Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flugor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flugor
Fläder
män och särskilt i ladugårdar besvärande F. är även
vanliga stickflugan eller ladugårdsflugan
Stomoxys calcitrans L.). Den är något mindre än
husflugan, håller vingarna mera åtskilda än denna och har en
nålfin, framåtriktad stick- och sugapparat, vilken tydligt
synes som en svart pigg framför huvudet. Även denna
F. lägger helst sina ägg i gödsel, särskilt kalv- och
hästgödsel. En annan otrevlig F. är den mörkt violettblå
spyflugan (Calliphora vomitoria L.), vilken hellre
borde kallas »köttfluga», enär den med förkärlek lägger
sina ägg på animaliska födoämnen. Äggen kunna
t. o. m. kläckas redan före eller vid avläggandet, varför
t. ex. ett stycke kött ofta omedelbart kan angripas av
larverna. Den art, som sen gammalt benämnes
köttflugan är Wohlfariia carnaria L. Även den är
vanlig och igenkännes lätt på sin storlek, 11—17 mm, och
sin grå och svarta, spräckliga, på bakkroppen nästan
rutiga teckning. Den har någon gång anträffats som
larv i sår på människor och djur, vilket föranlett
namnet, men den ynglar även gärna av sig på
ruttnande vegetabilier eller djurexkrementer. En utpräglad
inomhusfluga är slutligen ostflugan*. A. T.
Flugsvamp (Amanita) är ett släkte bland skivlingarna,
utmärkt därav att hela fruktkroppen ursprungligen är
innesluten i ett hölje, som vid fotens sträckning brister
antingen vid mitten, då nedre delen blir kvar som en
hylsa med fri kant på den löklika basen, under det att
den övre delen kommer att bilda vårtor eller hudtrasor
på hatten, eller vid toppen, då det i sin helhet
kvarsitter som en lång »strumpa» kring foten. Foten har
ofta en ring, och skivorna äro alltid vita ännu vid full
utveckling. Detta är det bästa skiljemärket gentemot
champinjonerna, som de vita arterna annars visa
ganska stor likhet med. leke minst gäller detta den
mycket giftiga lömska F. A. bulbosa, som i ungt
stadium ofta tages för en champinjon. Starkt giftig är också
den vanligare brandgula F., under det att en del arter
äro ätliga efter förvällning och t. o. m. räknas som
delikatesser. H. G. S.
Fluor, kemiskt tecken F, kemiskt grundämne,
besläktat med klor, brom och jod. Fri F. är en gas med mycket
stark kemisk reaktionsförmåga. Den viktigaste
förekomsten är flusspat (kalciumfluorid) och apatit
(kal-ciumfluofosfat), genom vars förvittring fluorföreningar
tillföras marken. Vidare märkes det i det för
alumi-niumframställning viktiga mineralet kryolit. Från
apatit i råfosfat härstammar superfosfatets fluorhalt;
större delen av fluorföreningarna utdrivas dock vid
råfosfatens uppslutning och tillvaratagas. Många
växter upptaga fluor, och i djurkroppen ingår
grundämnet i tandemaljen som viktig beståndsdel.
De praktiskt viktiga fluorföreningarna härledas alla
från fluorvätesyran, som är likartad med saltsyra*
(»klorvätesyra»), Ammoniumsaltet av denna syra an-
vändes som desinfektionsmedel i bryggeriindustrien
och jämte den fria syran vid etsning av glas. Andra
fluorföreningar ha fått användning som råttgift och
för bekämpning av skadeinsekter. Ångor av fluorväte-
syra äro mycket giftiga. Koncentrerad fluorvätesyra
(»flussyra») är frätande och åstadkommer svårläkta
sår; då den angriper glas, måste den förvaras i kärl av
paraffin, hårdgummi eller bly. H. E-r.
Fluss-spat, se Mineral.
Fluster, se Biskötsel.
Flyghavre, se Havre.
Flyglamhet, se Binas sjukdomar.
Flygsand, se Lösa avlagringar.
Flyinge stuteri och hingstdepå, se Hästavel.
Flytande bränsle, se Bränsle.
Flytlera, fly t jord, se Jordarter.
Flåhacka, se Hackor.
Flåhackning. För F. användes breda och lätta
spad-liknande hackor av stålplåt, vilka genom slipning
erhöllo en skarpt skärande egg. F. tillgick så, att man
med hackan efter markens plan avskar grästorven
till ett djup av c:a 15 cm å jämn mark,,samt befintliga
tuvor till större tjocklek. Torvstyckena gjordes helst
40—45 cm långa och 30 cm breda. Viktigt var att de
blevo väl lösta från markytan. Med den skarpa
flå-hackan kunde även ljung och smärre buskar bortröjas.
De naturliga slåtterängarna befriades genom F.
från tuvor och andra för slåttern hinderliga ojämnheter
i marken, S. E-n.
Flått, se Fästing.
Fläckfeber eller anasarka är en sjukdom hos häst, som
uppträder som följd av streptokockinfektion vanligast
efter respirationskatarr eller kvarka. I benen och under
buk och bröst uppstå stora ansvällningar, vilka även
bruka sträcka sig fram över huvudet, så att hästen i
huvudet kan påminna om en flodhäst. Samtidigt
anträffas blödningar i nässlemhinnan och ofta brand på
spridda ställen i huden. Risk för kvävning föreligger,
liksom för lunginflammation och allmän
blodförgiftning. Som behandling användes vanligen serum,
varjämte kalciuminjektioner även bruka försökas. N. L.
Fläckskorv, av säcksvampen Plectodiscella veneta
förorsakad sjukdom hos hallon. Purpurröda, senare i
mitten grå och djupt insjunkna fläckar uppstå på
skotten samt skaften av blommor och blad. Bären på
angripna skott utvecklas dåligt, bli saftlösa och
gråaktiga. F. bekämpas som hallonskottsjuka*. Th. Lfs.
Fläder (Sambucus, fam. Caprifoliaceae), ett släkte av
buskar eller stora örter med parbladiga blad, små vita
eller gröna blommor i klase eller kvast och bärlika
stenfrukter. Den vanliga F. eller hyllen (S. nigra),
inhemsk blott i sydligaste Sverige, längre norrut planterad
och ofta förvildad, är en stor buske med vida kvastar av
vita blommor och svarta frukter. Blommorna användas
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
