Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grönfoder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grönfoder -
om rotfrukterna till sammansättningen. C:a 13—14 kg
åtgå till en fe, men mängden torrsubstans per fe är
icke mer än 1,2, varför fodermärgkål är det mest
koncentrerade av grönfoderslagen. Mängden äggvita per fe
uppgår till c:a 80—90. Om kålen ej förvaras i
ladugården, behöver man icke riskera någon bismak på
mjölken ens vid stora givor. Den har ett ganska
gynnsamt inflytande på smörfettets jodtal.
Rolfruldsblastens näringsvärde beror nästan helt på
hur blasten tillvaratagits och förvarats efter det den
skilts från resp. rotfrukt. Frisk och ren är ali blast
ett gott foder. Smutsig och skämd blast orsakar
di-gestionsrubbningar. Blasten innehåller dock rätt stor
mängd både fri och bunden oxalsyra, av vilka former
den fria är hälsofarlig, då den berövar kroppen en den
fria oxalsyran motsvarande mängd kalk. Detta kan
förhindras genom att ge 1 gr krita eller finmalen kalk
per kg blast.
Näringsvärde för blast av
[-morötter sockerbetor foderbetor kålrötter-]
{+moröt- ter socker- betor foder- betor kål- rötter+} rovor
Torrsubstans. . 17,6 16,0 13,3 13,0 12,7
Smältbar
äggvita : o/ /o ........ 2,0 1,6 1,3 1,3 1,2
pr fe (g), gram 140 130 130 130 130
Blasten är främst användbar till nötkreaturen, vilka
stundom tilldelas mycket stora dagsgivor särskilt i
södra Sverige, vilket dock bör undvikas, då stora givor
blast orsakar diarré, vilket har menlig inverkan på
mjölkens och mejeriprodukternas kvalitet.
Överskottet av blast bör ensileras. (Se Ensilage).
Tvättas blasten före utfodringen, kunna
digestions-rubbningar i hög grad förhindras. Tillvägagångssättet
är dock förbundet med förlust av torrsubstans,
varjämte det ökar arbetskostnaden.
Blasten har ett stegrande inflytande på mjölkens
fetthalt. Den ger dock ett hårt och vitt smör, varför
den bör ges samman med foder, som har ett motsatt
inflytande i detta avseende.
Vitsenap, spärgel och solros äro ytterligare några
grönfoderslag. Av dessa användas numera vitsenap och
spärgel i mycket ringa utsträckning. Vitsenap är ganska
torrsubstansfattigt (c:a 14%), varför det åtgår 10—11
kg till en fe. Äggvitehalten är dock så hög som c:a 140
g per fe. Spärgel är torrsubstansrikare och av denna
erfordras 7,5 kg per fe, men äggvitehalten är lägre c: a
100 g per fe. Med solros har man under senare år gjort
försök för att använda den både som grönfoderväxt
och framförallt som ensilageväxt, dock utan större
framgång. Den innehåller mycket vatten, varför c:a
14 kg grönmassa åtgår per fe, varjämte den är mycket
äggvitefattig, endast 40 g per fe. F. J-l.
- Gröpkvarnar
Grönfoderensilage, se Ensilage.
Grönfoderhö, se Hö.
Grönfoderträda, se Träda.
Gröngödsling, jordens gödsling eller förbättring i annat
avseende genom nedplöjning av för detta ändamål
odlad gröda. G. användes redan av de gamla romarna,
men först sedan tyskarna Hellriegel och Willfarth år
1886 klarlagt baljväxternas förmåga att med vissa
bakteriers hjälp fixera luftens kväve, kom G. i
allmännare bruk, särskilt i Tyskland. G. medför
nämligen ej endast en anrikning av jordens mullhalt, utan,
om baljväxter användas för sagda ändamål, anrikas
jorden samtidigt ganska avsevärt med kväve. Under
det man tidigare stundom även använde senap,
bo-vete o. a. ej kvävesamlande växter till G., användas
numera så gott som uteslutande baljväxter för sagda
ändamål.
G. användes huvudsakligast i länder med sådant
klimat, att gröngödslingsväxterna kunna tagas som
mellangröda, d. v. s. före eller efter annan gröda, så
att gröngödslingsgrödan följaktligen ej behöver taga
jorden i anspråk för en hel vegetationsperiod. Enär
detta ej är möjligt i vårt land, har G. också fått ringa
omfattning och förekommer endast på enstaka ställen
i södra Sveriges sandjordsområden.
Som gröngödslingsväxter användas huvudsakligen
lupiner, seradella, humlelucern och blodklöver. Den
förstnämnda sås som mellangröda före eller efter
huvudgröda, under det de övriga insås i huvudgrödan i likhet
med vad som vanligen sker vid vallinsådd. Lupiner
och seradella användas huvudsakligen å sandjord och
liknande, under det humlelucern och blodklöver
lämpa sig bättre för lerjordar. G. T—n.
Grönhirs, se Hirs.
Grönkvistning, se Beståndsvård.
Grönkål, se Kål.
Grönsaker, sammanfattande beteckning på en del
trädgårdsväxter, vilka på det hela taget till följd av
den höga vattenhalten äro näringsfattiga. Speciellt
är fetthalten låg. De flesta ha också jämförelsevis
låg halt av äggvita. Den fasta substansen består för
övrigt av kolhydrat (socker, cellulosa) samt en del
mineralämnen, organiska syror etc. Speciellt viktigt
är, att G. i färskt tillstånd som regel har hög halt
av vitaminer.
Grönvide, se Pil.
Gröpkvarnar kunna indelas i stenkvarnar,
stålskivekvarnar och valsgröpkvarnar.
Stenkvarnarna äro de äldsta. Mellan två räfflade
stenar, varav den ena, liggaren, är stilla och den andra,
löparen, roterar, males spannmålen. Löparen kan ligga
antingen över eller under liggaren (fig. 1). Kvarnar
med båda stenarna på kant, d. v. s. med axeln
horisontell, användas även.
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
