Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönssjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hönssjukdomar
Hönssjukdomar
näsöppningarna, och processen sprider sig ofta till
lungorna, varigenom lunginflammation kan uppstå.
Dessa förändringar medföra andningsbesvär och
nedsatt synförmåga. Sjukdomen är mycket allvarlig för
unga djur, som ofta dö efter några dagars sjukdom; i de
flesta fall sträcker sig dock sjukdomen över några
veckor. Djur, som genomgått sjukdomen bli immuna,
men kunna bli smittobärare för lång tid. I
mellan-europa uppträder sjukdomen som epizooti särskilt
under vinterhalvåret och medför då stora förluster. I
vårt land anträffas den endast i enstaka besättningar
och har i regel ett godartat förlopp. Om sjukdomen
konstateras i en besättning, böra de friska djuren
omedelbart isoleras. Lindrigt sjuka djur behandlas med
pensling av de angripna områdena med någon
lämplig lösning. Svårt sjuka djur avlivas och nedgrävas.
Man har även fått goda resultat genom att behandla
med hexametylentetramin. Numera kan även från
utlandet erhållas ett ympämne mot fågeldifteri. I en
besättning, där sjukdomen förekommer, är det
lämpligast att ympa hela besättningen i augusti månad, då
en skyddsverkan kan uppnås till den tid på hösten,
då sjukdomen brukar utbryta.
Fågelkoppor har ett mera godartat förlopp än
fågeldifteri. Sjukdomen yttrar sig till att börja med som
små grå beläggningar på kam jämte hak- och
öronlappar samt kring näsöppning och ögon. Beläggningarna
övergå sedan till små gråröda eller rödgula knutor, vilka
oenare kunna utveckla sig till ärtstora knutor eller
skorpor.
Hönsförlamning eller hönsparalysi är en smittsam
sjukdom hos höns, vilken förlöper med vissa
nervförändringar. Sjukdomen, som kommit till Europa från
Amerika, där den varit känd sedan länge, påvisades i
vårt land först 1929. Den angriper endast höns och
orsakas av ett ultravisibelt smittämne. Liksom vid
hönstyfus kan smittämnet överföras med äggen, och
kycklingarna kunna följaktligen vara smittade redan
vid kläckningen. Sjukdomen brukar emellertid i regel
ej bryta ut, förrän strax innan unghönsen skola börja
värpa, och den påträffas vanligen i åldern 5—8
månader. Stundom förekommer den dock hos yngre djur
och även hos djur i ettårsåldern men däremot endast
undantagsvis hos äldre djur. Detta medför, att
sjukdomen vanligast uppträder på hösten och "under de
första vintermånaderna.
Sjukdomen yttrar sig med förlamning av ben och
vingar, varjämte även vissa ögonförändringar kunna
inställa sig. Förlamningen börjar vanligen i ena benet
och griper så småningom över även på det andra och
på vingarna. Djuren kunna därför endast med största
besvär röra sig, och slutligen bli de liggande hjälplösa.
Ögonlidandet visar sig i vissa fall mycket obetydligt,
i andra fall höggradigt, men står ej i relation till för-
lamningssymtomen. I typiska fall ser man en gråaktig
missfärgning av regnbågshinnan. Dennas kanter bli
ansvällda och pupillen, som normalt är rund, blir
förträngd, dock ej regelbundet. Då och då ser man
abnorm hållning på huvudet som följd av hjärnlidande.
I vissa fall kunna ögonförändringarna uppträda utan
att åtföljas av förlamningssymtom. Sjukdomen kan
räcka veckor, ja, månader, men i regel inträder
avmagring tämligen hastigt, och djuren dö vanligen av
ut-märgling. Vid obduktionen av höns, som dött i
hönsförlamning, kan som regel vissa nervförändringar
påvisas, särskilt ofta ser man en stark förtjockning av de
stora nerverna till ben och vingar. Så kan t. ex. en
nerv, som i friskt tillstånd är tjock som en tändsticka
och till färgen vit, bliva så omvandlad, att den är
tjock som en blyertspenna och gråröd till färgen. I
vissa fall äro dock nervförändringarna sådana, att de
upptäckas först vid mikroskopisk undersökning. —
Behandlingen vid hönsförlamning är uteslutande
pro-fylaktisk. Största försiktighet iakttages både vid inköp
av avelsägg, kycklingar och äldre djur. Nyköpta djur
böra alltid hållas isolerade från hönsbesättningen i
övrigt under en tid och skulle förlamning uppträda
bland nyköpta unghöns, skola dessa omedelbart
ned-slaktas, och burarna desinfekteras. Om det visar sig,
att sjukdomen fått fast fot i en hönsgård, är i regel
klokast att slakta hela besättningen och därefter låta
hönshus och inventarier genomgå en grundlig
desinfektion.
Coccidios är en ofta förekommande parasitsjukdom
hos fåglar, vilken vållar stora förluster. Coccidierna
orsaka en tarmsjukdom hos ett flertal fågelarter, såsom
höns, kalkoner, duvor, gäss, ankor, rapphöns, tjäder,
orre, ripa, m. fi. Hos unga gäss kan parasiten också
åstadkomma en njurinflammation. Största betydelsen
har sjukdomen hos höns, där den på sina håll är den
vanligaste orsaken till kycklingdöd. Ett flertal olika
coccidiearter finnas och i regel har varje djurslag sin
coccidieart, ja, hos höns har man t. o. m. påvisat ett
flertal olika arter i skilda delar av tarmkanalen.
Kycklingarna nedsmittas i regel omedelbart efter
kläckningen, men sjukdomen utbryter vanligen ej,
förrän kycklingarna blivit 14 dagar gamla, och
dödsfallen inträffa i regel ej förrän i åldern 14—-2G dagar,
detta till skillnad från hönstyfus, där kycklingarna
vanligen börja dö redan några dagar efter kläckningen.
Hos kycklingar angriper parasiten framför allt
blindtarmen, där den borrar sig in i tarmväggen och
framkallar en kraftig retning med inflammation och
blödningar. Härav följer diarré, vilken ofta är blodig.
Kycklingarna bli slöa och dö i regel på 2—4 dagar. —
Med avföringen följa parasiter i massa; den lösa
avföringen förorenar dricksvatten och foder, och
härigenom kan sjukdomen få en våldsamt hastig spridning
27—905197
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
