Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Getskötsel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Getskötsel -
mansättning som komjölken men är något fetare och
karakteriseras av en säregen, något frän smak. Köttet
från killingar är läckert men från äldre djur grovt och
torrt.
Sedan 1930 utgår understöd av statsmedel till
upprätthållandet av getavelsstationer, understöd till
bockföreningar samt utgivandet av en riksstambok
över avelsdjur. Getavelsstationer finnas inom
Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län och vid
dessa företagas regelbundna provmjölkningar av
moderdjuren. Getavelsstationerna erhålla vid bildandet ett
organisationsanslag samt därefter ett årligt anslag. En
bockförening skall ha minst 5 medlemmar med
tillhopa minst 20 registrerade hondjur. Föremål för
stamboksföring äro endast djur, som tillhöra
get-avelsstation. I. J-n.
Getterbotten, se Lösa avlagringar,
(ietternas utfodring. Getternas näringsbehov
sammanfaller nära med fårens. Behovet är dock något lägre,
enär raggen växer mindre än ullen. Å andra sidan
lämna getterna under laktationen mera mjölk än
fåren. Pr kg mjölk överensstämmer getternas
näringsbehov med det för korna angivna. Vid en levande
vikt av 50—70 kg kräves för underhåll 0,5—0,7 fe
samt 40—56 g smältbar äggvita. Under dräktighet
stiger behovet med 0,1—0,2 fe och med 15—30 g
smältbar äggvita. Vid laktation erfordras omkring
0,4 fe och 50—60 g smältbar äggvita pr kg mjölk.
Vid enbart underhåll fylles näringsbehovet av hö och
halm jämte något rotfrukter. Vid laktation borttages
halmen, medan höet ökas, samtidigt som kraftfoder
till-skjutes. Detta bör utom gröpe hålla något vetekli och
oljekakor. Mineralfoder kan dessutom behövas. Under
sommaren böra getterna hållas på bete. J. Ax.
Getväppiing, sandväppling, sandklöver,
tallklöver (Anthyllis vulneraria L.), en 20—30 cm
hög, 2-årig baljväxt med vanligen flera, föga
förgrenade stjälkar från samma rotstock. Bladen äro
lyrformigt parbladiga med stort uddblad.
Blommorna äro oftast gula, sällan röda, med ludet
foder, bildande parvisa, huvudlika, av flikiga
skärmblad stödda samlingar i stjälkens topp. Baljan är
enfröig. Fröet är plattat, gult i ena ändan, grönt i
den andra; fröärret är stort; 1 000-kornvikten 2,5—•
4,0 g G. växer vild i så gott som hela Europa på
torra lokaler. Den synes först på 1850-talet ha
upptagits i odling (i Tyskland) och har även i vårt land
anbefallts på grund av sin stora motståndskraft mot
torka. Det är dock endast i mycket torra lägen, som
den kan anses vara av värde. I vårt land torde den
mest odlas i Kristianstads län. — Under
insånings-året utbildar den blott en bladrosett; följande år når
den full utveckling och ger då en skörd, som
mestadels är ganska låg, därefter dör den. Därtill kommer,
–- Giftiga växter
att den har en besk smak och ogärna ätes av kreaturen.
Den odlas lämpligen tillsammans med renlosta i
ettåriga vallar; utsädesmängden vid rensådd är 15—20
kg/ha. H. O-d.
Gifter i jorden. Ibland om ock sällan uppträda i jorden
vissa föreningar, som verka såsom gifter på
växtligheten. De kunna vara av såväl organiskt som
oorganiskt ursprung. I större koncentrationer verka även
växtnäringsämnen såsom gifter. Ej ovanligt är, att
avfall eller gaser från industrianläggningar förorsaka
giftverkan på vegetationen.
Av oorganiska föreningar är det framför allt vissa
tungmetallers salter, som verka giftigt även i mycket
små koncentrationer, och bland organiska märkas
kolväten, fenoler m. fi. Ibland kan jordens reaktion
(pH) vara orsak till skenbar giftverkan på grund av
att en del växtnäringsämnen t. ex. fosforsyra eller vissa
mikroelement på en del jordar ha allt för låg löslighet
vid det i jorden rådande pH-värdet. Ofta bildas sålunda
vid organiska substansers nedbrytning svavelsyra,
som förorsakar låg jordreaktion. Dylika jordfel kunna
avhjälpas, om man förändrar jordens reaktion. En del
av de s. k. bristsjukdomarna anses av vissa forskare
bero på giftiga organiska nedbrytningsprodukter, som
kunna fällas, och sjukdomen sålunda hävas genom
tillsats av kemiska medel t. ex. kopparsalt. Giftmedel
användas även inom växtskyddet. S. E-n.
Giftiga växter. Under det att det stora flertalet växter
antingen äro nyttiga eller åtminstone få betraktas
som indifferenta, finnes också ett antal arter, som äro
direkt skadliga på grund av giftiga beståndsdelar,
som inverka sjukdomsalstrande eller rent av dödande
på människor och husdjur. En gräns för vad som bör
räknas som G. är ej utan vidare given, ty här som i
många andra fall gäller det, att skadan först inträder
vid missbruk. Rättast är därför att som G. betrakta
blott sådana, som hysa ämnen, som redan i mindre
mängd framkalla karakteristiska skadeverkningar.
Många gifter kunna också i mindre kvantitet visa
sig oskadliga eller t. o. m. ha en nyttig verkan,
exempelvis atropin ur belladonna, morfin och lcodein ur
vallmo. Medicinen har också lärt sig tillgodogöra ett
betydande antal växtgifter, och man har även kommit
till insikt om att giftiga arter äro särskilt talrika inom
vissa familjer bland de högre växterna, såsom
Solana-ceae, Scrophulariaceae och Ranunculaceae, samt bland
svamparna.
Vill man uppställa en indelning av växtgifterna,
kan man antingen lägga till grund deras verkningar eller
de giftiga ämnenas kemiska natur. Anlägger man den
förra synpunkten, får man: 1) frätande gifter, som
framkalla lokal retning och inflammation, 2) narkotiska
gifter, som angripa nervsystemet, 3j
frätande-narkotiska gifter, som intaga en mellanställning mellan
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
