Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fodersmältning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fodersmältningsorgan -
ningen längre än pepsinet, nämligen ända till de enklaste
sammansättningsdelarna, aminosyror. Även för
äggvitans klyvning spela mikroorganismer en viss roll.
Äggvitelösande bakterier (»förruttnelsebakterier») förekomma
i tarmen, rikligare hos växtätare än hos andra djur; de
sönderdela äggvitan delvis till samma produkter som
förut nämnda enzymer, men driva delvis klyvningen
längre, så att även aminosyror sönderdelas, bl. a. under
uppkomst av giftiga ämnen (fenoler, indol m. fi.),
vilka dock djurkroppen under normala förhållanden
har förmåga att oskadliggöra. Det nyttiga resultatet
av äggvitans klyvning i tarmen är sålunda
huvudsakligen bildande av aminosyror, vilka äro lösliga i den i
tarmen befintliga vätskan.
Födans kolhydrater, fett och äggviteämnen ha alltså
som väsentliga produkter av digestionsarbetet givit:
enkla sockerarter, glycerin, såpor, föreningar mellan
fett- och gallsyror samt aminosyror. Det är i form av
dessa sönderdelningsprodukter, som nämnda
näringsämnen uppsugas från tarmen. Denna process,
resorp-tionen, försiggår huvudsakligen via tunn- och
grov-tarmsslemhinnan, som har en mycket stor yta (c:a
12 kvm hos en häst), ytterligare väsentligt förstorad
därigenom att den är tätt besatt med fina fransar,
»tarmludd». Genom slemhinnan förflyttas
digestions-produkterna in i tarmluddets blodkapillärer
(huvudsakligen socker och aminosyror) och lymfkärl (fettet).
De krafter, som vid resorptionsprocesserna äro
verksamma vid ämnenas vandring in i och genom
slemhinnans epitelceller, äro endast delvis kända; vi veta,
att osmotiskt tryck och de resorberade produkternas
löslighet i de ämnen, som uppbygga epitelet (äggvita,
fettliknande ämnen) härvid äro av väsentlig betydelse.
Av stor vikt är även en av tarmluddet utförd
pumpning. Tarmluddets fransar förkortas genom
sammandragning av i dem befintliga glatta muskeltrådar,
varvid innehållet i luddets blodkapillärer och lymfkärl
drives över i tarmkäxets blod- och lymfbanor; när
därefter muskeltrådarna slappna, utvidgas luddets
fransar och dess blod- och lymfkapillärer fyllas ånyo.
Sockret och aminosyrorna föras till övervägande del i
oförändrad form via blodbanorna (portådern) till
levern, där sockret förarbetas till glykogen, vilket
utgör en kroppens kolhydratupplagsnäring, som
alltefter behov tages i anspråk, i det den åter sönderdelas
till druvsocker. Aminosyrorna föras med blodet till
större delen vidare till kroppens olika organ för att där
dels nyttjas till uppbyggande av vävnadsäggvita att
ersätta förbrukad sådan, dels för att nedbrytas.
Beträffande det resorberade glycerinet och fettsyrorna är
förhållandet i så måtto avvikande, som de under
förflyttningen genom tarmepitelcellerna återförenas med
varandra till fett, vilket övervägande via tarmkäxets
lymfbanor (kyluskärl) transporteras till mjölkbröst-
- Fodersmältningsorgan
gången och vidare in i stora kretsloppet (främre
hålvenen) för att med blodet fördelas i vävnaderna.
Rörande andra organiska näringsämnens än nu nämnda
resorptionsförhållanden är föga med säkerhet känt.
V. S-dt.
Fodersmältningsorgan (digestionsorgan). Deras uppgift
är att överföra de närande beståndsdelarna i fodret i
en sådan form, att de kunna upptagas i blodet och
komma kroppsvävnaderna till godo.
F. utgöras dels av en lång kanal, digestionskanalen,
dels av en mängd körtlar, vilka avsöndra för
fodersmältningen nödiga sekret. Digestionskanalen, som
börjar med munöppningen och slutar med
ändtarmsöppningen, består av följande avdelningar: munhåla,
svalg, foderstrupe, måge och tarm. De vid
fodersmältningen verksamma körtlarna äro belägna dels inom
digestionskanalens vägg, dels utanför densamma, i
vilket senare fall de stå i förbindelse med kanalen genom
särskilda utförsgångar. Körtlarna äro: spott-,
magsaft-och tarmsaftkörtlar, bukspottkörteln och levern.
Digestionskanalens olika avdelningar äro byggda
enligt i huvudsak samma grundtyp. Det inre lagret av
väggen utgöres alltid av en slemhinna, utanför denna
finnes en muskelhinna och ytterst en tunn
bindvävshinna, försedd med ett ytlager av platta epitelceller,
en s. k. serös hinna.
Inom munhålan finnas tänderna (se Tand) och tungan
och i densamma inmynna spottkörtlarna. Munhålan är
beklädd av slemhinna. Denna bildar på gommen
tvärgående bågformiga valkar, samt på tungan och
hos idisslarna även på kinderna en mängd olikformade
papiller. På käkbenen bildar den tandkött, som omger
tänderna. Gomseglet är ett dubbelveck av slemhinnan,
som hänger ner från hårda gommens bakre kant och
med sin fria rand räcker ner bakom tungroten, mellan
denna och luftstrupslocket. Genom muskulatur i
gomseglet kan detta lyftas uppåt, så att vägen mellan
munhåla och svalg blir fri.
Tungan utfyller, när munnen är tillsluten, nästan
hela munhålan och utgöres till största delen av
tvär-strimmiga muskler, vilka utgå från underkäksbenen
och tungbenet och fläta sig emellan varandra i olika
riktningar, varigenom tungan uppnår sin stora
rörlighet. Tungans slemhinna är rik på nerver och utgör
säte för smakorganet. Nötkreaturens tunga är särskilt
rörlig och användes för avslitning av fodret. Papillerna
på tungans övre yta äro förhornade och ge ytan
därigenom en mycket sträv beskaffenhet.
Spottkörtlarna, som stå i förbindelse med munhålan,
äro dels små och inlagrade i munhålans slemhinna,
dels stora och belägna utanför munhålan. De små
körtlarna förekomma på olika ställen av munhålans
vägg, såsom i kinderna, på gomseglet, i läppvinklarna
och tungan. De stora körtlarna äro 3 till antalet på
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
