Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hudretande medel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hudretande medel
H umle
allmän stimulerande verkan på andning och cirkulation.
Säkert är, att en hudretning minskar obehagen av en
smärta från en djupare belägen sjukdomsprocess.
Möjligen är mekanismen åtminstone i vissa fall den, att
den nya smärtan drar uppmärksamheten från den
gamla, samt att en sådan avledande verkan i viss mån
betingas av suggestion. Liniment av olika slag
innehålla exempelvis H. som ge rodnad och bränning i
huden och samtidigt minska obehagen vid s. k.
reumatiska smärtor i kroppens inre.
Till de måttliga H., s. k. hudrodnande medel, hör
jod, ammoniak, kamfer, terpentinolja, såpa. Mera
kraftigt verka de blåsdragande medlen, senap och
spansk fluga. — Ett flertal läkemedel, som innehålla
ett eller flera av dessa ämnen, användes i hudretande
syfte, t. ex. jodsprit, kamferolja, ett flertal liniment
(kloroformliniment, kamferliniment,
ammoniaklini-ment, tvålliniment, opodeldok, Stokes liniment m. fi.)
samt vidare preparat på senap och på spansk fluga.
När det gäller sjukdomar hos husdjuren, använder
man förhållandevis starka H., exempelvis vid
behandling av kroniska led- och senlidanden hos häst. Jfr även
Bränning. Dbg
Hudsjukdomar kunna hos husdjuren uppkomma till
följd av ett flertal olika orsaker. Yttre våld, såsom tryck
av sadel eller seldon, kan orsaka svårläkta sår
(bryt-sår). Eksem* kan uppstå som följd av bristande
hudvård vid utfodring med vissa olämpliga fodermedel,
vid vissa inre sjukdomar eller rubbningar i inre
sekretionen. Synnerligen ofta förekomma hos husdjuren,
särskilt under vinterhalvåret, parasitära hudlidanden,
orsakade av ohyra*, skabb* eller ringorm*. Genom den
klåda, som uppstår, frestas djuret att skubba eller
gnida de angripna hudpartierna och därigenom
uppstår lätt hårlöshet. Som allmän regel gäller, att god
hudvård och utfodring och god allmän vård av djuren,
som medför, att de hållas i god kondition, äro åtgärder,
som motverka hudlidanden. N. L.
Iludtuberkulos, se Tuberkulos.
Hudvård erfordras, om djuren skola trivas. Huden
tjänstgör nämligen dels som avsöndrings-, dels som
andningsorgan. Om den skall kunna fylla dessa
uppgifter, måste den hållas ren, enär eljest porerna
tilltäppas. Olika djurslag ställa växlande krav på H.
Dessutom inverkar inredningens beskaffenhet, i det
spiltor och bås böra vara lagom långa. För
nötkreaturen bör rännstenen hava tillräcklig bredd och lämpligt
diup. Djuren böra kunna ligga, utan att juvret skall
hamna i rännstenen. Svinen böra hava särskild
liggplats, varjämte gödselgång helst bör finnas.
Även ströets beskaffenhet och mängd påverkar H.
Bäst passar halm, som helst bör vara kort eller skuren
till hackelse. För de flesta djurslag kan även torvströ
användas. Utnyttjas både torvströ och halm, lägges
det förra i gödselrännan och underst i boxen, medan
halmen användes på liggplatsen och överst i boxen.
Vid riklig tillgång på halm kan djurens H. väsentligt
underlättas.
Huden behöver överses, så att smuts ej torkar fast.
Har färsk gödsel fastnat, avtorkas den med halmviska,
varefter stundom tvättning behöves. Borstning
företages, sedan stället torkat. För hästar användes
rykt-borste och för nötkreatur rotborste jämte skrapa.
Största omsorg lägges på nacke och halsparti, svansrot,
lår och buk, enär ohyra och smuts där samlas i större
mängd än på kroppen i övrigt. Klippning kan behövas
på sådana ställen, där renhållningen är svårast att
utföra. Elektrisk dammsugare användes stundom i
stället för borstning. Svinens H. är enklare än övriga
djurslags, ehuru ej heller denna får försummas. Fårens
H. skötes med hjälp av ströet.
Ohyra är särskilt hos ungdjuren en ej ovanlig
företeelse. Vid utrotandet kunna skilda medel användas.
Härvid skola ej blott parasiterna själva utan även
äggen förstöras. Användes tvättning med giftlösning,
måste försiktighet iakttagas. Insmörjning med olja är
särskilt för svinen en effektiv och ofarlig åtgärd.
Till H. hör även skötsel av horn, hovar och klövar.
Framför allt vid uppfödning av ungtjurar putsas
hornen noggrant. Hovvården är för unghästarna
betydelsefull, i det förvuxna hovar lätt medföra exteriörfel och
nedsatt användbarhet. Detsamma gäller för
ungdjurens klövvård och klövar. Avverkning av hovar och
klövar kan behövas med jämna mellanrum. Särskilt
före djurens släppning på våren är detta fallet.
Verkstol kräves då vid klövarnas avverkning. Se även
Hovskötsel och Klövvård. J. Ax.
Huggning, se Virkesdrivning.
Humifierinj|, se Förmultning och Torv.
Humla, se Humlor,
Humle (Humulus Lupulus) är en till hampfamiljen
hörande flerårig, slingrande ört, spridd i större delen
av Europa samt västra och norra Asien.
Underjordsdelen är en ganska grov, starkt förgrenad rotstock,
och den åt höger slingrande stjälken kan nå en längd
av över ett 10-tal m. Bladen äro liksom stjälken strävt
håriga, motsatta och djupt handdelade. H. är enkönad
och hanplantorna bära yviga knippeblomställningar av
små gröna blommor, honplantorna ha blommorna i
korta, kottelika ställningar, de s. k. humlekopporna.
De fjäll i kopporna, bakom vilka blommorna sitta, äro
vid basen mer eller mindre rikligt försedda med små
gula körtelbildningar. I dessa alstras ett hartsartat
aromatiskt ämne, lupulin eller humlebittersyra, som
betingat H:s användning till kryddande av öl.
Lupu-linet är emellertid mycket lätt sönderdelbart, varför
förvaring av H. är förbunden med svårigheter. Skulle
den mögla, blir den oanvändbar.
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
