Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hundavel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hundraser
Hundraser
äga rum med en dags mellanrum och under
mellantiden skola hundarna hållas skilda från varandra.
Dräktighetstiden belöper sig till 63 dygn, dock kan
en förskjutning framåt eller bakåt på ända till 5 dagar
förekomma. Då tiden för valpningen är inne, blir tiken
orolig, hässjar, byter ofta plats, river i sitt läger,
varjämte såväl juver som yttre könsdelar bli ansvällda.
Ur de senare framkommer en mindre mängd
gråaktigt, slemmigt flöde. I regel brukar valpningen (se
Förlossning), åtminstone hos de större raserna, vara
överstökad på högst 12 timmar. Skulle detta icke vara
fallet, bör man ofördröjligen vända sig till veterinär,
enär det annars lätt kan hända, att ett eller flera foster
kvävs i livmodern eller i de bakre fostervägarna.
Valparna kunna komma till världen antingen inhöljda i
eller .befriade från fosterhinnorna. Vanligtvis brukar
tiken själv sköta om såväl, att valparna komma ur
fosterhinnorna, för den händelse dessa ej skulle
blivit kvar i fostervägarna, som att navelsträngen
av-slites. Om så ej skulle ske, måste man riva sönder
fosterhinnorna, så att valpen så snart som möjligt blir fri,
samt klippa av navelsträngen c:a 1 à 1 y2cm från buken
på valpen. Sedan valpningen väl är överstökad, ser
man till, att familjen får ett torrt, rent och tillräckligt
stort läger, så att man ej behöver riskera, att tiken på
grund av bristande utrymme ligger ihjäl en eller annan
valp. Temperaturen i rummet, som under själva
förlossningen ej bör understiga 20 grader, kan sedermera
för de större hundrasernas vidkommande hållas några
grader lägre men för de mindre ej under 18°.
Under diperiodens första hälft eller de tre till fyra
första veckorna efter födelsen tarva valparna ingen
särskild uppmärksamhet från ägarens sida. Är tiken
en god och bra moder, sörjer hon på allt sätt för sina
småttingar, varpå bästa beviset är, att de dia och sova,
växa till från dag till dag, ha en glänsande päls samt
runda former. Gnäll och tjut äro alltid tecken på att
någonting är galet, och i regel är det mjölken, som är
otillräcklig. De mindre hundrasernas valpar böra dia
till dess de äro sex à sju veckor gamla. Däremot kunna
de större rasernas avvänjas redan vid fem à sex
veckors ålder. Man ersätter då modersmjölken med
vanlig oskummad komjölk, som till en början ges outspädd
och efter en vecka uppblandas med lika delar
havre-mustsoppa. Vid sju veckors ålder kan denna även helt
eller delvis ersätta mjölken. I handeln finnes numera
även ersättningspreparat för tikmjölken.
Beträffande valparnas utfodring efter avvänjningen
d. v. s. efter sju veckors ålder måste man komma ihåg,
att hundorganismen utvecklas synnerligen hastigt,
vadan det är nödvändigt att tillföra densamma en kost,
som svarar mot den snabba tillväxten. Såsom allmän
regel gäller, att man så snart som möjligt skall övergå
till fast föda och sålunda i görligaste mån undvika
stark vätsketillförsel, enär detta medför en slapp
kondition med dåliga muskler, stor buk och klena ben.
Mindre mängder komjölk i förening med riskaka, kött,
fisk samt bröd är därför nyttigt. Ägg äro också mycket
bra, ty de innehålla rikligt med mineral- och
äggviteämnen. För att ytterligare tillgodose
mineralämnesbehovet kan man giva en tesked benmjöl i maten
varje dag. Detta är nämligen bättre än vanliga ben,
särskilt då det gäller småhundar. Större hundar kunna
gärna få mjuka kalv- eller fläskben. F. ö. bör kosten
vara omväxlande, så att valparna redan från tidigaste
ålder få lära sig att äta allt, vad som vi människor
bruka inmundiga. Jag vill på det allvarligaste varna
för den ensidiga köttdieten, enär densamma kan
framkalla en hel del sjukdomar bl. a. den många gånger
allvarligaste unghundssjukdomen engelska sjukan eller
rachitis. En alldeles särskild fördel med den blandade
kosten är, att den innehåller rikligt med vitaminer, som
ju finnas i nästan alla grönsaker samt i frukt.
Matkvantiteterna böra icke vara för snävt tilltagna. En valp
skall vara rund och trind och detsamma kan gärna
vara fallet med unghundar under 6 mån. Vad antalet
mål beträffar skall valpen intill tre månaders ålder
ut-fodras fem gånger dagligen, mellan tre och fyra
månader 4 gånger, mellan fyra och sex månader 3 gånger
samt efter sex månader endast 2 gånger om dagen.
I. C-n..
Hundkäx (Anthriscus silvestris, även förd till släktena
Cerefolium eller Chaerophylum) är en ganska högväxt
flockblomstrig ört med flera gånger parbladigt
sammansatta blad, vita blommor och släta svartbruna
delfrukter. Den är allmänt spridd i ängar, på vägkanter o. s. v.
genom nästan hela landet och är att betrakta som ett
ogräs, då den ej gärna ätes av kreaturen. H. G. S.
Hundlus, se Ohyra.
Hundrapinnharv, se Harvar.
Hundraser. De vanligaste brukshundarna. Man kan av
praktiska skäl indela H. i tvenne stora grupper,
nämligen sällskapshundar och brukshundar. Dessa senare
omfatta dels jakthundarna, dels de s. k. skydds- och
Vakthundarna. Här skall endast lämnas en
beskrivning av de vanligaste brukshundarna.
Jakthundar: Stövare. Man skiljer mellan trenne olika
stövarraser, nämligen schillerstövare, hamiltonstövare
och smålandsstövare. Samtliga dessa användas för
jakt på hare, räv och rådjur. Schillerstövaren har fått
sitt namn efter Godsägare Per Schiller, som frambragt
rasen här i landet. Den är till exteriören den ädlaste
och smäckraste av de svenska stövarraserna, till
färgen rödbrun med svart sadel. Huvudet är kilformigt,
öronen lågt ansatta, ögonen mörka, ryggen rak,
bröstet djupt och välvt. Benen äro ganska gracila men väl
muskelfyllda och tassarna kraftiga med väl slutna
tår. Håren äro korta och svansen, som ej får bäras
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
