Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Golv ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Golv
Gran
G. av naturlig sten användes ofta i hallar, tamburer
o. dyl. rum, där stark nötning förekommer. De
användas särskilt i offentliga lokaler. Till golvbeläggning
med natursten användes huvudsakligen kalksten och
marmor. Plattorna tillverkas, beroende på
behandlingen, med en tjocklek av 2,5—8 cm samt med
varierande ytbehandling.
Bland golvbeläggningar med konstgjord sten äro
cementgolven de vanligaste. Dessa läggas vanligen
med ett underlag av tämligen mager betong, samt
på detta ett slitlager av cementbruk i blandning 1
del cement 2—3 delar sand och med ytan stålslipad
eller träskurad. I vissa fall blandas marmorskärv i
cementbruket vanligen av ärtors eller bönors storlek.
Vid dylika G. av s. k. cementmosaik slipas ytan
omsorgsfullt. I de flesta fall gjutas cementgolven på
platsen och, då det ej gäller allt för stora ytor,
utan fogar.
Ibland lägges G. av vanligt murtegel, hårdbränt
tegel eller murklinker. Särskilt klinkergolven äro
mycket slitstarka.
Den vanligaste golvbeläggningen av tegel är dock
sinterbrända plattor, s. k. tiles.
Bland tiles märkas de svenska Iföplattorna, som
utgör en fullgod ersättning för de utländska
Mett-lacherplattorna. Dessa ha särskilt stor användning
för badrum och toalettrum. Plattorna läggas i bruk
på fast underlag samt med så tunna fogar som möjligt.
Ofta slevfogas plattorna.
Beläggningen med golvmassa utföres i allmänhet av
försäljarna och läggningen sker på underlag av trä
eller betong. Olika fabrikat finnas i marknaden, de
flesta med bindemedel av magnesiacement.
Linoleummattor kunna läggas på såväl betong- som
trägolv, varvid man dock bör se till, att mattan ej
lägges, förrän bjälklaget eller undergolvet är väl
uttorkat. Skulle ej så vara fallet kan lätt svamp- eller
mögelbildning uppstå.
Asfalt användes sällan som avslutande
golvbeläggning. I badrum, på balkonger och dyl. där asfalten
användes för isolering mot fuktighet, lägges därför
ofta annat G., vanligen plattor av konstgjord sten,
över asfalten. Till beläggning användes vanligen
gjutasfalt, som består av asfaltmastix, goudron och sand.
G. B-r.
Gneiscr, skiffriga och ofta lagerartade, kristalliniskt
korniga silikatbergarter, bestående av kvarts och
fältspater jämte glimmer. Flera andra mineral kunna
ingå i G., såsom hornblände, grafit, granat, magnetit
(efter vilka bergarterna då benämnas granatgneis,
järngneis). Gneiserna äro uppkomna antingen ur
graniter (granitgneiser) el. ur sedimentära bergarter
genom metarmorfiska processer; de höra till de all-
männaste bergarterna i vårt svenska urberg, (t. ex
järngneis, som är vitt utbrett i västra Sverige,
granit-gneis i Södermanland och vissa delar av Norrland).
G. Dbg.
Gonadotropa hormon, se Endokrina Körtlar.
Gordonsetter, se Hundraser.
Gorgonzolaost, en italiensk ostsort, uppkallad efter
en by nordöst om Milano. Den beredes av komjölk,
är grönmöglig och har mycket stark smak. G. Dbg.
Gossen i det gröna, se Adonis.
Gotska utcgångsfårct, se Fårraser.
Gottlandsrova, se Kålrot.
Gottlandsrussen, se Hästraser.
Gotländska utegångsfåret, se Fårraser.
Goudaost, se Ostsorter.
Grafit, se Mineral.
Gramincæ, se Gräs.
GrammofontraUblomma, (Dalura cerotacaula), en
mexikansk spikklubba med stora
högtalartrattliknan-nande vita till skära blommor och nedläggande
grenar. Den odlas som prydnadsväxt. G. Dbg.
Gran, vanlig G., allmän G., rödgran (Picea Abies
LJ; Karst.); G. ingår även i namnet på andra arter,
tillhörande släktena Picea, Abies, Taxus, Pseudotsuga.
Den vanliga G. förekommer i nordliga och mellersta
Europa samt i norra Asien. Den saknas vild i västra
Europa. Till vårt land har den i jämförelsevis sen tid
inkommit öster ifrån och har utbrett sig, tills den mött
bokskogen. Dess sydgräns går genom Bohuslän,
Halland, norra Skåne, södra Blekinge, södra Öland och
södra Gotland. Söder om denna gräns har dock G.
med framgång inplanterats. Man tvekar, om G:s
sydgräns är historisk eller om den betingas av klimatiska
faktorer. I höjdläge når G. upp till ungefär samma
höjd ö. h. som tallen, olika i olika fjäll. I våra sydliga
fjäll förekommer G. i bestånd upp till 700 m ö. h.
(någon gång 900 m), i de nordligaste ej längre än till
300—400 m. Den växer på alla slag av våra
skogsmarker, men föredrager mullrik, gärna kalkhaltig
jordmån. Den går ogärna på torr mark, och trivs
bäst på frisk, men utvecklas väl även på något fuktig
jord, särskilt på sluttningar med genomsipprande
vatten. Den är mycket skuggfördragande och tränger
lätt in i bestånd av ljusälskande trädslag ftall. björk,
asp m. fi.). På nordsluttningar är den vanligen
dominerande, under det att tallen tar överhand på
sydsluttningar. Ehuru G. och tall förekommer i ungefär lika
omfattning i vårt land, är G. förhärskande inom vissa
trakter, särskilt inom de kalkrika områdena.
G. har en rik formväxling och formerna variera
med avseende på grenbildning (kamgran, borstgran,
bandgran, plangran, kvastgran; ormgran, slokgran),
bark, barrlängd, honblommornas färg (röda och gröna),
kottfjäll m. m.
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
