Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frost ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frost
Frosffjärilar
inträda vid soluppgången. Denna avkylning beror
på att jordytan själv utstrålar värme och därför
avkyles. För denna långvariga strålning kan jordytan
betraktas som en svart kropp, t. o. m. om den är
betäckt med snö. Den energi en svart kropp utstrålar
är proportionell mot T4, där T är den absoluta
temperaturen eller T — 273 + t, om t är grader Celsius.
Om E är den omnämnda energien är E = s T4.
Pro-portionalitetskonstanten s = 8.26 • 10~u, om E
uttryckes i gramkalorier per kvcm och minut.
Utstrålningen är alltså endast beroende på jordytans
temperatur, men fullkomligt oberoende av omgivningen.
Däremot är icke avkylningen oberoende av omgivningen.
Jorden mottager nämligen även strålning. Skillnaden
mellan avgiven strålningsenergi och mottagen brukar
kallas effektiv utstrålning, och det är denna effektiva
utstrålning, som delvis bestämmer graden av
markytans avkylning. Därtill kommer dock även
jordartens beskaffenhet. Till ytan föres eller bortföres
även värme från undre jordlager. Denna värmemängd
beror på de undre jordlagrens temperatur och jordens
ledningsförmåga. Äro de under ytan liggande lagren
varmare än ytan själv, ledes värme uppåt, i motsatt
fall nedåt. Den strålning, som jordytan mottager
ovanifrån emanerar från atmosfären och mängden
därav beror på atmosfärens förmåga att absorbera
jordens egen strålning. Atmosfärens
absorbtionsför-måga av jordstrålning är beroende av dess halt av
vattenånga. Det är vattenångan, som absorberar de
långa värmevågor, som jorden vid sin temperatur
utsänder. Den återsänder den absorberade energien
till hälften till jorden, och jordytan absorberar
åter denna strålning och uppvärmes därav. Ju större
halten av luftens vattenånga är, desto mindre fara
för F. föreligger alltså. Är himlen täckt av moln är
frostfaran minimal. Är himlen fullt klar, sker dock
en kontinuerlig avkylning till soluppgången, men den
är mindre, desto större halten av vattenånga är. Är
denna halt så stor, att avkylningen åstadkommer
dimbildning avstannar avkylningen och har
dimbildning inträtt innan avkylningen åstadkommit
frost, föreligger ingen frostfara.
Från luften transporteras även värme genom vinden.
Ju starkare vinden är, desto större värmemängder
transporteras då till jordytan på grund av virvlar
och vertikala rörelser i luften. Faran för F. blir vid
vind liten eller ingen. Olika jordarter ha olika
strålningsförmåga och dessutom olika ledningsförmåga.
Därför kan också på närbelägna platser den ena
skadas av F., den andra icke. Även landskapets topografi
spelar härvid en betydande roll. Den kalla luft, som
bildas i närheten av marken på grund av utstrålning,
flyter ned i sänkor från höjder, varför sänkor äro
mera utsatta för F. än upphöjningar i terrängen.
Närheten av vatten med dess stora värmekapacitet
motverkar i hög grad avkylningen. I närheten av
vatten är också luften fuktigare. Dimma inträder
tidigare och minskar den effektiva utstrålningen. Det
ligger i var mans förmåga att genom mätningar av
temperatur och fuktighet i luften avgöra, om fara
för nattfrost föreligger, om han noga känner sin jords
egenskaper. H. K-r.
Frostfjärilar kallas några s. k. mätarfjärilar, vilka alla
ha det gemensamt, att de framkomma först på hösten
efter de första frostnätterna. Alla äro skymningsdjur.
T>
Frostfjärilar. Fig. 1. Allmänna frostfjärilen
a larv, b puppa, c hona, d hane.
Den vanligaste arten är allmänna F. (Operophthera
bru-mata L.), vilken förekommer över hela vårt land, och
som i larvstadiet uteslutande angriper lövträd och
fruktträd, med förkärlek äppelträd. Hanarna ha blekt
gråbruna vingar med svagt antydda tvärband. Mellan
vingspetsarna mäta de blott c:a 25 mm. Honorna äro
övervägande grå och ha så korta vingstumpar, att de
verka alldeles vinglösa. Efter de första frostnätterna
komma fjärilarna fram, hanarna först. Honorna måste
krypande uppsöka trädens kvistar, där äggläggningen
äger rum. De ljusgröna äggen bli snart rödaktiga för
att slutligen strax före knoppsprickningen på våren
mörkna. De små larverna krypa in i knopparna
tämligen omedelbart efter framkomsten. Då knopparna
slagit ut, finner man dem inom hopspunna eller under
buckliga blad. De äro 10-fotade, ljusgröna och ha gröna
eller svagt bruna huvud. Är huvudet svart, är det fråga
om den på björk ytterst vanliga björk fr ostmätaren
(Operophthera fagata SCHARF.). Dessa F. hava vissa
år uppträtt mer eller mindre lokalt i oerhörd mängd,
bl. a. i fruktträdgårdarna. Sedan man allmänt infört
besprutning av fruktträden med arsenikhaltiga
preparat, ha frostfjärilhärjningarna avtagit i styrka.På
lövträd, särskilt lind, förekommer även lindmätaren
(Erannis defoliaria CL.), vilken är något större än de
förutnämnda arterna. Hanen har gula, med rostbrunt
250
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
