Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geologisk undersökning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geologisk undersökning -
och kemist, biträdande geologer och extra tjänstemän.
G. liar till uppgift att med iakttagande av vetenskapens
fordringar och med särskilt avseende fäst på berg- och
jordarternas betydelse i ekonomiskt hänseende inhämta
tillförlitlig kännedom om landets allmänna geologiska
beskaffenhet samt att tillhandagå statsinstitutioner
med geologiska utredningar.
Huvuduppgiften är utgivandet av geologiska
kartblad över landet vanligen i skalan 1: 50000 med
beskrivningar. Över 200 kartblad omfattande södra
och mellersta delarna av landet äro utgivna.
Dessutom utföres specialutredningar i praktiskt syfte
omfattande företrädesvis malmgeologi, stenindustri,
agro-geologi och hydrologi. Omfattande undersökningar
beträffande malmletning, avseende fyndigheter av ädlare
malmer, eftersökande av salt- och oljetillgångar,
inventering av torvtillgångar med hänsyn till
oljeframställning, pågå f. n. S. J.
Georgin, se Dahlia.
Georgism, se Jordränta.
Geotropism, se Växtrörelser.
Geranium, se Näva.
Germisam, se Avsvampning.
Getapel, se Vägtorn.
Getavelsslation, se Getskötsel.
Getdoninj), se Slädar.
Getingar (si. Vespa). I Sverige finnas flera arter, av
vilka bålgetingen (V. crabro L.) är den största. Den
blir ända till 35 mm lång. Den bygger gärna sina bon
i ihåliga träd, i hål i murar eller i jorden o. s. v. På
sådana ställen bygger även den a 11 m ä n n a G. (V.
vulgaris L.). Andra arter förfärdiga fritt hängande, runda
bon. Byggnadsmaterialet är alltid trä, som tuggas till
en slags pappersmassa. Innanför boets ytterhöije
bygges några få, horisontellt upphängda cellkakor med
cellernas mynningar vända nedåt. G. leva i stor
utsträckning av animalisk föda, t. ex. av insekter, som
de gripa i flykten, men de förgripa sig även på mogna
frukter m. m. Bålgetingen gnager även på späd och
saftig bark. Om G. bo i håligheter, t. ex. i jorden,
kan man döda dem en kväll, då de äro samlade, genom
att hälla ned kokhett vatten, kolsvavla eller annat
flyktigt och för insekter giftigt ämne. Talrika styng
av G. kunna ibland innebära direkt fara, ej minst
för barn, som kunna vara mycket känsliga för giftet.
A. T.
Getpors, se Skvattram.
Getraser. Tamgetterna tillhöra släktet Capra.
Betzoar-geten anses vara den viktigaste stamformen för våra
tamgetter. Saancngeten härstammar från kantonen
Saanen i Schweiz. Getterna äro helvita och hornlösa
samt av utpräglad mjölktyp. De ha en medelvikt på
omkring 50 kg och kunna vid god utfodring lämna
en årsavkastning på 700—1 000 kg mjölk med 5—6 %
Getskötsef
Getraser. Get av svensk lantras.
fett. Rasen har importerats även till vårt land. Bland
andra schweiziska G. må nämnas den rödbruna
loggen-burgerrasen och den svarta och vita wallisergeten. I de
skandinaviska länderna förekomma olika typer av
lantrasgetter, i Sverige är jämtlandsgeten den
viktigaste. De svenska lantrasgetterna kunna vara antingen
behornade eller obehornade, levande vikten är omkring
40 kg och färgen svart, vit eller brokig.
Mjölkavkastningen uppgår till 300—500 kg pr år. De enda G.,
som f. n. förekomma i vårt land, äro saanengeten och
svenska lantrasgetter.
I nordöstra Afrika och angränsande delar av Asien
förekommer den nubiska geten, som är storvuxen och
hornlös samt har långa, hängande öron. Färgen är
brun eller svart. Genom korsning mellan nubiska
getter och engelska lantrasgetter har den
anglo-nubiska rasen uppdragits, som är mera härdig än den
nubiska. Båda dessa raser lämna en mycket god
mjölkavkastning. Angorageten härstammar från Mindre
Asien. Den är vit till färgen och har en lång, mjuk och
glänsande »ull», som användes för framställning av
vissa finare vävnader och därför står högt i pris.
Båda könen ha långa, smala och bakåtriktade horn.
I. J-n.
Getskägg, se Stagg.
Getskötsel. Sveriges G. hade under världskriget en
uppgångsperiod, men därefter har den åter gått
tillbaka i omfattning. 1919 uppskattades antalet getter
till 133 000, men vid husdjursräkningen 1932 hade
siffran sjunkit till 50 000. Kvalitativt har dock
getstocken förbättrats. I norrlandslänen, där G. har sin
största omfattning, hållas huvudsakligen svenska
lantrasgetter, medan i Sydsverige saanengeten är den
vanligast förekommande. Geten hålles huvudsakligen
för mjölkens skull. Denna har ungefär samma sam-
319
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
