Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästraser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hästraser
- Hästraser
Norge men sannolikt har inkorsning skett med från
Skottland och Irland importerade hästar.
Islandshästen är 120—130 cm över manken och i förhållande
till sin storlek ganska kraftigt byggd. Den är härdig
och förnöjsam samt påminner ifråga om temperamentet
Hästraser. Skogsruss.
närmast om de kallblodiga hästarna. Norska
fjordhästen eller vestlandshästen är en urgammal norsk
lant-ras, som hålles på Norges västkust. Färgen är black,
kroppsbyggnaden kraftig, extremiteterna torra och
temperamentet livligt. Mankhöjden uppgives växla
mellan 134 och 150 cm. Shettlandsponnien är den minsta
av alla våra hästraser. Mankhöjden brukar vara under
100 cm. Denna häst utmärkes av stor härdighet, lugnt
temperament och god läraktighet, varför den är en
omtyckt barnhäst.
II. Kallblodiga hästar.
De kallblodiga hästarna karakteriseras av en kraftig
kroppsbyggnad, ett grovt skelett med grova ledgångar,
väl utvecklad muskulatur och ett lugnt temperament.
Shirehästen är världens största och tyngsta
arbetshäst. Den har ett tungt huvud, kort hals, starkt välvda
revben och stort bröstdjup, bred rygg och ett kraftigt
kors. Extremiteterna äro mycket grova, hasarna korta
och raka och hovarna stora. Särskilt typiskt är det
starkt utvecklade hovskägget, som uppåt når ända till
framknä och has och nedtill hänger ned över hoven.
En fullvuxen shirehäst bör mäta 172 cm över manken
och väga minst 1 000 kg.
Clydesdalehästen härstammar från Skottland och är
sannolikt till ursprunget besläktad med shirehästen.
Färgen kan vara brun, svart, fux eller skimmel och vita
tecken på huvud och fötter äro vanliga.
Clydesdalehästen har lång rygg, skenorna äro korta och breda,
baktill beväxta med silkeslent hår, och kotorna äro
långa och veka. Hovskägget är ganska långt, men
dock icke lika kraftigt utvecklat som hos shirehästen.
Clydesdalehästen är kraftig men på samma gång
ganska livlig och har en vägvinnande trav.
Mankhöjden är 165—170 cm. Den har exporterats till flera
länder, bl. a. till Sverige. På Stora Levene i Skaraborgs
län korsades på mitten av 1800-talet Clydesdale med
en del andra rastyper, och man fick fram den berömda
»levenerasen». Numera finnas endast ett par
clydes-hingstar i vårt land.
Suffolkhästen härstammar från ett grevskap i östra
England med samma namn. Den är torrare och livligare
än clydesdale. Fux är den vanligaste färgtypen.
Mankhöjden för fullvuxna hästar uppgives till 160—165 cm.
Percheronhästen är Frankrikes viktigaste kallblodsras.
Percheronhästar ha införts till vårt land, men de ha
icke fått någon betydelse för vår liästavel. Den
vanligaste färgtypen är »apelkastad» skimmel. Man brukar
skilja mellan en lätt och torr typ av percheronhästar
samt en tyngre och mera lymfatislc typ. Den lättare
typen har ett ganska livligt temperament och en
vägvinnande trav.
Belgiska hästen är jämte percheronhästen världens
viktigaste kallblodras. Vid 1800-talets mitt kunde man
i Belgien skilja mellan två olika typer av kallblodiga
hästar: ardennerhästen, även kallad bergsardennern,
som hölls i mera höglänta trakter, och flamländska
(= flandriska) hästen eller låglandsardennern, som hölls
på slättlandet. Bergsardennern var en liten, livlig och
torr häst med sluten kropp, stark rygg och muskulöst,
sluttande och kluvet kors. Den hade starka
extremiteter och torra hovar. Låglandsardennern var en tung
och grov häst med lymfatisk konstitution, sänkta
kotor och stora, platta hovar. Dessa båda typer ha
senare sammankorsats till vad man först kallade
bra-banterhästen, numera belgiska eller ardennerhästen.
Inom denna kan man dock alltjämt skilja mellan olika
avelsriktningar. Den belgiska hästen är kort och
kompakt, huvudet är tungt, revbenen starkt välvda och
ryggen bred, korset brett, kluvet och oftast stupande,
bogarna äro korta, ej sällan lösa, och bogbladen ha en
brant ställning. Temperamentet är lugnt och ej sällan
trögt. Färgen är brun, fux eller skimmel. En
avelsför-ening bildades för belgiska hästen 1886 och stambok
har utgivits sedan 1890.
De första importerna av belgiska hästar till Sverige
skedde 1873. Under 1800-talet importerades den lilla,
torra bergsardennern, som endast mätte 150 cm över
manken, men senare ha större och kraftigare hästar
införts. År 1901 bildades en stamboksförening, som
1923 ombildades till Avelsföreningen för svenska
ardennerhästen. Under femårsperioden 1931—35 voro 65,2 %
av i Sverige premierade hingstar av ardennerras. Den
största omfattningen har ardenneraveln i Skaraborgs
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
