Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fårraser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fårraser
Fårraser
I England och Skottland hållas ett stort antal F.,
vilka man brukar indela i följande tre grupper:
1. Lånyulliga raser, som karakteriseras av
storvuxenhet, grovt kött och en lång och relativt grov
men glänsande ull. Både baggar och tackor sakna
horn och flertalet raser äro helvita. Leicesterrasen
bildades av Bakewell på 1770-talet. Djuren ha ull på
pannan och ganascherna, men i övrigt är huvudet,
liksom extremiteterna nedanför framknä och has,
fritt från ull. Rasen importerades till Sverige under
senare hälften av 1700-talet och även i våra dagar ha
enstaka importer gjorts, huvudsakligen för förädling
av de svenska lantrasfåren. Bland andra långulliga raser
må nämnas cotswold-, lincoln-, kent- och wensleydalerasen.
2. Kortulliga raser. Dessa äro långbentare och mindre
än de långulliga fåren och ha en kortare, finare ull än
dessa och ett fintrådigare kött. Ullen är vit men huvud
och extremiteter ha en mörk färg. Southdownrasen är
den äldsta av dessa raser. Den har existerat under
århundraden i södra England och använts vid
förädlingen av nästan alla de övriga kortulliga raserna.
Southdownfåren äro små och lågbenta men mycket
snabbvuxna och lättgödda. Båda könen äro hornlösa
och starkt ullbevuxna både på huvudet och
extremiteterna. Färgen på huvud och extremiteter är ljust
brungrå. Bland alla Englands fårraser lämnar
south-down den bästa ullen. Shropshirerasen härstammar
från grevskapet Shropshire i norra England. Rasen
bildades under 1800-talets första hälft och visades
första gången på utställning 1853. Shropshirefåren äro
större än southdown; fullvuxna tackor väga 60—70
kg. Huvudet är kort, brett och hornlöst, öronen korta
och av ljusgrå färg samt väl ullbevuxna, hela huvudet
och extremiteterna äro mycket kraftigt ullbevuxna;
de icke ullbeväxta delarna äro gråbruna. Ullen är
rent vit och av god kvalitet och fåren äro mycket
bra slaktdjur. Stambok har förts för rasen sedan
1882. Shropshirefår ha importerats till Sverige och
finnas på ett flertal gårdar i mellersta och södra
delarna av landet. Oxforddownrasen är mest storvuxen
bland de kortulliga raserna. Fullvuxna tackor bruka väga
80 à 100 kg. Oxforddownfåren äro mera högbenta och
mindre ullbevuxna på huvud och extremiteter än
shropshire. Färgen på icke ullbevuxna delar är mörk
och öronen äro långa och mörka. Ullen är grövre och
mindre finkrusig än shropshireullen. Oxforddownrasen
har förekommit på de engelska djurutställningarna
sedan 1862 och stambok har förts sedan 1888. Rasen
har importerats till Sverige och flera andra europeiska
länder samt till Amerika. Bland andra kortulliga
raser må nämnas suffolk, Hampshire och dorset. Av
den sistnämnda förekomma två olika typer, en
behor-nad och en hornlös.
3. Bergsraserna hållas i högländerna i norra England
och Skottland. Djuren äro relativt små och långsamt
växande och ullen är i regel grov, men köttet är
fintrådigt och av hög kvalitet. Dessa raser utmärkas av
härdighet och förnöjsamhet. Cheviotrasen härstammar
från Cheviotbergen på gränsen mellan England och
Skottland. Djuren äro helvita med svart mule och
huvudet är fritt från ull, liksom extremiteterna
nedanför framknä och has. Huvudet är markerat med starkt
utbildad ramskopf. Tackornas medelvikt är omkring
50 kg. Ullen är ganska lång och av medelgod kvalitet.
Stambok har förts sedan 1893. Cheviotrasen har
importerats till Sverige och utgör f. n. vår viktigaste F.
Skotska hedfäret (Blackface) förekommer i norra
England och Skottland. Vanligen äro båda könen
behornade och huvudet svart med vita tecken. Djuren äro
relativt små, tackornas medelvikt är omkring 40 kg:
de växa långsamt men producera ett bra kött. Skotska
hedfåret har en lång och grov ull men är mycket härdigt
och förnöjsamt. Vidare förekomma waleska bergsfåret
samt exmoor och dartmoor m. fi.
Av tyska F. må nämnas ostfriesiska mjölkfåret, leine-,
melefåret samt tyska hedfåret. Ostfriesiska mjölkfåret
274
Fårraser. Gotländska utegångsfår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
