Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönssjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hönssjukdomar
Hönssjukdomar
bringande sjukdom. Den orsakas av en stavformig
bakterie (Bakterium pullorum). Sjukdomen påvisades
först i Amerika, omkr. år 1900; i Europa är den känd
sedan tiden före världskriget, och i Sverige har den
förekommit sedan 1926. Trots att man i vårt land
genom författningsenliga åtgärder sökt förhindra
sjukdomens spridning, har den dock på denna relativt korta
tid hunnit få en avsevärd utbredning. — Höns, vilka
som kycklingar haft sjukdomen, men överlevt den,
kunna bli smittbärare för hela livet, fast de förefalla
fullt friska. Ägg från sådana höns hålla
infektionsämnet, och redan hönsembryot kan insjukna och dö.
Kycklingar, som kläckas ur sådana infekterade ägg,
visa i regel sjukdomssymtom redan de första
levnadsdagarna, och kunna då nedsmitta andra icke
infekterade kycklingar, antingen direkt genom avföringen
eller genom att dricksvatten och foder nedsmittas.
En stor del av de insjuknade kycklingarna dö; sådana,
som överleva, bli i regel bärare av infektionen och få
ofta sjukliga förändringar i äggstockarna. Sjukdomen
sprides framför allt genom handeln med smittade höns
eller endagskycklingar eller avelsägg. Även tuppen kan
smittas av sjukdomen, men den hittills vunna
erfarenheten synes icke tala för att tuppen skulle spela större
roll som överförare av smitta. Kycklingar, som varit
smittade redan vid födelsen, dö vanligen redan under
första veckan, och kycklingar, som smittas efter
kläck-ningen, dö i regel vid 1—2 veckors ålder. I akut
förlöpande fall visar sig sjukdomen med slöhet och bristande
foderlust, och döden följer hastigt. I fall med mera
utdraget förlopp iakttages som viktigaste symtom
diarré. Avföringen intorkar då vanligen till vita massor
kring kloakmynningen, vilket givit anledning till
namnet »vit diarré». Dödlighetsprocenten växlar
avsevärt, beroende framförallt på de hygieniska
förhållandena. Vid obduktion av döda kycklingar finner man i
typiska fall vita härdar i hjärtmuskulaturen,
muskelmagen och tarmväggen, ansvällning av mjälten samt
vita punktstora härdar i levern. Vid bakre delen av
tarmen finner man ofta en ärtstor rest av gulsäcken,
vars innehåll omvandlats till en grågrön, degig massa.
I blodet hos kroniskt smittade djur bildas vissa ämnen
(agglutininer), vilka kunna påvisas vid
laboratorieundersökning av blodprov, Härigenom har man
möjlighet att i en besättning uppspåra smittbärare
och oskadliggöra dessa, vilket är av synnerligen stor
betydelse för sjukdomens bekämpande.
Blodprovsundersökningen ger mest tillförlitliga resultat, om
proven tagas i äggläggningsperioden. Dylika
undersökningar böra göras flera gånger med minst två
månaders mellanrum. När sjukdomen uppträder i
en kycklingflock, är det mest rationellt att avliva
samtliga kycklingar och därefter göra en synnerligen
noggrann desinfektion av äggkläckningsmaskiner,
kycklingmödrar och burar. Äldre djur, som tillhöra
en sådan hönsgård, undersökas medelst blodprov, djur
som reagera, slaktas, och hela hönshuset desinfekteras
omsorgsfullt. En hönsgård som är fri från sjukdomen,
bör endast köpa avelsägg eller kycklingar från
besättning, som garanteras vara fri från sjukdomen. Om
äldre djur inköpas från besättning, där tillståndet med
avseende på hönstyfus icke är känt, isoleras dessa djur,
tills genom blodundersökning konstaterats, att de äro
fria från sjukdomen. Sjukdomen är föremål för
författningsenliga åtgärder.
Fågeltuberkulos spelar en icke oväsentlig roll bland de
smittsamma fjäderfäsjukdomarna. Den synes under
de senaste åren nått en tämligen stor spridning i våra
hönsgårdar, särskilt i södra Sverige. Sjukdomen orsakas
av en variant av den vanliga tuberkelbacillen, den s. k.
aviära typen. Hönsen smittas mestadels på så vis,
att de upptaga infekterat foder, och den vanligaste
formen av tuberkulos hos höns är tarmtuberkulos.
Samtidigt anträffas vanligen tuberkulos i lever och
mjälte, under det att lungtuberkulos hos höns är
relativt ovanligt. I tarmväggen träffas öppna sår,
från vilka tuberkelbaciller avgå i stor mängd och följa
med avföringen ut. En enda tuberkulos höna i en
hönsbesättning kan därigenom hastigt sprida
sjukdomen i hela hönsbesättningen. Sjukdomen har ett
kroniskt förlopp. De viktigaste symtomen äro
höggradig avmagring, allmän svaghet, kronisk
digestions-rubbning med diarré och ibland hälta. Genom
tuberku-linundersökning kan sjukdomen diagnostiseras under
livet. Härvid användas intrakutanprov med
insprutning av fågeltuberkulin i ena haklappen. Om djuret
har tuberkulos, blir haklappen starkt förtjockad inom
24—48 timmar. Om i en hönsbesättning många djur
reagera, är i allmänhet klokast att slakta hela
besättningen och företaga noggrann rengöring och
desinfektion. Ägaren till en fri besättning bör, när det gäller
anskaffning av nya djur, söka köpa djur från
besättning, som med säkerhet är fri från sjukdomen.
Fågeldifteri är likaledes en förlustbringande sjukdom
hos fjäderfä, vilken är vanlig i utlandet men sällsynt i
vårt land. Den angriper ej blott höns, kalkoner och
gäss, utan även vilt levande fåglar. Sjukdomen orsakas
av ett ultravisibelt smittämne och är icke identisk med
difteri hos människan. De senaste årens forskningar ha
visat, att fågeldifteri och fågelkoppor äro identiska
sjukdomar men att fågelkoppor är en väsentligt
lindrigare form av sjukdomen. Smittämnet överföres genom
att friska djur komma i beröring med sjuka eller
upptaga infekterat foder eller vatten. Inkubationstiden är
5—6 dagar. Sjukdomen yttrar sig med bildning av
gulvita ostliknande beläggningar framför allt på mun- och
svalghinnan, tämligen ofta även på ögats, näshålans och
luftstrupens slemhinnor. Varblandat slem flyter från
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
