Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästraser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hästraser
Hästräfsa
och Malmöhus län. Den svenska ardennerhästen kan
numera anses som en konsoliderad ras. En del importer
av avelsdjur ha visserligen skett även under senare år,
men den svenska ardenneraveln kan dock f. n. byggas
på uteslutande inhemskt material.
Pinzgauer- eller noriska hästen härstammar från
Österrike och importerades på 1870-talet till vårt land, men
den har icke lämnat några spår efter sig i vår hästavel.
Pinzgauerhästen är en typisk bergsras, kort och sluten
med en torr konstitution och ett ganska livligt
temperament. Färgen är tigrerad, stickelhårig eller brokig.
Finska hästen är en lantras, som utan nämnvärd
inkorsning av annat material hållits i Finland under
långa tider. Den finska hästen har ett litet, markerat
huvud, låg manke och lång rygg, korset oftast något
sluttande, kotorna starka och hovarna fasta. Färgen
är i regel fux eller brun. Det har sagts, att den finska
hästen förenar de varmblodiga rasernas energi med de
kallblodigas styrka och lugn. Den passar utmärkt
för lättare jordbruksarbete och skogskörslor och är
även en god travare. I fråga om storleken
överensstämmer den närmast med den nordsvenska hästen.
Jutska hästen är en arbetshäst av lättare typ, i
genomsnitt något mindre än ardennerhästen. Färgen
är i regel fux eller brun. Tidvis ha importer av jutska
hästar skett till Sverige, men någon planmässig avel
med denna ras har dock icke här bedrivits.
Norska östlandshästen (= norska eller
gudbrands-dalska hästen) hålles i sydöstra Norge, där den är en
inhemsk ras, som dock varit föremål för upprepade
inkorsningar med importerat material. Norska hästen
är något mindre än den jutska men mera livlig och
energisk. Huvudet är tungt, halsen kort och kraftig,
bålen lång och cylindrisk, ryggen lång och oftast
sänkt, korset kupolformat och något stupande,
skenbenen breda, kotorna ganska långa och hovarna starka.
Färgen är vanligen brun, svart eller black. Norska
hästen är mycket seg och uthållig, liksom den finska
är den väl lämpad för lättare jordbruksarbete och
skogskörslor samt är en god travare. Höjden över
manken är för stambokförda hingstar 165—170 cm
och vikten omkring 600 kg. Vikten för sto och vallack
är 450—550 kg.
Nordsvenska hästen har uppdragits på grundval av
olika lantrastyper i Norrland, Dalsland, Värmland
och Dalarna samt import av norska hästar. Längst
uppe i Norrland har sannolikt den nordsvenska hästen
ett ganska starkt inslag av den finska. Benämningen
nordsvenska hästen har officiellt använts sedan 1900.
1924 bildades Föreningen Nordsvenska hästen som utger
en stambok för rasen. För att konsolidera aveln
upprättades 1903 en hingstuppfödningsanstalt på Vången
i Jämtland. Den nordsvenska hästen liknar den
norska, med vilken den är nära besläktad. Den
vanligaste färgen är brun, men även svart samt i vissa fall
fux och black förekommer. Typen och storleken är
alltjämt ganska varierande. Mankhöjden växlar i
allmänhet mellan 145 och 160 cm. Vid arméns
fältövningar har nordsvenska hästen visat sig vara en bra
artilleri- och tränghäst. Under femårsperioden 1931—
35 voro 23,5 % av i Sverige premierade hingstar av
nordsvensk eller norsk ras. Rasens egentliga
utbredningsområde är Norrland, Dalarna och Värmland,
men den förekommer även i södra Sveriges
skogsbygder. I. J—n.
Hästräfsor kunna vara av två slag, hjulräfsor eller
släpräfsor. Vanligen användes benämningen H. för
hjulräfsor.
Hjulräfsan har de böjda pinnarna av härdat
fjäderstål rörligt fästade i en s. k. pinnbalk. Lyftningen av
pinnarna sker numera vanligen helt automatiskt
genom att avläggningsstångens hakar bringas att gripa
in i spärrkuggar i hjulnaven medelst en trampa.
Därigenom vridas pinnarna uppåt tillräckligt för att
avlämna det hopräfsade, varefter pinnbalken frikopplas.
På de s. k. balansräfsorna utnyttjas körkarlens vikt till
att underlätta pinnarnas upplyftning.
I utlandet användes en H., som lägger det räfsade
materialet i en sammanhängande sträng åt ena sidan.
Dessa räfsor användas i samband med mekaniska
på-lassningsapparater, som lassa från strängen i vagnen.
Bristen på arbetskraft och dennas fördyring gör, att
efterräfsning med H. på sädesfält, som äro skurna med
maskin, knappast längre lönar sig. Samma är
förhållandet på vallarna, om man använder släpräfsa vid
sammanförning av höet i hässjor eller andra metoder.
Hästräfsa. Släpräfsa med änddrag-.
Släpräfsan har pinnarna fästade vid ett rör, som
ibland uppbäres av släpskor eller rullar. Skaklarna
äro antingen fästade i rörets ände eller ett stycke in
på röret. Det senare ökar risken för att höet skall
snärja sig omkring skaklarnas fästen men medger
bättre dragvillkor för hästen. Handtagets nedre ände
omsluter röret som en muff och kvarhålles i sitt läge
genom en spärr. Genom en liten hävstång under
handtaget kan spärren lossas, varvid räfsan välter över och
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
