Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hud ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hud
Hudretande medel
tjocklek och fasthet växlar efter djurens art, ras,
individualitet, ålder samt från den ena kroppsdelen till den
andra.
Överhuden utgöres av skiktat skivepitel. I det
närmast läderhuden liggande cellagret, det s. k.
groddskik-tet, äro cellerna avlånga med längdaxeln vinkelrätt
mot hudytan. Är H. färgad, finnas i och mellan cellerna
små, mörka pigmentkorn, som betinga hudfärgen.
Mot ytan bliva cellerna tillplattade, och de ytligaste
förhornas och intorka samt avfalla som tunna fjäll
(mjäll, stöv). Nybildningen av celler i ersättning för
de avfallna sker från groddskiktet.
Läderhuden består huvudsakligen av nätformiga
bindvävsbuntar. I de övre delarna är den något
fintrådigare och cellrikare och skjuter som små papiller
in i djupare lager. Dessa papiller föra blodkärl samt
delvis även särskilda känselorgan. Det djupare lagret av
läderhuden, som utgör huvudmassan av det beredda
lädret, är särdeles fast byggt och består av grövre
bindvävsbuntar än det ytligare lagret.
Fettvävnaden i subcutis är att anse som
näringsupplag men tjänstgör även som isolator för kroppsvärmen.
I H. finnas talg- och svettkörtlar. De förra ligga i
läderhudens ytligare lager, utmynna i hårsäckarna och
avsöndra hudtalg, som tjänar att hålla hud och hår
mjuka. Fåglar sakna såväl talg som svettkörtlar; de
flesta hava en enda hudkörtel, den på översidan av
gumpen belägna s. k. gumpkörtcln, som avsöndrar en
fettrik massa, med vilken fåglarna gnida in fjädrarna,
så att dessa bliva mer ogenomträngliga för vatten.
Svettkörtlarna ligga djupare än talgkörtlarna. De bestå
av en hopnystad körtelkropp och en utförselgång,
som mynnar antingen i hårsäckarna eller fritt mellan
håren.
H:s uppgift är i första rummet att skydda kroppen
mot mekanisk åverkan samt värme och köld, och för
detta ändamål formas H. och behåringen efter
omgivningen och djurens levnadssätt.
H. förmedlar förbindelsen med yttervärlden och
måste därför i första hand upptaga intrycken av dennas
inverkan. Den är vidare säte för känseln, i det att
organ för förnimmelse av tryck, beröring, köld, värme
och smärta äro förlagda till H. Som avsöndringsorgan
tjänstgör H. genom talg- och svettkörtlarna. Svetten
innehåller delvis samma beståndsdelar som urinen.
Även gasutbyte sker genom H. (hudandning), varför
den har betydelse som andningsorgan. Slutligen
verkar H. även värmereglerande. Genom den rikliga
tillströmningen av blod till H., såsom vid hastig rörelse
eller annan kraftutveckling, ökas svettavsöndringen,
och vid svettens avdunstning avkyles H. Vid köld
sammandragas däremot H:s muskeltrådar, varigenom
blodkärlen sammantryckas och blodtillströmningen minskas
och därmed även värmeutstrålningen. För vidmakt-
hållande av dessa H:s funktioner är en ändamålsenlig
hudvård av stor betydelse. I. J-n.
Hudar och skinn. Vanligen betecknas som skinn
hudar av smärre djur. Hudens värde betingas i viss
mån av hur djuret blivit flått. I allmänhet skär man
en skåra från ändtarmsöppningen genom buksidan
fram till nos;n och vinkelräta tvärskåror mellan de
båda extremitetparen. Om H. ej säljes omedelbart
efter slakt, måste åtgärder vidtagas för att hindra
förruttnelse. På nöt- och hästhudar ingnides
köttsidan med koksalt och alun. Skinn utspännas och
lufttorkas. Jfr även Pälsdjursavel och Läder. G. Dbg.
Hudparasiter, se Ohyra.
»Hudprovet», se Tuberkulos.
Hudretande medel, sammanfattande beteckning för
ämnen, som användas för att på frisk hud framkalla
retning. Däremot räknas egentligen ej till denna grupp
en del retande ämnen, som användas vid behandling
av vissa hudsjukdomar. — Hur stark hudretningen
blir, är naturligtvis först och främst beroende på
beskaffenheten av det medel, man använder. Om ämnet
är mycket flyktigt, kommer i allmänhet verkan snabbt
och är oftast förenad med bränning och smärta. Mindre
flyktiga ämnen verka långsammare, men kunna lia en
intensiv verkan, som är förbunden med förhållandevis
små smärtor. Verkningsgraden är naturligtvis också
beroende på ämnets koncentration, den tid, det får
inverka, samt slutligen på den individuella
känsligheten.
I allmänhet uppstår först en rodnad, som är
förbunden med hetta, klåda och ibland smärta. Om medlet
får inverka längre tid, uppstå vattenklara blåsor, och
om det fortsätter att inverka, blir blåsornas innehåll
grumligt och slutligen varigt. I det sistnämnda stadiet
bildas i allmänhet ärr, då huden läker, och så
kraftig hudretning använder man numera ej. Även om
man avbryter hudretningen i det stadium, då blåsor
med klart innehåll bildats, kvarstå gärna märken i
huden i form av mörkare fläckar, även om något
egentligt ärr ej bildas. H. orsaka en ökad
blodtillströmning till de vävnader, som äro belägna under det
retade området. Vid inflammatoriska processer kan detta
ha en gynnsam effekt. Numera använder man för att
nå en sådan verkan dock hellre värmebehandling,
exempelvis våtvarma omslag, heta grötar el. dyl., då
effekten med dessa medel är lika god och är lättare att
avväga samt mindre obehaglig. H. användas även vid
behandlingen av mycket djupt belägna
inflammationer, exempelvis vid lungsäcksinflammation,
lunginflammation, luftrörskatarr m. m. Av gammalt anser
man att hudretning härvidlag skall verka fördelaktigt
på inflammationsprocessen. Man har härvidlag tänkt
på möjligheten, att verkan skulle förmedlas på
reflex-väg över nervsystemet och delvis skulle bero på en
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
