Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönsskötsel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hönsskötsel
Höstsäd
ha rent och torrt samt tillräcklig luftväxling, utan att
hönshuset därigenom avkyles. De producerande äggens
kvalitet är i hög grad beroende av hönshusets hygien
och allmänna skötsel. Smutsiga ägg äro sekunda och
kunna icke till sin kvalitet förbättras genom tvättning.
Hönssjukdomar* bekämpas huvudsakligen genom
förebyggande åtgärder. Vid inköp av djur bör man
tillse, att infektionsjukdomar och parasiter icke
införas i den egna besättningen. Skulle trots detta någon
svårartad infektionssjukdom utbryta, bör
nedslagning av djuren och desinfektion företagas. För
bekämpandet av vissa infektionssjukdomar, såsom
bacillär vit diarré, hönskolera och hönspest m. fi.
finnas statliga bestämmelser. De mest ödeläggande
hönssjukdomarna i vårt land äro bacillär vit diarré,
coccidios och fågeltuberkulos. Dessutom är den s. k.
hönssnuvan mycket vanlig och verkar nedsättande på
djurens produktionsförmåga. De vanligaste
kycklingsjukdomarna äro förkylning och
digestionsrubb-ningar, vilka båda sjukdomstyper verka nedsättande
på djurens motståndskraft och gör dem mottagliga för
infektionssjukdomar och angrepp av parasiter, såsom
coccidier, inälvsmaskar etc.
Hönssnuva, digestionsrubbningar och andra akuta
hönssjukdomar kunna avhjälpas genom att orsakerna
undanröjas, men av infektionssjukdomar angripna djur
sprida smitta och böra undanröjas och oskadliggöras.
Som regel lönar det sig ej att böta sjuka höns.
Gallring bör företagas i alla hönsbesättningar för att
avlägsna mindervärdiga individer ifrån flocken. Säkraste
grund för gallringen är den individuella värpkontrollen,
men saknas denna, måste gallringen ske genom yttre
bestämning av djuren med hjälp av s. k. värptecken.
De djur böra utgallras, som under uppväxttiden icke
utvecklas på ett tillfredsställande sätt och därefter
bli dåliga värpare och på annat sätt mindervärdiga
individer.
H:s räntabilitet är i hög grad beroende av
produkternas avsättning. Ägghandeln* har redan utvecklats
till en stark organisation, men motsvarande organ
saknas för avsättning av fjäderfäkött.
Kycklinguppfödning kan företagas året om, men har
sin egentliga säsong mellan 1 febr. och 1 maj. De under
denna tid framkläckta hönkycklingarna äro
värp-färdiga tidigt på hösten och tuppkycklingarna kunna
med fördel försäljas till slakt. Kycklinguppfödning
utföres numera vanligen med artificiellt uppvärmda
foster- eller kycklingmödrar, medan den naturliga
ruvningen av kycklingarna endast förekommer vid den
mera extensiva hönsskötseln. I stor utsträckning
uppfödas kycklingar i s. k. kycklingbatteri, varmed menas
ett bursystem, där kycklingarna gå på ett nätgolv och ha
jämförelsevis litet utrymme. Bäst lämpar sig denna
uppfödningsmetod för slaktkycklingsproduktion. Bli-
vande produktions- och avelshöns böra helst icke
uppfödas i batteri längre än till 4 å 5 veckors ålder.
Dessa böra därefter ha rikligt utrymme såväl i
kycklinghus som rastgårdar; fukt och blåst måste undvikas
i kycklinggårdarna. Renlighet och hygien spela en
betydande roll liksom kycklingarnas utfodring.
Tupp-och hönkycklingar åtskiljas så snart detta är möjligt,
eller vid c:a 5—6 veckors ålder; vid samma tid böra
de få sitta på pinnar.
Det är icke ekonomiskt att låta hönsen bli mer än
2—2,5 år gamla. Vidare är det i kampen mot
hönssjukdomar och parasiter en stor fördel att endast
hålla unga höns. N. O-n.
Hönsslakt. Höns och kycklingar böra icke utfodras
under de sista 24 timmarna fore slakten. Vid slakten
bedövas djuret först genom ett slag över hjässan,
därefter avskäras de stora blodkärlen i djurets svalg med
en smal kniv, som införes genom djurets näbb och
detta hålles öppet så att blodet kan avrinna. Fjädern
avplockas omedelbart utan föregående preparering,
varefter slaktkropparna finputsas, uppbindas och
avkylas. N. O-n.
Hönssnuva, se Hönssjukdomar.
Hönstyfus, se Hönssjukdomar.
Hönsägg, se Ägg.
Hönsäggets kemiska sammansättning, se Ägg.
Höpress, se Halmpressar.
Hör, se Lin.
Hösalt, se Koksalt.
Höskallra (Rhinanthus major och Rh. minor), även
gående under namn av skallerört, äro två- eller
ettåriga växter av Scrophulariacéfamiljen, med motsatta,
jämnbreda, tandade blad och gula blommor i axlik
samling. Liksom hela den grupp, som de tillhöra, äro
de halvparasiter, och då värdväxterna äro gräs och
halvgräs, kunna de räknas som ogräs, om än av ringa
betydelse, på ängar och betesmarker. De äro spridda
över hela landet. H. G. S.
Höstadonis (Adonis aulumnalis), se Adonis.
Höstbruk. Ordet H. användes i tvåsidig bemärkelse.
Dels avses därmed jordens iordningsställande för
höstsådd, alltså trädans slutliga tillredning för sådd, och
dels övrig jordbearbetning under hösten. Denna
består-huvudsakligen av bearbetning av stubbåker samt
höstplöjning. G. T-n.
Höstflox (Phlox paniculata), se Flox.
Höstgröe, se Gröe.
Höstkalvning, se Nötkreatursavel.
Höstplöjning, se Plöjning.
Höstråg, se Råg.
Höstsäd eller vintersäd. Former av våra sädesslag, även
av trindsäd, som sås på hösten och då utveckla en
bladrosett, vilken övervintrar och nästkommande
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
