Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gräsmatta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gräsmatta -
Fröblandning. Man bör komma ihåg, att G. icke bara
skall vara ögonfägnad, man skall också kunna fritt
röra sig på den. De gräs, som användas, böra alltså tåla
tramp och slitning. Vilka gräs man tar med, blir f. ö.
beroende på vilka fordringar man ställer. För enklare
G., som endast ska klippas t. ex. 1 gång i veckan, tar
man engelskt rajgräs (dock ej norr om Mälardalen)
och ängsgröe; man kan till denna blandning också sätta
något timotej, som är ett billigt frö och utvecklar sig
snabbt men så småningom lämnar plats åt de mera
varaktiga gräsen. För finare G., som skola klippas 2 à
3 gånger i veckan och som skola vara täta och jämna
som en brysselmatta, användes finbladig rödsvingel
och brunven eller vissa former av krypven. I södra
Sverige kan man också blanda in kamäxing samt på
fuktiga lokaler kärrgröe. I tät skugga under träd kan
man aldrig få en gräsmatta av samma typ som på
öppna platser. Man bör här helst så skuggfördragande
gräs, t. ex. lundgröe eller en svingelart (Festuca
hetero-phijlla).
Skötsel. I fråga om den årliga skötseln kräver
klippningen 1, 2 eller 3 gånger i veckan det mesta arbetet.
Fina G. böra klippas mycket tätt. Tidigt om våren ger
man 2 à 3 kg kalkkväve, och sedan övergödslas med
salpeter då och då under sommarens lopp. Ogräs böra
stickas upp (i en förstklassig G. räknas även klövern
till de icke önskvärda inblandningarna men den
försvinner vanligen genom kalkkvävebehandlingen). Vid
ihållande torka bör man vattna, men man skall inte
vara alltför kvick med vattningen utan låta växterna
få tillfälle att gå på djupet med rötterna. — Fläckar i
G. lagas snabbast om man har tillfälle att från någon
äldre matta eller från en mindre observerad del
utskära jämntjocka grästorvor, som läggas tätt. — Hur
omsorgsfullt jorden än blivit planerad, kan det knappast
undvikas, att små ojämnheter uppkomma. Detta fel
avhjälper man genom att påföra ett tunt lager av en
blandning av torvmull och fin sand, som krattas ut
och jämnas så att sänkorna ifyllas. Om sänkorna äro
grunda, växer gräset lätt igenom, men om de äro
djupare, kan det vara nödvändigt att hjälpså
påfyllna-derna med gräsfrö, eller också kan man från början
blanda in något gräsfrö i jordblandningen. — Till en
god skötsel hör också vältning då och då med en
tung vält. Behovet härav är mycket olika på olika
jordar.
H. O-d.
Gräsmjöldagg (Erysiphe graminis), art av mjöldagg*,
som angriper en massa olika gräs, t. ex. sädesslagen.
Den består av ett flertal biologiska raser, vilka var för
sig hålla sig inom vissa begränsade värdväxtgrupper.
Svampen uppträder särskilt på de nedersta, starkt
beskuggade växtdelarna, främst bladens skivor och
slidor, men även högre upp, t. o. m. i axen. Mycelet
- Grävning
bildar jämförelsevis täta dynor, först gråvita, sedan
med en dragning åt brunt. Delvis insänkta i
myceldynorna sitta små svarta sporhus.
G. främjas av tätt bestånd, skuggig, instängd
växt-plats och alltför riklig kvävegödsling; vad vårsäd
beträffar även av sen sådd. Olika sorter och stammar av
såväl sädesslag som fodergräs visa olika grader av
mottaglighet för G. Th. Lfs.
Gräsrotfly (Luperina testacea HB.) är ett nattfly med
enfärgad, glänsande gul eller blekröd larv. På
gräsodlingar i våra sydligaste landskap ha larver av denna
fjäril stundom gjort skada. De uppehålla sig i
grästuvorna eller i jorden och avbita stråna i regel nära
basen. Uppträda de i större mängd, bör jorden läggas
i träda och de närmaste åren ej besås med gräs.
A. T.
Grästetani eller beteskramp är en hos nöt och får
uppträdande sjukdom, som kommer under första tiden
efter betessläppningen, särskilt när djuren komma ut
på kraftigt gödslade beten. Orsaken är ännu ej fullt
klarlagd. Sjukdomen angriper vanligen djur med hög
mjölkavkastning och torde bestå i en
ämnesomsättningsrubbning eller autointoxikation, som orsakas av
en hastig övergång från stallutfodring till betesgång.
Sjukdomen kommer vanligen under första eller andra
veckan, som djuren äro ute. Det mest framträdande
symtomet är kramp, som kan vara relativt
lindrig, ja, t. o. m. ligga latent och utlösas, när djuret
på något vis oroas. En allvarligare form av sjukdomen
yttrar sig med svårartad kramp, varvid djuren ofta dö
inom någon timme till ett dygn. Såvitt man hittills
kan bedöma, kan sjukdomen förebyggas genom att
man undviker gödsling av betena med för stora
mängder lättlösligt kväve och kaligödselmedel, som hastigt
driver växtligheten. Alltför stark kraftfoderutfodring
bör undvikas närmaste tiden före betessläppningen,
och under första betestiden böra djuren om möjligt
få ett höfoder morgon och kväll. Veterinär bör
till-Kallas vid minsta tecken till G. Den kurativa
behandlingen sammanfaller i stort sett med den vid
förlossningslamhet, men tillfriskningsprocenten ligger
avsevärt lägre. N. L.
Grästrips, se Blåsfotingar.
Grästång, se Bandtång.
Gräsväxtlig jord har under senare år blivit en ofta
använd beteckning för sådana jordar, där vallväxter
trivas och lätt bilda matta, även där direkt frösådd
icke sker. J. B. & B. W.
Grävning är det vanligaste sättet för jordens
bearbetning i mindre trädgårdar. Inom lantbruket torde G.
såsom jordbearbetningsåtgärd numera knappast
förekomma; detta till följd av den stora arbetsåtgången. —
(Jfr Schaktning). Y. G—n.
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
