Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glimmer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Glimmer
Golv
Glimmer är jämte kvarts och fältspat ett av våra
vanligaste mineral, som ingår i uppbyggnaden av våra
flesta bergarter. G. utmärkes därav, att den lätt låter
klyva sig till mycket tunna, elastiska blad. Då den
dessutom är tämligen eldfast och stundom påträffas
i stora, genomskinliga stycken, användes den ofta som
fönster i kaminer, som isolering i elektriska apparater
m. m. Oftast förekommer den som små glänsande
fjäll insprängda i bergarterna eller lösa i sanden och
kallas då ibland kattguld eller kattsilver. Det finns
flera olika glimmerarter, de viktigaste äro kaliglimmer
eller musko vit och magnesiaglimmer eller biotit. Den
förra är ljusare, mer elastisk och mer motståndskraftig
mot förvittring än den senare. Moskoviten är ett
vattenhaltigt kalium-aluminiumsilikat, biotiten har
liknande sammansättning, men innehåller dessutom
magnesium. P. E.
Glimmerskiffer, se Bergarter och Skiffer.
Globulin, se Mjölk och Äggviteämnen.
Glukos, se Kolhydrater.
Glukosid, se Glykosider.
Glutamin, se Aminoföreningar.
Gluten är en sammanfattande benämning på
åtskilliga i vatten olösliga eller svårlösliga äggviteämnen
inom sädeskärnan. Halten av G., men förmodligen
även av en del andra ämnen, såsom vattenlösliga
äggviteämnen, kolhydrater m. m., är av stor
betydelse för det ur spannmålskärnan beredda mjölets
bak-ningsduglighet*. Glutenäggvitan bildar med andra ord
ett sammanhållande konsistensmedel, som bestämmer
brödjäsningens mekaniska förlopp och alltså bidrager
till brödets storlek och porositet. Den högsta halten av
G. finnes i vete, vars bakningsduglighet dock varierar
med G-halten, beroende på sortolikheter, klimatiska och
lokala inflytanden. Till G. höra äggviteämnena*
glu-tenkasein (växtfibroin) och gliadin. O. S-g.
Glutenfoder, se Fabriksavfall.
Glutenkasein, se Gluten.
Glutin, se Lim.
Glyceria, se Jättegröe.
Glycerid, se Fett.
Glycerin är en i rent tillstånd simmig, sött smakande
vätska av oljig konsistens, löslig i vatten. Det erhålles
som en värdefull biprodukt vid sönderdelning —
hydrolys — av fetter, vari det ingår som en
sammanhållande byggnadssten. Till sin kemiska
sammansättning är G. en trevärdig alkohol
(CH2OH-CHOH-•CH2OH). G. bildar med syror, under utträde av
vatten, glycerinestrar (se Estrar), bland vilka märkas
dels naturprodukterna fetter, feta oljor och fosfatider,
dels nitroglycerin, som är en väsentlig beståndsdel i
åtskilliga sprängämnen (dynamit). O. S-g.
Glycine, se Sojaböna och Wistaria.
Glykogen, se Kolhydrater och Näringsämne.
Glykokoll, se Aminoföreningar.
Glykolys, se Alkoholjäsning.
Glykoproteid, se Äggviteämnen.
Glykos, se Kolhydrater.
Glykosider (glukosider) äro ett stort antal i naturen,
främst inom växtvärlden förekommande, organiska
ämnen, sammansatta av glykos, druvsocker, (se
Kolhydrater) eller någon annan sockerart, som under
vattenutträde förenat sig med någon annan substans
(aglykon). Åtskilliga bitterämnen och likaså ett antal
av blommornas färgämnen, antocyanerna (se
Växt-färgämnen), äro sammansatta såsom G. O. S-g.
Glödlampa, se Elektricitet.
Gneis, se Bergarter.
Golv kunna utföras på en mångfald olika sätt, såväl
beträffande material som utförande. Bland
fordringarna på ett G. kan nämnas slitstyrka och lätthet
att hålla rent, samt, då det skall uppbäras av bjälklag,
ringa tyngd. Ibland fordras också av G., att det
skall-vara värmeisolerande. Exempel härpå äro t. ex. G. på
båspallar och i boxar. Vidare kunna G. i vissa lokaler
utsättas för fukt eller bli spolade med vatten, varför
även vattentäthet kan vara en fordran. I dessa fall
fordras också ett visst fall på G. I andra lokaler fordras
kanske en viss kemisk motståndskraft hos G. Exempel
härpå äro mejerigolv, som kunna angripas av mjölksyra.
Man bör för den skull i varje särskilt fall noga studera
de krav, som komma att ställas på G., samt med
ledning härav utvälja det lämpligaste
golvbeläggnings-materialet och den lämpligaste konstruktionen.
I allmänhet indelas golvbeläggningarna efter
materialet. Beläggningarna kunna sålunda utföras av trä,
naturlig eller konstgjord sten, golvmassa, linoleum,
asfalt m. m.
För golvbeläggning av trä användes mest furu och
gran, men även ek användes i ganska stor
utsträckning och någon gång bok eller björk.
Till vanliga trägolv användas vanligen 25—37 mm
hyvlade och späntade bräder med en bredd, som i
regel är 100 mm. Fästandet av bräderna, som böra
vara så kärnfulla som möjligt, sker genom
skråspik-ning i spånten, varigenom inga spikar komma i ytan.
Späntade G. ge även en bättre tryckfördelning. Ett
G,, lagt i rutor eller mönster går vanligen under
benämningen parkettgolv. Dessa utföras vanligen av ek
men även andra träslag såsom bok, björk, valnöt m. m.
komma till användning. Parketten utföres vanligen
med en tjocklek av 18 à 22 mm, antingen som
stavparkett eller rutparkett. Staven göres med en bredd
av 5—9 cm samt med längder från 25 cm och uppåt,
medan rutparketten vanligen utföres i fyrkantiga
plattor. I regel lägges parketten på undergolv. Ett
G. av ekstav i fallande längder brukar däremot läggas
direkt på bjälkar eller reglar.
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
