Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fräsning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fräsning
Fröbaggar
särskilt förmånlig. Först och främst är dess
användningsmöjlighet inom jordbruket ganska begränsad, i det
att man ej kan fräsa våt jord, utan, för att fräsmaskin
skall arbeta oklanderligt, får markfuktigheten ej vara
högre än vid tillredning av såbädd. Redan detta gör,
att F. ej kan ersätta höstplöjningen, men därtill
kommer, att på hösten fräst jord packas ihop
väsentligt mer tills vårbruket än plöjd jord, varför jordens
tillredning till vårsådd efter F. på hösten försvåras.
Den utomordentligt jämna och fina såbädd, som
F. ger har för jordbrukets vidkommande visat sig
mindre gynnsam. Sålunda är det till höstsäd
tvärtom fördelaktigt med ett ganska grovt, d. v. s. något
småkokigt bruk, enär höstsädens förmåga att
motstå vinterns olika påfrestningar därigenom synes
ökas. Vidare ökar ett alltför fint bruk av själva
ytskiktet den s. k. skorpbildningen och är detta särskilt
fallet på mo- och mjälarika lätt- och mellanleror.
Om F. av anförda skäl ej fått någon större användning
inom det egentliga jordbruket, så har den dock visat
sig mycket lämplig för vissa speciella ändamål, såsom
för uppodling av myrmarker och hedar och särskilt
inom trädgårdsskötseln har fräsmaskinen även hos
oss fått en ganska stor spridning. G. T-n.
Frö. De högre växternas på könlig väg bildade
förökningsorgan, bildas efter befruktningen av
fröanlaget i fruktämnet, och det färdiga F:s
huvudbeståndsdelar äro kärnan och fröskalet. Det färdiga F:s kärna
leder i de flesta fall sitt ursprung uteslutande från
embryosäcken, en stor cell i fröämnets kärna, vilken
i övrigt försvinner. Utom grodden eller växtämnet,
som alltid måste finnas, kan F:s kärna även
innehålla frövita, en vävnad, som innehåller näring för
groddens första utveckling. Hos ganska många
växt-grupper, t. ex. baljväxter, mandel, hassel- och
valnöt, upptages emellertid denna näring av grodden
redan i det växande F., som sålunda i färdigt
tillstånd blir vitelöst och blott består av grodden. Den
rikliga upplagsnäringen i frövitan eller grodden, oftast
stärkelse eller fett jämte äggviteämnen, ger många
F. ett stort värde som födoämnen för människor och
djur, och därav har deras upptagande i odling
betingats. Hos vitehaltiga frön är grodden i allmänhet
mindre och efter sitt framträdande ur F. (i enstaka fall
redan förut) blir den grön och kan börja bereda näring.
Fröskalet uppkommer av fröämneshinnorna, höljet
omkring fröämnets kärna, och tjänstgör som skydd
för de inre delarna. Som emellertid ganska olika
anspråk ställas på det, kan dess beskaffenhet vara rätt
olika; ytan kan vara slät eller skulpterad, och det
kan vara uppbyggt av ett växlande antal cellager
av olika beskaffenhet. Förkorkning är vanlig i de
yttre lagren, och förvedning liksom förekomst av
sten-celler öka den mekaniska motståndskraften. Krafti-
gast utvecklat är i allmänhet skalet hos F. i
kapselfrukter och bär; de förra komma ju ut, då kapseln
öppnar sig, och de senare ätas merendels av djur
och få passera deras tarmkanal, där de utsättas för
matsmältningsvätskornas påverkan. Även vid bärens
förruttnelse behöves skydd, för att ej svampar och
bakterier skola kunna tränga in. F. i nötter och
stenfrukter ha däremot i regel ett helt tunt och
hinnaktigt skal, då den hårda fruktväggen skyddar dem
ända till groningen. Att märka är emellertid att mycket
av det, som i dagligt tal går under namn av frö, i själva
verket är åtskilligt mera; sålunda kallas små nötter
som sammanväxt med fruktskalet till en hinnfrukt
för frö, exempelvis hinnfrukten av vete och råg,
nötterna av maskros och andra korgblomstriga,
klyvfrukterna av morot och andra flockväxter och ännu
mera räknas med hos gräsen, där blomfjällen och
i en del fall ännu mera ingå i det s. k. fröet. Ett
»betfrö» är t. o. m. ett helt blomknippe med tre eller
ännu flera nötter.
F. användes inom frökontrollen* av praktiska skäl
om alla slag av utsädesvaror, även om detta ej alltid
ur vetenskaplig synpunkt är fullt riktigt. H. G. S.
Fröanlag, fröämne. I fruktämnet, företrädesvis på
fruktbladens kanter, utvecklas anlagen till frön, vilka
bestå av en cellkropp, fröämneskärnan, och som
hölje kring denna en eller två fröämneshinnor,
integument. F. uppbäres av en sträng, och i
kärnan är den viktigaste delen en stor cell,
embryosäcken. Integumenten genomsättas av en liten
öppning, fröämnesmunnen, vilken för befruktning ger
tillträde för hanceller från pollenkornet, vilka således
kunna intränga, så att en sammansmältning kan ske
med äggcellen i embryosäcken. Först efter detta
utvecklas anlaget till frö, varvid integumenten bilda
skal, under det att grodden utvecklas ur äggcellen
och frövitan av en annan cellkärna i embryosäcken.
Detta är den normala befruktningen och utvecklingen,
men hos ett antal växter finner man avvikande
befruktnings- och fröutvecklingsförlopp och även
fröbildning utan befruktning. H. G. S.
Fröbagyar (fam. Lariidae) även kallade frövivlar,
bilda en familj av små korta och breda, ovan svagt,
under starkt välvda skalbaggar. Täckvingarna äro
något kortare än bakkroppen. Några av arterna ha
viss ekonomisk betydelse, enär de angripa mogna
ärter och bönor. Hos oss är numera bönsmygen (Laria
rufimana BOH.) acklimatiserad men lyckligtvis ej
vanlig. Den angriper häst- eller bondbönor.
Ärtsmygen (L. pisorum L.) förekommer däremot ej i det
fria hos oss men är ingalunda sällsynt i importerade
ärter. Genom ärternas upphettning till 50—60° dödas
inuti desamma befintliga individer, medan ärternas
grobarhet ej minskas. A. T.
259
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
