Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönsens utfodring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hönsens utfodring
Hönsraser
Näringsbehov pr 100 djur o. dag
fe g smb. protein g smb. protein pr fe
Första levnadsmån. 1,9—2,1 314—368 165—175
Andra » 3,7—3,9 592—663 160—170
Tredje » 5,4—6,1 810—976 150—160
Fj ärde » 6,9—7,7 966—1 155 140—150
Femte » 7,8—9,0 1 014—1 260 130—140
Träkol och kalciumkarbonat givas däremot i
automater.
För 100 värphöns av lätt ras erhålles per dag följande
foderförbrukning.
Vid äggproduktion behöves 1 fe per kg ägg samt
230—240 g smältbart protein. Vid medelgod värpning
behöva höns av våra vanliga raser 10,0—13,0 fe samt
1 350—1885 g smältbart protein per 100 djur och dag,
vilket innebär 130—145 g smältbart protein per fe.
Under uppväxten inblandas 0,3—0,6 % koksalt i
fodrets torrsubstans. Kycklingar och unghöns behöva
0,8—1,3 % Ca och 0,5—0,8 % P i torrsubstansen, varvid
en Ca—P-kvot av 1,6 eftersträvas. Under värpningen
kräves i fodrets torrsubstans 1,8—2,4 % Ca och 0,6—
0,9 % P, varvid ett värde på Ca—P-kvoten av 1,8
erhålles. Extra kalcium gives lämpligen som snäckskal
eller bungekalk i grynform ad libitum, varför endast
fodrets P-halt regleras.
För kycklingarna användes under första
levnadsveckorna ett mjölfoder av 50 del. vete-, majs- och
kornmjöl, 10 del. vetekli, 10 del. oljekakor, 12 del.
havre-kärnmjöl, 10 del. kött- och fiskmjöl samt 8 del.
torrmjölk. Denna foderstat håller omkring 21,5 %
rå-protein samt omkring 170 g smältbart protein per fe.
Växttrådhalten utgör omkring 3,0 % samt P-halten
omkring 0,7 %. Skall Ca-behovet fyllas av foderstatens
Ca-halt, såsom fallet är vid batteriuppfödning, måste
0,6 kg kalciumkarbonat tillsättas 100 kg mjölfoder.
Därjämte inblandas 0,5 kg koksalt, 0,5 kg god
fiskleverolja samt 1,0—1,5 kg träkol.
Under andra—tredje levnadsmånaden borttagas
hav-rekärnmjöl och torrmjölk, varvid havre- och majsmjöl
samt vetekli i stället tillsättas. Under tredje
levnadsmånaden gives blandad spannmål i grynform i
automater, varvid mängden efter hand ökar, så att
konsumtionen av mjölfodret nedgår, varigenom överfodring
med protein undvikes.
Värphönsen erhålla i allmänhet ett sädesfoder med
minst 2—3, helst 4—5 spannmålsslag. Detta kan givas
i automater eller fördelas i ströet 4—5 ggr dagligen.
I automater gives ett mjölfoder, som under vintern
består av 30—35 del. spannmål, 25 del. vetekli, 15 del.
oljekakor, 20 del. kött- och fiskmjöl samt 5—10 del.
hö-mjöl av baljväxter. Denna blandning håller 24—25 %
råprotein, varvid 200—205 g smältbart protein ingå
per fe. Under sommaren, då grönt foder användes, kan
hömjölet borttagas. Pr 100 kg mjölfoder tillsättes
0,5—1,0 kg koksalt samt 1,0—2,0 kg god fiskleverolja.
Kg foder pr 100 höns och dag
vinter sommar
Sädesfoder................. 6,4 5,2
Mjölfoder.................. 4,4 4,2
Skummjölk................. 5,6 4,0
Rotfrukter................. 4,0 •—
Grönfoder.................. — 4,0
Denna fodermängd håller under vintern omkring 12
fe och under sommaren 10—11 fe. Torrsubstansens
växttrådhalt utgör 6—7 %, samt P-halten 0,7—0,8 %.
Som Ca likaledes ingår med 0,7—0,8 %, erfordras extra
kalciumkarbonat. Stundom användes under vintern
ensilage i stället för sommarens grönfoder, varvid
hö-mjölet bortfaller. Ökas skummjölken, kan minskad
mängd animaliskt foder ingå i mjölfodret.
Vid uppfödning av slaktkycklingar, klyvkycklingar,
säljas dessa vanligen vid 7—8 veckors ålder (vikt 0,5—
0,7 kg). I stort sett användas samma fodermedel som
för övriga kycklingar. Majsens mängd bör dock
begränsas starkare liksom också kliets. En del av fodret
gives helst som mjukfoder, enär tillväxten då går
fortare. Vid gödning av äldre kycklingar eller vuxna höns
hålles lägre proteinhalt i fodret än för avelshöns.
Mjukfodret spelar då en viktig roll, varvid mejeriavfall
utnyttjas för beredningen. Majs användes sparsamt,
enär eljest köttets färg försämras. J. Ax.
Hönseri, se Hönsskötsel.
Hönsförlamning, se Hönssjukdomar.
Hönsgödsel, se Naturlig gödsel.
Hönshus, se Hönsskötsel.
Hönskolera, se Hönssjukdomar.
Hönskvalstcr, fågelkvalster, se Ohyra.
Hönsloppa, se Ohyra.
Hönsparalysi, se Hönssjukdomar.
Hönspest, se Hönssjukdomar.
Hönsraser. Tamhönsen tillhöra släktet Gallus inom
fasanfamiljen av ordningen hönsfåglar (Galliformes).
Någon systematisk inledning av H. är icke genomförd,
utan de bruka sammanföras i geografiska eller andra
grupper, syftande på ursprunget.
Asiatiska hönsraser: Bankivahönan (Gallus
ban-kiva) är den enda vilda hönsart, som anses vara
tamhönsens stamform. Den förekommer i hela Indien och
på de ostindiska öarna. Där har tämjningen skett och
därifrån ha tama höns spritts till övriga delar av
världen. Till Kina infördes tama höns omkr. år 1400
och till Europa omkr. år 600 f. Kr.
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
