Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästarnas utfodring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hästarnas utfodring
Hästavel
Arbetshästarna erhålla ofta endast stråfoder och
kraftfoder. Bättre resultat uppnås dock, om något
saftigt foder gives, enär digestionen då hålles bättre i
ordning. Vid lindrigt arbete eller om det endast gäller
att tillföra underhållsfoder kunna hästarna reda sig
enbart på stråfoder, såvida hömängden är
jämförelsevis stor. Mängden växlar då mellan 10 och 15 kg per
dag. Vid ökat arbete minskas stråfodret, varvid
kraft-foder i stället tillskjutes. Den starkaste förändringen i
denna riktning erfordras vid strängt arbete. Hästar av
varmblodigt slag förbruka mindre stråfoder och mera
kraftfoder än hästar av kallblodigt slag. Det vanligaste
kraftfodret åt hästarna är havre. Användas dessutom
korn och majs, förbättras effekten, samtidigt som
kostnaden ofta sjunker. Spannmålen krossas vanligen och
blandas i hackelse. Behöves äggviterikt kraftfoder,
utnyttjas även baljväxtgröpe och fint krossade oljekakor.
Som saftfoder lämpa sig melass, sockersnitsel eller
rotfrukter. Mängden rotfrukter kan växla mellan 10 och
20 kg per häst och dag. Inträffa arbetsfria dagar under
perioder av strängt arbete, bör kraftfodermängden
minskas, så att huvudsakligen underhållsfoder gives,
enär eljest korsförlamning lätt inträffar, då arbetet åter
börjar. Vid lindrigt arbete kan 3—5 kg halm, 3—5 kg
hö, 3—5 kg gröpe samt 1—2 kg vetekli utfodras.
Användas 10—20 kg rotfrukter, kan mängden kraftfoder
minskas med 1—2 kg, varvid dock dess äggvitehalt
måste höjas. Vid medelmåttigt arbete kan fodret
utgöras av 2—4 kg halm, 4—6 kg hö, 4—7 kg gröpe och
1—2 kg äggviterikare kraftfoder jämte 10—15 kg
rotfrukter. Vid strängt arbete gives 1—3 kg halm,
4—6 kg hö, 5—8 kg gröpe och 2—3 kg annat kraftfoder
jämte lämplig mängd saftfoder. Användes melass eller
sockersnitsel i stället för rotfrukter, får mängden
utgöra 0,5—2,0 kg. För de dräktiga stona ökas mängden
kraftfoder med 1—2 kg, medan mängden saftfoder och
stråfoder minskas. Sålunda gives högst 1,0 kg melass
eller 5—8 kg rotfrukter. Ofta användes något
linfrö-kaka i kraftfodret. Under digivningen kan utfodringen
bestå av 1—3 kg halm, 5—8 kg hö, 4—7 kg gröpe och
1,0—2,0 kg äggviterikt kraf tf oder jämte lämplig mängd
saftfoder. Sålunda kunna med fördel 5—10 kg
rotfrukter ingå.
Avelshingsten utfodras, då han ej användes för
betäckning, som arbetshästarna, varvid dock mindre
saftfoder och mera kraftfoder gives. Stråfodret utgöres
ofta enbart av hö, varav 6—8 kg användes. Gröpe ingår
tillsammans med annat kraftfoder jämte lämpligt
saftfoder. Vid betäckning begränsas strå- och saftfodret
mera, medan i stället kraftfodret ökas. Ofta användes
då 5—8 kg gröpe, övervägande havre, jämte 1—2 kg
äggviterikare kraftfoder. Animaliskt foder som tillskott
medför förbättrad sädesproduktion och ökad
tjänstduglighet. Måttlighet bör dock iakttagas ifråga om
proteintillförseln. Under sommaren kan något
grönfoder användas. J. Ax.
Hästavel. Hästen användes som husdjur i vårt land
redan under stenåldern. Landets ursprungliga hästar
voro småväxta. Då man under medeltiden började
använda hästar för krigsbruk, importerades därför
tyngre sådana, och dessa importer fortsatte sedan under
vasatiden och stormaktstiden, ävensom under 1700- och
1800-talet. Till följd av dessa importer blev det svenska
hästmaterialet ganska uppblandat. I sin renaste form
bibehölls den svenska lanthästen i de norrländska
länen och på Gotland. På Gotland finns alltjämt en
liten stam av skogsrussen kvar, och detta är troligen
den bäst bibehållna återstod av gamla lanthästtyper,
som f. n. finnes i vårt land. En mängd olika rastyper
ha under tidernas lopp importerats och prövats. På
1870-talet började man införa ardennerhästar från
Belgien, och denna ras har sedan vunnit så stor
utbredning i södra och mellersta Sverige, att nära 2/3 av
alla premierade hingstar tillhöra densamma. Redan
några decennier tidigare hade clydesdalehästar införts
från Skottland, och några representanter för rasen
finnas alltjämt kvar, men dess inflytande på vår hästavel
är dock ringa. På 1890-talet började man arbeta på
förädlingen av de ganska varierande typerna av inhemska
hästar i Norrland, Dalarna och Värmland och år 1900
vann nordsvenska hästen erkännande genom att
upptagas i det nya premieringsreglementet. Omkring 34
av de premierade hingstarna tillhöra denna rastyp.
Den varmblodiga hästaveln har tidigare spelat större
roll än fallet är f. n., ty nu äro endast omkring 10 %
av de premierade hingstarna av varmblodigt slag (se
Hästraser).
Hela antalet hästar i vårt land uppgår till 616 000
djur, och denna siffra har hållit sig ganska konstant
under flera årtionden. Någon minskning i
hästbeståndet till följd av den ökade motoriseringen inom
jordbruket har icke ännu kunnat märkas. Under
världskriget ökade antalet hästar på grund av de
höga priser, som då betalades, men efter freden sjönk
antalet ganska snart till sin förra nivå.
Från det allmännas sida företagas ett flertal åtgärder
till hästavelns befrämjande. De viktigaste av dessa
äro följande:
Premiering. Med statsmedel understödd
hästpremi-ering har varit anordnad i Sverige sedan 1847. Enligt
gällande reglemente premieras avelsdjur av ädelt
varmblodigt slag, såväl fullblod som halvblod, och av
kallblodigt slag ardcnner och dess typ, clydesdale och
dess typ samt den norska och nordsvenska typen.
Härstamning av likartad beskaffenhet fordras för hingst i
minst 3 och för sto i minst 2 generationer på såväl
fäderne som möderne. Unghingstar premieras från
1—3 år samt beskällare från 4 år och däröver. Av ston
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
