Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fodersmältning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fodersmältningsorgan
Fodersmältningsorgan
sådana samt av bakterier och andra mikroorganismer,
som förekomma i fodersmältningsapparaten. — Den
huvudsakliga mekaniska bearbetningen av födan
försiggår hos däggdjuren i munhålan genom tuggning,
d. v. s. krossning (hos växt- och allätarna) eller
sönder-klippning (köttätarna) mellan tändernas tuggytor.
Denna bearbetning sker synnerligen noggrant hos
växtätarna, vilkas strecktecknade (d. v. s. med
uppskjutande emaljlister på tuggytorna försedda)
kindtänder vid underkäkens malande rörelser mot
överkäken liksom kvarnstenar söndernöta fodret. Hos
fåglarna (speciellt de växtätande) motsvaras i viss
utsträckning tuggningen av en mekanisk påverkan på
födan i muskelmagen, varvid nedsvalt grus bidrager
till effekten. Under tuggningen kvarhålles födan mellan
tändernas malytor genom samverkan mellan tungans
och kindernas muskler; själva tuggrörelserna
åstadkommas av en särskilt för ändamålet avsedd
muskulatur: yttre och inre tuggmuskeln samt tinningsmuskeln.
Under tuggningen tillblandas födan rikligt med spott
(saliv), alltså sekretet från munspottkörtlarna, vilket
förutom vatten kan innehålla mer eller mindre av enzymet
ptyalin samt slem, vilket gör tuggan hal på ytan och
därigenom underlättar den på tuggningen följande
nedsväljningen. Denna akt inledes genom att tungan
av muskulaturen i munbottnen kraftigt tryckes uppåt—
bakåt, varvid den på tungryggen samlade tuggan drives
in i svalget och genom detta ned i den slappa
foder-strupen. Genom en i riktning mot magsäcken
fortskridande sammansnörning av svalgets och
foderstrupens muskulatur transporteras så tuggan till övre
magmunnen, som öppnar sig och lämnar tillträde till
magsäcken. Att tuggan vid passagen genom svalget
tar vägen ned i foderstrupen och ej in genom
struphuvudet in i luftstrupen beror på, att vid tungans
lyftande dess bakre del bildar liksom en kulle,
täckande ingången till det med tungan upplyftade
struphuvudet. (Vid ingivande av medicin är det därför av
vikt att, till förhindrande av att denna »kommer i
galen strupe», ej sträcka huvudet för starkt i
nack-leden, ty därigenom hindras tungrotens och
struphuvudets nyssnämnda rörelse.) Hos de djur, som ha
en enda magsäck, inblandas icke den nedsvalda
tuggan, n. b. om denna har något så när fast konsistens,
i det redan förefintliga maginnehållet, utan lägger sig
skiktvis i förhållande till detta.
Från magsäckens körtlar avsöndras magsaften, som
så småningom intränger i maginnehållet, under det att
detta genom magsäcksväggens sammandragningar
föres mot nedre magmunnen, genom vilken det
portionsvis utdrives i tunntarmen. I denna omblandas födan
genom lokala rörelser, åstadkomna genom rytmiska
sammandragningar och avslappningar av tarmens
längs- och ringsgående muskelskikt, och föres vidare i
riktning mot ändtarmen av över längre tarmsträckor
fortlöpande kontraktioner i ringmuskulaturen (»peri
staltik»). Under födans uppehåll i tunntarmen tillblandas
densamma bukspott från bukspottkörteln (pankreas),
galla från levern och tarmsaft från de små i
tarmslemhinnan befintliga tarmsaftkörtlarna (Brunnerska och
Lieberkühnska körtlarna.) Vattnet i samtliga
diges-tionskörtlars avsöndringar verkar naturligtvis lösande
på vattenlösliga ämnen i födan, och de enzymer dessa
sekret innehålla (se nedan) utlösa kemiska
sönderdel-ningar av näringsämnena. Härunder sker samtidigt en
uppsugning genom tarmslemhinnan av vatten och däri
lösta ämnen, under det att olösta delar av födan (jämte
vissa rester av matsmältningsvätskorna samt avstötta
celler från tarmslemhinnan) befordras vidare till
ändtarmen för att från denna avskiljas genom
ändtarmsöppningen i form av för olika djurslag till konsistens
och form karakteristiska massor, träck (avföring,
fäces).
Hos idisslarna avviker i vissa hänseenden förloppet vid
fodrets förflyttning genom tarmkanalen från det hos
djur med enkel magsäck. Det hos idisslarna vid
foderupptagandet endast obetydligt tuggade fodret
hamnar vid nedsväljningen i de två första magarna,
våm-men och nätmagen, och inblandas genom våmmens
kraftiga från trakten av magmunnen i riktning bakåt
gående och sedan återvändande sammandragningar
(våmrörelser) med i denna måge redan befintliga,
starkt vattenhaltiga fodermassor. (Våmrörelserna,
som hos ett friskt djur beständigt pågå med ganska
stor regelbundenhet — en fullständig sammandragning
i minuten eller något oftare —, kunna höras som ett
svagt frasande ljud, om man lägger örat mot djurets
vänstra flank.) I regel en kvarts à tre kvarts timme
efter avslutat fodermål börjar idisslingen, som djuret
vanligen utför i liggande ställning och till synes i
halvsovande tillstånd; andningsfrekvensen är ökad och
andetagen mindre än eljest. Oroas djuret, brukar det
sluta idissla för en stund. En ko idisslar normalt 6 à 8
gånger pr dygn och håller varje gång på därmed
ungefär tre kvarts timme. Vid idisslingsakten uppstötas
foderbollar av lämplig storlek, hos ko c:a 100 gr, och
tuggas nu synnerligen noggrant. Det inre förloppet vid
idisslingen kan i korthet beskrivas sålunda. Genom
avslappning av magmunnens slutmuskel och
sammandragning av den längsgående muskulaturen i
foderstrupens nedersta, d. v. s. till våmmen och nätmagen
närmast gränsande stycke, kommer detta att utvidgas
trattformigt och i sig insuga våminnehåll. Kraftigt
bidrager härtill den trycksänkning i brösthålan, som
uppkommer genom den djupa inandning djuret utför
omedelbart före varje upphämtande av en foderboll.
Genom tryckminskningen »suges» foderstrupens vägg
utåt, så att strupen vidgas. Då därefter mag-
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
