Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönsraser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hönsraser -
mer vitfärgad. Yärpförmågan är svagt utvecklad,
kött-ansättningen däremot riklig och köttet av högsta
kvalitet. Faverolle är särskilt lämplig för
framställning av »poularder».*
Andra franska raser: Créve-Coeur, La Fléche,
Mantes, La Bresse m. fi.
Tyska raser: Hamburgare, Ramelsloher,
Ost-frisiska Möwen, Tyska rikshöns, Thüringer
Bausbäckchen, Nakenhalsade Siebenburgare
m. fi.
Holländska raser: Barnevelder, så kallad efter
byn Barneveld i Gelderland. Karaktärer: vikt tupp
3,5 kg, höna 2,5 kg, enkelkam, röda öronskivor, gul
näbb- och benfärg, stora ägg med kaffebrun skalfärg,
ruva sällan, svart fjäderfärg med obetydlig
guldteckning. Barnevelder är en högvärpande ras, köttkvalitet
medelgod, något senvuxen.
Andra holländska raser: Breda, Brabanter,
Lakenvelder, Holländska luvhöns,
Welsum-mer m. fi.
Belgiska raser: Brakel, Campiner, Belgiska
Maliner m. fi.
Polska raser: Polska grönbenta, Paduaner
m. fi.
Lyxhöns: Japanska dvärghöns, Mille Fleurs,
Segright Bantam m. fi. Silkeshöns (japanska)
skilja sig från andra höns genom att täckfjädrarna
sakna hakar, vilket gör, att fjäderdräkten får ett
ulligt utseende. De ha dessutom ett mörkt pigment i
Hönsraser. Silkeshöna.
huden, vilket gör, att alla nakna hudpartier ha
blå-aktig färg. Rasen är liten, vikt tupp 1,75 kg, höna 1,0
kg. De räknas till lyxhönsen.
Yokohama och Phönix äro kuriositeter
därigenom, att stjärtfjädrarna kunna bliva flera meter
långa. JV. O—n.
- Hönssjukdomar
Hönssjukdomar. Även om hönsaveln i vårt land
ännu ej genomgått en så intensiv utveckling som å
vissa håll utomlands, t. ex. i Amerika, representerar
den dock även hos oss högst betydande värden. På
senare år har också genom handeln med ägg och
livdjur vissa sjukdomar, som förr icke funnos i vårt
land, hit införts. Som allmän regel kan framhållas, att
i de stora hönsbesättningarna, där många djur finnas,
större fara för infektions- och invasionssjukdomar
föreligger än i små besättningar, under det att brist- och
ämnesomsättningssjukdomar däremot synas
förekomma oftare i små besättningar än i stora besättningar,
där man lärt sig utfodra hönsen rationellt. Oavsett
besättningens storlek är det klokt att vid dödsfall
bland hönsen söka få klar diagnos genom obduktion.
Ett eller helst flera djur böra fördenskull insändas till
veterinärbakteriologiskt laboratorium för
undersökning. Härnedan följer en kortfattad framställning av
de vanligaste hönssjukdomarna.
Hönspest är den mest förlustbringande av de
smittsamma H. Den angriper höns, fasaner och kalkoner,
under det att gäss och ankor ha ringa mottaglighet.
Sjukdomen orsakas av ett ultravisibelt smittämne, som
finnes i träck, urin och näsflöde från insjuknade djur.
Härigenom kan en hel hönsbesättning mycket hastigt
nedsmittas. Sjukdomen har en inkubationstid av 3—5
dagar, och angripna djur dö i regel efter 2—4 dagars
sjukdom. De mest framträdande sjukdomstecknen äro
slöhet, upphörd foderlust och ansvällning av huvud
och hals. Till följd av inflammation i näshålans,
svalgets och luftrörens slemhinna uppstår andningsbesvär.
I senare stadium kunna djuren ej hålla sig uppe på
benen utan bli liggande medvetslösa och dö. Yid
obduktion anträffas tecken på allmän blodförgiftning.
Sjukdomen finns för närvarande icke i vårt land.
Den är föremål för författningsenliga åtgärder och
ingår bland de i epizootilagen upptagna sjukdomarna.
Hönskolera är likaledes en mycket smittsam
fjäderfäsjukdom. Den orsakas av en bakterie, tillhörande
den s. k. pasteurella gruppen, och angriper förutom
höns även gäss, ankor, duvor, kalkoner och åtskilliga
vilda fåglar som t. ex. sparvar. Smittämnet
förekommer i sjuka djurs spillning, och sjukdomen överföres
därför huvudsakligen genom foder och vatten.
In-kubationstiden är kort, endast 1—2 dagar. I vissa
fall förlöper sjukdomen så hastigt, att djuren dö utan
att visa några sjukdomssymtom; i andra fall varar
sjukdomen något längre och yttrar sig då med
upphörd foderlust, slöhet och diarré. I regel sprider sig
sjukdomen hastigt i en angripen besättning.
Hönskolera är liksom föregående sjukdom upptagen i
epizootilagen.
Hönstyfus eller, såsom sjukdomen också kallas, vit
diarré hos kyckling är ävenledes en mycket förlust-
415
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
