Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästkastanje ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hästkastanje -
Hästkastanje (Aesculus Hippocastanum) är ett stort
träd med 5—7-fingrade blad och blommorna i
upprätta axlika klasar. Frukten är en något köttig kapsel,
som innehåller ett ringa antal stora brunröda frön.
Dessa äro rika på stärkelse, men ha en mycket bitter
smak; efter utlakning kunna de dock användas till
foder. Utom den vanligen planterade arten med vita, i
rött eller gult tecknade blommor, som härstammar från
östra medelhavsområdet och nu acklimatiserats i
stora delar av Europa, ser man i parker och alléer ej
sällan ett på andra arter med ännu mera
oregelbundna, röda eller gula blommor, som dock ha svårare
att fördraga våra vintrar. Den vanliga H. går upp
ungefär till Dalälven. H. G. S
Hästkraft. En maskins effekt mätes i H. Med effekt
förstår man det arbete en maskin uträttar på en
tidsenhet, till exempel på en sekund. Maskinen utvecklar
en H. om den på en sekund förmår lyfta sjuttiofem kg
en meter. Är vikten 150, eller är höjden två meter,
eller är tiden en halv sekund, så är effekten två H.
Effekten kan teoretiskt beräknas, men oftast bestämmes
den genom försök med en apparat, som kallas
dyna-mometer. Den elektriska enheten för effekt är kilovatt.
Till jämförelse bör nämnas, att en kilovatt är 1,36 eller
i runt tal 1 Va H. H. J-n
Hästkött, se Köttkvalitet.
Hästmyra, se Myror.
Hästpremierinj|, se Hästavel.
Hästraser. Hästarna tillhöra släktet Equus inom
familjen Equidae, som i sin tur tillhör ordningen
Perissodac-tyla (uddatåiga hovdjur). Till hästsläktet räknar man
utom hästen även åsnan (Asinas), kvaggan (Hippotigris)
och zebran (Dolichohippus). På gränsen mellan hästar
och åsnor stå de s. k. halvåsnorna (kiangen, kulanen
och onagern). Kvaggan är numera utdöd och zebran
saknar betydelse som husdjur, men åsnan förekommer
i ganska stor utsträckning domesticerad i varmare
klimatområden.
Av hästar finnas två underarter: tamhästen (Equus
caballus) och Przewalskys häst (Equus przewalsky).
Przewalskyhästen förekommer vild i Centralasien. Den
är en medelstor ponny och mäter omkring 130 cm
över manken. Färgen är övervägande gul med en
mörk rand utefter ryggen (black, vildfärg).
Våra tamhästar härstamma sannolikt från flera olika
arter eller underarter, vilka domesticerats dels i Asien
och dels i Europa. Man brukar skilja mellan den
orientaliska hästen, som kännetecknas av en bred panna och
kort ansiktsdel samt smäcker kroppsbyggnad, och den
västerländska hästen med kraftigare ansiktsdel och
grövre kroppsbyggnad. Vanligen indelar man hästarna
i varmblodiga och kallblodiga raser. De varmblodiga
raserna indelas i fullblod, halvblod och ponnies.
- Hästraser
I. Varmblodiga hästar.
De varmblodiga hästarna ha ett livligt temperament
samt en torr och relativt smäcker kroppsbyggnad.
Ponnyhästarna äro av varierande typ; en del borde
egentligen räknas till de kallblodiga raserna.
1. Fullblod. Till fullblodet räknas orientaliska hästar
med godkänd härstamning samt engelska fullblodet
och korsningar mellan dessa två typer.
Orientaliska hästen härstammar från Asien och norra
Afrika. Flera olika typer förekomma; de bästa finnas i
Arabien, Egypten, Persien och Turkiet. Mest berömd
är den arabiska hästen och ofta talar man om arabiskt
fullblod som liktydigt med orientaliskt. På grund av
sitt ädla utseende och det högburna, om livlighet och
energi vittnande huvudet äro de orientaliska
fullblodshästarna vackra att se på. Krokhasighet och en del
andra exteriörfel äro dock ganska vanliga. Den arabiska
hästen har troligen funnits inom sitt nuvarande
utbredningsområde under ett par årtusenden. Ifråga om
snabbhet kan den icke mäta sig med det engelska
fullblodet, men då det gäller uthållighet under svåra
omständigheter är den överlägsen.
Färgen varierar men skimmel är vanligast. Under
de senaste årtionderna lär hästaveln i Arabien ha gått
tillbaka på grund av att urval och uppfödning
försummats. Den berbiska hästen, som hör hemma i
norra och nordöstra Afrika, är något tyngre och mindre
ädel än araben. Orientaliska hästar ha importerats till
alla västerländska kulturstater, varigenom de fått ett
mycket stort inflytande på hästaveln både i Europa och
Amerika.
Engelska fullblodet grundades under 1600-talet genom
import av orientaliska hästar, vilka korsades med
inhemska engelska lantrastyper. Stambok har förts sedan
1791, då första bandet av »The General Stud Book»
utkom. Det engelska fullblodet är ingalunda en enhetlig
utan tvärt om en ganska varierande ras såväl
beträffande färg som storlek och kroppsform. Som
utmärkande egenskaper kunna anföras stort bröstdjup, långa
och liggande bogar, stark rygg och länd, god
kroppslängd, tunn och fin hårbeklädnad samt markerad
muskulatur och torra ledgångar. De engelska
fullblodshästarna äro ofta kantiga och oharmoniska i
kroppsbyggnaden men kunna på kapplöpningsbanorna prestera en
utomordentlig snabbhet. Inom fullblodsaveln spela
kapplöpningarna en mycket stor roll. Snabbhetsprovet
utföres på slät bana och föregås av noggrann träning.
Inom den europeiska och amerikanska halvblodsaveln
har det engelska fullblodet nu alldeles överflyglat det
orientaliska som förädlingsmaterial. Knappast inom
någon halvblodsras kan man bedriva avel uteslutande
med det egna materialet, utan inkorsning av fullblod
måste allt som oftast ske för att hålla energi och
temperament uppe på en nivå, som är önskvärd hos en ridhäst.
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
