Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoppstjärtar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hoppstjärtar
Hosta
regnskurar. Man kallar detta »maskregn» och de små
djuren, som ej fuktas på grund av sin hårbeklädnad,
hoppa då livligt kring på ytan av vattenpussarna.
(Verkligt maskregn kan även förekomma, i det vissa
bland multnande löv levande daggmaskar kunna
fast-lclibbade vid fuktiga löv kringföras av vinden.)
A. T.
Hordein, se Äggviteämnen.
Hormon, se Endokrina körtlar.
Hormonala rubbningar, se Ofruktsamhet.
Hormonal dräktiglietsdiagnos, se Dräktighetsunder-
sökning.
Hormonal sterilitet, se Ofruktsamhet.
Horn hos idisslare, t. ex. nötkreatur, får och get,
utvecklas från en horntapp eller kvicke, som är
beklädd med ett på blodkärl rikt läderhudslager.
Överhuden utgöres av hornskidan, som tillväxer
med det ena skiktet innanför det andra. Tillväxten
sker något ojämnt och är exempelvis något
svagare vid dräktighet, varför ringar vid H:s bas ånge
antalet dräktighetsperioder. Hornslidan är uppbyggd
av keratin, hornämne, som innehåller kväve. Genom
upphettning av H. och torkning i ånga blir det
sprött och kan malas till hornmjöl, vilket kan
användas som gödselmedel. G. Dbg,
Hornblende, se Mineral.
Hornboskap, se Boskap.
Hornbrott förekommer relativt ofta hos nötkreatur,
då ett horn på ena eller andra sättet blir utsatt för
starkt yttre våld. I vissa fall består hornskadan endast
däri, att själva hornskidan stötes av. Andra gånger
uppkommer ett s. k. ofullständigt brott, då
hornslidan lossnar och den från pannbenet utgående
benprocessen, vilken utgör grundstommen i hornet,
knäckes, utan att direkt brytas av. Hornet sitter då skevt
och är mycket ömmande men kan läkas fast. Vid
fullständigt brott brytes hela hornet helt av och i regel
då så nära hornbasen, att pannhålan öppnas. I dylika
fall kan H. kompliceras med en pannhåleinflammation,
varför en trepanation av pannhålan kan bliva
nödvändig. Behandlingen av H. består vanligen däri, att
sedan brottstället noggrant rengjorts, detta täckes med
ett bandage indränkt i trätjära. N. L.
Hornhinneinflammation, se Ögats sjukdomar.
Hornkam, se Exteriörbedömning.
Hornklyfta, se Hovsjukdomar.
Hornmjöl, se Biandgödselmedel.
Hörnpelare, se Hovsjukdomar.
Hornspricka, se Hovsjukdomar.
Hornviol, se Viola.
Hornämne, se Äggviteämnen.
Hortensia är det vanliga namnet på Hgdrangea
hor-tensis från östra Asien, en buske med mångblommiga
kvastar av två slags blommor, dels smärre och mindre
iögonfallande, dels stora, vita, rödaktiga eller ljusblå
gallblommor. Den är ganska vanlig som krukväxt,
men går åtminstone i södra Sverige bra även på fritt
land. Längre norrut är syrénhortensia (H.
panicu-lata) säkrare. H. G. S.
Hortikultur, se Trädgårdsskötsel.
Hortikulturens vänner, se Trädgårdsförening.
Hosta är en på reflektorisk eller frivillig väg
åstadkommen hastig utpressning av luft ur lungorna. H.
inledes med djup inandning, varefter följer en hastig,
våldsam utandning. Stämbanden, som förut varit
krampaktigt stängda, öppnas nu och luften pressas
ut med stor kraft, varvid det karakteristiska ljudet
uppkommer. H. kan utlösas av olika retmedel, som
t. ex. främmande ämnen, som nedkomma i luftrören
och reta dessas slemhinna. Vanligaste orsaken till H.
är emellertid katarrala eller inflammatoriska tillstånd
i luftstrupen och luftrörsgrenarna, och H. tjänar
härvid till att avlägsna slem eller andra sjukliga produkter.
H. är också ett av de mest framträdande symtomen
vid sjukdomar i dessa organ. Vid början av en
respira-tionskatarr är H. i regel smärtsam, torr och sträv,
sedermera, allt eftersom sekret hinner ansamlas i
luftrören, blir den mera lös och utdragen. En hård
skrällande H. tyder ofta på affektion till de främre
luftvägarna. Vid lunginflammation eller
bröstsäcks-inflammation är H. i början mera dov, kort och
återhållen på grund av smärtan. Vid kvickdrag hos häst
är H. i regel hes och klanglös. Vid lungtuberkulos hos
nöt är H. vanligen till en början kort, torr och kraftig
och kommer mestadels, när kon reser sig eller när det
dammar särskilt mycket i stallet, som t. ex. i samband
med utfodring, eller om kon utsättes för drag, så att
hon får inandas kall luft, som angriper luftrören. På
senare stadium vid lungtuberkulos kommer H. oftare,
den blir mera matt, ibland smärtsam och rosslande
och i samband med hostanfallet står kon gärna och
räcker ut tungan. Med hoststötarna följer slem eller
varblandat slem från lungorna eller luftvägarna. En
stor del av dessa upphostningar sväljer djuret genast
ned, återstoden slungas ut genom mun eller näsa och
hamnar i krubban, på foderbordet eller i djurets
närmaste omgivning.
Då H. ej är en självständig sjukdom, utan endast
ett symtom på att en sjuklig förändring av ena eller
andra slaget föreligger i andningsorganen, måste
behandlingen i första hand rikta sig mot grundlidandet.
Först i andra hand komma medel, som hindra H. I
sådana fall, där sekretet i luftrören är segt och svårt
att hosta upp, givas medel, som öka slemsekretionen
i luftrörsslemhinnans körtlar, så att sekretet i sin
helhet blir lösare. I sådana fall, då sekretionen är
låg-gradig och en torr, smärtsam H. huvudsakligen beror
på retningstillstånd i den angripna slemhinnan, an-
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
