Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fodermedel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fodermedel -
B. Animaliskt foder.
1. Helmjölk och mejeriavfall: skummjölk,
kärnmjölk och vassla.
2. Slakteri- och fiskeriavfali: Blodmjöl, köttmjöl,
fiskmjöl etc.
C. Mineralfoder.
Koksalt, kalciumkarbonat, foderfosfat etc.
Många andra indelningsgrunder finnas, t. ex.
köpfoder och hemodlat foder eller torrfoder och saftfoder
o. s. v.
De vanligaste F. finnas behandlade under någon
av följande samlingsrubriker: agnar, bete, fabriksavfall,
fiskeriavfali, frön och frukter, grönfoder, halm,
hjälp-och nödfodermedel, hö, kvarnavfall, köksavfall,
mejeriavfall, melassfoder, mineralfoder, oljekakor, potatis,
rotfrukter, slakteriavfall, stråsäd, trindsäd. F. J-l.
Fodermedelsanalys, se Foderanalys.
Fodcrmcdelskontroll, se Foderhandel.
Fodermedelslära, se Utfodringslära.
Fodermedelsreglering, se Stödåtgärder för jordbruket.
Fodermjöl, se Kvarnavfall.
Fodermärgkål (Brassica oleracea L.), en för
foderändamål lämpad varietet av vanlig trädgårdskål eller
bladkål (f. acephala), vars märgfyllda stjälk kan uppnå en
höjd av 11/i—2 m. F. har länge odlats i länderna kring
Nordsjön och då och då försökts i vårt land. Under
senare år har en ursprungligen från England
stammande, förädlad sort med särskilt tjock stam vunnit en
ganska stor spridning. Meningarna om dess
odlingsvärde äro dock alltjämt delade. F. är avsedd att
användas som grönfoder om hösten, innan rotfrukterna
tagits upp. Den trivs bäst i områden med tämligen
riklig nederbörd och är föga frostöm; dess anspråk på
jord sammanfalla närmast med foderbetans. Torra,
magra och sura jordar lämpa sig följaktligen ej för F.
Platsen i växtföljden spelar mindre roll, om F. blott
gödslas kraftigt (som. kålrot eller beta), men vanligen
torde den placeras på rotfruktsskiftet. Den sås vid
samma tid som rotfrukterna, lämpligast på 50—60 cm
radavstånd. Fröet är något större än kålrotens, och
utsädesmängden är lämpligen 10—12 kg/ha. Vanligen
förordas gallring med 10—30 cm plantavstånd men i
flera fall ha lika goda eller bättre resultat erhållits efter
vanlig grupphackning. Det förefaller f. ö., som om inte
ens denna åtgärd vore nödvändig, utan att en
harvning tvärs över raderna vore tillräcklig. Skötseln
består f. ö. i hackningar; vanligen medhinnes ej flera än
två eller tre sådana, förrän blasten sluter sig. Skörden
verkställes med slåttermaskin, i den mån kålen behövs
för utfodringen; lagring förekommer ej annat än i form
av ensilage; erfarenheterna med ensilering av F. äro
dock ej odelat gynnsamma. Avkastningen uppgår under
gynnsamma förhållanden till 50—80 t/ha.
- Fodersmältning
F. skadas liksom kålroten värst av jordloppan.
Om fodermärgkålens användbarhet vid utfodringen
äro meningarna delade. Enligt vissa uppgifter ätes den
med begärlighet av kreaturen, enligt andra endast
motvilligt; sannolikt står detta i samband med olika stark
förvedning av stammen. Får F. stå alltför länge på
hösten, bli stammarna alltför hårda; i mellersta Sverige
bör F. vara slutskördad i början av november.
Visserligen tål F. frost ganska bra, men får den frysa alltför
många gånger, fäller den bladen. Jfr även Grönfoder.
H. O-d.
Fodermärgkålsensilage, se Ensilage.
Fodernorm, se Näringsbehov.
Foderordning följes vid fodrets fördelning åt varje
djurslag. Den avser fodrets fördelning dels i varje mål,
dels mellan olika mål. Förstnämnda fördelning är
huvudsakligen av betydelse för hästar och nötkreatur,
enär varje mål i regel består av såväl kraftfoder som
saftfoder och stråfoder. Stundom gives dock
kraftfodret i ena målet och rotfrukterna i andra, varför
endast stråfodret uppdelas på båda målen. I regel
ut-fodras hästar och svin tre gånger dagligen men
nötkreatur och får blott två gånger. Hönsen erhålla ofta sitt
Sädesfoder i 4—5 mål dagligen. J. Ax.
Fodersmältning. Till ersättning för förbrukade
vävnadsbeståndsdelar och som källa till den inom kroppen
utvecklade energien (kroppsvärmet, muskelarbetet
m. m.) måste djuret utifrån tillföras härtill lämpligt
material, organiska och oorganiska ämnen, som på
grund av att de sålunda kunna tjäna till kroppens
»näring» pläga sammanfattas under benämningen
näringsämnen. Till sådana räknas i första hand de stora
grupperna äggviteämnen, kolhydrater och fett, men
även vitaminer och vissa andra organiska föreningar
samt en del oorganiska salter. I regel stå dessa
näringsämnen icke djuren till förfogande vart för sig i ren
form, utan blandade med varandra och tillsammans med
ämnen, som icke kunna utnyttjas till täckande av
djurens näringsbehov. Sådana i naturen förekommande
blandningar brukar man kalla näringsmedel eller
fodermedel. De i dem ingående näringsämnena kunna
icke av djuren tillgodogöras, med mindre fodermedlen
i djurens fodersmältningsapparat (matsmältnings- eller
digestionskanal) underkastas en mer eller mindre
ingripande bearbetning (fodersmältning, digestion),
varefter en uppsugning av näringsämnena
(tarmresorp-tion) och transport av dessa till kroppens skilda
vävnader, i vilkas celler de skola för olika andamål användas,
först kan ske (se Fodersmältningsorgan).
Fodermedlens förarbetning i digestionskanalen är
dels mekanisk: sönderkrossning, ältning, urlakning av
lösliga ämnen med vatten, dels kemisk: sönderdelning
med hjälp av från digestionskanalens körtlar
avsöndrade enzymer, en del i fodermedlen själva förekommande
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
