Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fortplantning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fortplantning
Fortplantning
Djurslag Lämplig ålder, då djuren först användas till avel Hela sexualperiodens längd, dagar Brunstens längd, dagar
Medeltal Normal variation Medeltal Normal variation
Häst ...................... 3—4 år 24 20—30 6 3—10
Nötkreatur....................................1 Vi—2 år 21 16—25 1 l/a— 1 lU
Får och getter ............................1lt~ 1 i/, år 17 14—21 1 l/2 1—3
Svin................................................8—10 mån. 21 18—24 1 l/2 ! 1—3
nåden ännu icke nått den kroppsliga utveckling, att
de med fördel kunna användas till avel.
Efter inträdd könsmognad hos våra större
husdäggdjur är benägenheten för parning, brunsten, en
periodiskt återkommande företeelse. Kor och suggor bli
brunstiga under vilken årstid som helst, men hos
tackor uppträder brunsten i regel endast på hösten
och hos ston vanligen på försommaren. Om hondjuret
icke blir dräktigt, återkommer brunsten med vissa
mellanrum. Ibland inträffar det, att även ett dräktigt
hondjur visar brunst. Om ett dräktigt sto betäckes,
följer ofta kastning, men detta brukar dock icke vara
fallet hos de övriga husdjuren. Brunstintervallets och
brunstens längd kan variera ganska avsevärt, särskilt
vid rubbningar i äggstockarnas inre sekretion. Följande
siffror i ovanstående tabell må anföras.
De yttre tecknen på brunst äro oro, ökat
blodtillflöde till könsorganen, slemflytning från skidan och
att urinen kastas oftare än vanligt. Hos suggor rodnar
blygden och sväller ganska starkt. Regelbundet
återkommande och tydlig brunst hos det icke dräktiga
hondjuret är i allmänhet ett tecken på könslig hälsa.
Hund och katt bli brunstiga två gånger om året och
tamräven endast en gång (februari—mars). Hos hund
och räv föregås brunsten av en ganska lång
förberedande period, då könsdelarna hos honan svälla och
blod-flytning sker (se Pälsdjursavel).
Ägglossning (ovulation) sker hos de större husdjuren
mot slutet av brunsten eller först efter det den upphört.
Hos kor brister den graafska follikeln i medeltal ett
halvt dygn efter brunstens slut. I fråga om ston är
det tydligt visat, att betäckning under brunstens
senare hälft medför de största utsikterna till
befruktning. På grund av den starka variationen i brunstens
längd bör dock betäckningen icke uppskjutas mer än
högst 2—3 dagar efter brunstens början; fortsätter
brunsten ytterligare 3—4 dagar bör ny betäckning
ske. Hos nötkreatur, får och svin är brunsten så kort,
att det icke spelar någon roll när betäckningen infaller.
Hos alla våra husdäggdjur, utom kaninerna, är
ägglossningen oberoende av parningen. Hos kaninhonan
utlöses ovulationen av parningen och sker omkring
tio timmar efter denna.
Första användningen till avel bör rättas efter djurets
utveckling; tidigt utvecklade djur böra paras vid en
lägre ålder än sent utvecklade. Om första dräktigheten
inträder alltför tidigt, tillbakasättas hondjuren i sin
kroppsutveckling. En mycket sen användning till avel
medför å andra sidan ofta fortplantningsstörningar
både hos han- och hondjur.
Parningen har till uppgift att införa säden i
hondjurets könsorgan. Säden uttömmes hos flertalet
husdjur i skidans främre del i omedelbar närhet av
livmodermunnen. Dess förflyttning genom livmodern och
äggledarna sker dels genom rytmiska
sammandragningar av livmoderns vägg och dels genom
spermatozoer-nas egen rörelse. Hos kor har man funnit spermatozoer
i äggledaren redan ett par timmar efter parningen.
Spermatozoernas livslängd i de honliga könsorganen är
ganska kort, hos kaniner högst 30 timmar och hos våra
större husdjur obetydligt längre tid. Hos höns kunna
dock spermatozoerna hålla sig levande i hönans
äggledare 2- -3 veckor efter parningen (se Sädesöverföring,
artificiell).
Befruktningen består däruti, att en spermatozo
intränger i ägget och de två könscellernas cellkärnor
sammansmälta. Härigenom bildas ett befruktat ägg,
en zygot. Befruktningen sker i regel i äggledaren. Om
ägget hunnit ända ned i livmodern, innan någon
spermatozo inträngt i detsamma, har det undergått sådana
omvandlingar, att det ej längre är
befruktningsdug-ligt. Det är alltså av stor betydelse, att parningen sker
vid rätt tidpunkt i förhållande till ägglossningen och
detta regleras i allmänhet genom brunsten. Hanen
avger normalt så många spermatozoer i en enda
uttömning, att antalet mycket väl är tillräckligt för
befruktning av alla avgivna ägg (se Könsorgan). Att låta
betäcka hondjuret två gånger i följd tjänar i regel
ingenting till, men däremot kan det vara förenat med
vissa fördelar att betäcka ston med några dagars och
hondjur av de andra husdjursslagen med 6—12
timmars mellanrum. Därigenom ökas sannolikheten för
att befruktningsdugliga spermatozoer finnas i
äggledaren vid äggavgången.
Hondjur av sådana husdjursslag, som normalt föda
flera ungar åt gången (svin, kaniner, hund, katt,
245
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
