Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handelsväxter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Handelsväxter
Harspatt
föremål för handel. Då ju emellertid detta gäller för
de flesta kulturväxter, brukar denna definition
förses med den inskränkningen, att H. äro sådana växter,
som lämna råmaterial för en framställning av
förnödenheter, som faller utanför den egentliga
jordbruksdriften; H. kunna sålunda ej utnyttjas av
jordbrukaren på annat sätt än genom försäljning. Till H.
räknas då olje- och spånadsväxter, kryddväxter,
läkemedelsväxter, färgväxter, tobak, cikoria m. fi.
Riktigare synes vara att ge H. en mera begränsad
omfattning, nämligen till kärnväxter i vidaste
bemärkelse utom säd och trindsäd. H. kommer då att
omfatta oljeväxter och kryddväxter. Av dessa utgöra
oljeväxterna den största och ur många synpunkter
viktigaste gruppen. Hit hör flera arter tillhörande
familjen Cruciferae (korsblomstriga), såsom raps, rybs,
senap, lindådra, oljerättika m. fi., vidare vallmo
(fam. Papaveraceae) och solros (fam. Compositae)
samt slutligen oljelin (fam. Linaceae). Bland
kryddväxterna ha vi huvudsakligen arter tillhörande fam.
Umbelliferae (korgblomstriga) såsom kummin, anis,
fenkol, koriander m. fi. — De flesta av dessa växter
kräva ett milt klimat, en djup och bördig jord och
mestadels också särskilda anordningar för skörden
och för den skördade varans beredning. Fältmässig
odling av H. spelar bl. a. av dessa skäl icke någon
roll i vårt land, men en del av kryddväxterna odlas
i trädgårdar, numera dock mindre än förr. Beträffande
linet, som hos oss huvudsakligen odlas som
spånads-växt, se Lin. H. O-d.
Handhackor, se Hackor.
Handmjölkning, se Mjölkning.
Handredskap. Än i dag arbetas kanske lika mycket
med H. som med maskiner inom jordbruket. Det är
därför av största vikt, att en lantbrukare ägnar
tillbörlig uppmärksamhet åt H:s lämplighet. På grund
av många lantbrukares kritiklöshet i detta hänseende
finnas nämligen i marknaden en stor mängd
olämpliga H. N-g.
Ilank. — 1. Hankning kallades ett tidigare allmänt
använt tillvägagångssätt för att åstadkomma
läkning av vissa kroniska inre eller yttre åkommor hos
husdjuren. Operationen bestod däri, att man i
underhudsbindväven åstadkom en 10—30 cm lång kanal,
genom vilken man sedan förde in ett band, en
läderrem eller en tagelfläta (hank), vilken ofta beströks
med terpentin eller annat retande ämne. H:s båda
ändar stucko utanför huden och för att hindra H.
att glida ut, bands antingen en pinne i vardera ändan
eller också förenades H:s båda ändar. I hanksåren
uppstod en stark varavsöndring, och man trodde, att
fördärvade kroppssafter, som framkallades vid
sjukdom, genom H. kunde dragas ur kroppen. Den
eventuella verkan en H. kan ha består däri att genom
den retning, som utövas i vävnaden en ökad
blodtillförsel sker, varigenom läkningen kan påskyndas.
Numera är H. ersatt av bränning eller blistring.
— 2. Se Stängsel. N. L.
Hanlcm, se Könsorgan.
Hannoveranskt halvblod, se Hästraser.
Haploid, se Cell och Ärftlighetslära.
Haptotropism, se Växtrörelser.
Haquetia, se Gulltallrik.
Harkrankar (fam. Tipulidae), benämnes en grupp
jättestora myggor med kolossalt långa, bräckliga ben.
De sakna förmåga att sticka. Många arter nå en
kroppslängd av c:a 2 cm. I vila hålla de sina vingar
snett utspärrade. Äggen, långsträckta och kolsvarta,
läggas med förkärlek i fuktig jord, i vilken också
larverna bäst trivas. Dessa äro jordgrå, köttiga och
fotlösa. I bakändan äro de m. 1. m. avtrubbade och
försedda med små regelbundet ställda vårtor kring de
mörkfärgade andrörsmynningarna. Ett par av de
vanligaste arterna äro kålharkranken (Tipula
olera-cea L.) och kärrharkranken (T. paludosa ME IG.),
båda till utseendet ytterst lika varandra. Färgen är
ljusgrå med en V-formad teckning å
mellankropps-ryggen. Honans längd c:a 25 mm. En hona lägger
många hundra ägg. Efter övervintringen angripa
larverna växter av skilda slag. Nattetid sträcka de
sig upp över markytan och sönderbita späda plantor,
som ofta även dragas ned i jorden för att bli lättare
åtkomliga. Förpuppning sker på försommaren, då
larver av här nämnda arter nått en längd av c:a 3 cm
och en blyertspennas tjocklek. Harkranklarver kunna
vara utomordentligt allmänna i fleråriga gräsvallar
och på mossmarker. Om omedelbart efter ett
vallbrott marken tages i bruk för t. ex. trädgårdsodling,
kunna de flssta växtslag, t. o. m. buskartade sådana,
bli svårt skadade eller förstörda. Vårsäd på
mossmarker skadas likaledes svårt av dessa larver.
Vattning med 4 % chilesalpeterlösning, körning med tunga
redskap, djupplöjning i juli månad ävensom
utläggning av s. k. giftkli (jfr även Skadedjursbekämpning)
äro medel som anlitas i kampen mot dessa insekter.
A. T.
Harkål (Lampsana communis), en en- eller tvåårig
korgblomstrig ört med små, fåblommiga korgar i kvast
och gula blommor, är ett vanligt ogräs i vall och
bland rotfrukter samt i trädgårdar. De små något
krökta nötterna utgöra en vanlig förorening i klöverfrö.
H. G. S.
Harpa, se Frörensningsmaskin och Tröskverk.
Harris (Sarothamnus scoparius), en buskväxt med
små, trefingrade blad och stora, gula blommor, som
sällsynt förekommer på hedmark i södra Sverige.
Den användes även som parkväxt. G. Dbg.
Harspatt, se Exteriörbedömning.
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
