Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gräs ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gräs
Gräs
från alla leder. Den krypande rotstocken utsänder ofta
mycket långa förgreningar, underjordiska utlöpare,
vilka ge upphov till nya plantor. Från varje ledknut
kunna också adventivknoppar utvecklas och växa ut
till plantor. Så sker särskilt, om utlöparen skäres i
bitar, då varje bit med en ledknut kan ge ett skott.
Så är t. ex. fallet med vårt svåraste ogräs kvickroten,
som kan förökas och spridas mycket starkt genom
skärande jordbruksredskap.
Somliga G. med kort jordstam utsända ovanjordiska
utlöpare, d. v. s. nedliggande förlängda skott (exempel:
kärrgröe, Poa trivialis). Biologiskt förhålla sig dessa
som de underjordiska utlöparna, men de äro ej så väl
skyddade mot yttre inflytelser, t. ex. torka.
Varje skott utvecklas normalt till ett blombärande
strå; innan så sker, utbildas i jordytan en bladrosett,
och i detta rosettstadium kan skottet kvarstå en längre
eller kortare tid; hos vårsäden är rosettstadiet av kort
varaktighet, hos höstsäden varar det över en vinter och
hos de fleråriga G. ett—flera år. Blomställningen är
färdigbildad, innan stråskjutningen börjar —- hos
rågen kan man t. ex. redan på hösten tydligt iakttaga
axet vid bladrosettens bas. Hos G. med flerårig
skott-utbildning har man vanligen i varje tuva både
stråbärande skott och bladrosetter. Man brukar ofta ehuru
oegentligt tala om fertila och sterila skott. En del skott
kunna dock alltid förbli sterila. Så är t. ex. hos ettåriga
arter ofta fallet med skott av högre ordning, hos
fleråriga G. vid bristande näringstillgång i jorden eller
andra ogynnsamma omständigheter; när t. ex.
timotej en förblir steril, är det ett tecken på att den inte
trivs. De skott, som förbli sterila, kunna antingen
bilda strå, t. ex. hos timotejen eller också förlängas
blott bladslidorna på sådant sätt, att skottet ser ut
som ett strå, t. ex. hos kvickrot.
Skotten utvecklas som nämnt ur knoppar i vecken
av lågblad eller de nedersta bladen (se Bestockning).
I sistnämnda fall kan knoppen — det nya skottet —
antingen växa upp inuti bladslidan — intravaginal
skottbildning — eller genombryta slidan vid basen —
extravaginal skottbildning. I förra fallet erhålles en tät
tuva (ex. hårdsvingel) i senare en lös tuva eller en matta
(ex. utlöpande rödsvingel). Det antal skottgenerationer,
som anlägges varje år, är olika hos olika G. och av
stor praktisk betydelse. Hos timotejen anlägges
mestadels endast en skottgeneration, och den ger därför
dålig återväxt efter slåtter. Hos sengröe och
hundäxing utbildas däremot med lätthet flera
skottgenerationer, och dessa G. ge därför god återväxt.
Avklipp-ningen av redan anlagda men ej fullt utvecklade skott
framkallar i regel en livlig anläggning av nya skott;
därav kommer det sig, att upprepad slåtter ger täta
gräsmattor, och därav kommer det sig också att en
slåttervall blir tätare, om den skördas tidigt, än om
den skördas sent samt att en betesvall alltid blir bäst,
om betningen kan börja så tidigt som möjligt på våren.
G. med kortvarig skottutveckling, d. v. s. sådana,
hos vilka flertalet skott äro bladbärande strån, pläga
benämnas höggräs, sådana med flerårig skottutveckling,
d. v. s. sådana, hos vilka bladrosetterna utgöra en
förhållandevis stor andel, kallas làggräs eller bottengräs.
De förra lämpa sig till slåtter, de senare till
betesvallar.
De G., som övervintra med utbildade bladrosetter,
äro vintergröna. Dessa arter, d. v. s. de flesta
ängsgräsen, kunna därför assimilera, så snart temperaturen
stiger över 0°C; det är tack vare denna egenskap som
G. ha en så stor konkurrenskraft. Strået är i regel
grenat endast vid basen (jfr ovan); endast hos ett
svenskt G., Calamagrostis lanceolata, är förgrening
högre upp vanlig. Strået kan vara upprätt, uppstigande
eller nedliggande; i t. ex. en timotejtuva äro ofta de
nedersta ledstyckena av de yttersta stråna
nedliggande; hos den s. k. betestimotejen äro de flesta stråna
mer eller mindre nedliggande. F.tt upprätt strå, som
blivit nedslaget, äger förmåga att resa upp en eller
flera av de översta ledstyckena genom olikformig
tillväxt i lederna. Det är tack vare denna egenskap som
liggsäd delvis kan resa sig.
Växlingar i fråga om bladens och blommans byggnad
skola vi här icke ingå på utan hänvisa till de enskilda G.
Med hänsyn till näringsbehovet ha G. i allmänhet
jämförelsevis måttliga krav. Vissa arter förekomma
också på mycket näringsfattiga jordar. Mera fordrande
äro dock de för bättre ängsmarker karakteristiska G.,
till vilka höra de flesta av våra numera allmänt odlade
fodergräs. Då G. i allmänhet odlas i blandning med
klöver eller andra baljväxter, blir det mestadels främst
dessa arters vanligen större näringsbehov, som blir
avgörande för behovet av näringstillförsel. Så länge
baljväxterna sörja för kvävet, behöver sådant ej tillföras,
men då G. förekomma i renbestånd, är det nödvändigt
att tillgodose deras stora behov av kväve, om goda
skördar skola erhållas (se f. ö. de enskilda sädesslagen
och Vall).
Gräsodling. Vinterfodret för kreaturen hämtades
förr i tiden så gott som uteslutande från naturliga
ängsmarker med dominerande G., numera ingå G. som
en viktig beståndsdel i alla slåtter- och betesvallar.
Fodervärdet hos G. (här avses ej sädesslagen utan blott
grönmassan hos fodergräsen) växlar högst väsentligt
med G:s utvecklingsstadium. Det unga G. innehåller
vanligen mycket smältbara kolhydrater och mycket
äggviteämnen och amider; på goda, välskötta
betesmarker är G:s äggvitehalt och koncentration fullt
tillräcklig för att underhålla en kraftig tillväxt och hög
mjölkproduktion utan tillskottsfoder. Med tillväxten
och framför allt med stråbildningen tilltager halten
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
