Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inälvsparasiter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inälvsparasiter
Is
leva som parasiter i inre organ hos högre djur och då
framförallt i lunga, måge, tarm och lever. Se f. ö.
Coccidios, Bandmask, Igelsjuka, Kringsjuka,
Lung-masksjuka och Magmasksjuka. I vårt land spelar I.
största rollen, när det gäller får, hos vilka djur de
kunna orsaka högst avsevärda skador. Genom en god
beteshygien kunna dylika sjukdomar i väsentlig mån
förebyggas. I regel gäller, att parasiterna för sin
utveckling fordra fuktighet. Sanka marker böra därför
om möjligt undvikas som beten åt sådana husdjur,
som äro särskilt känsliga för parasiter. Det är ju
också en känd sak, att t. ex. fåraveln i stort utvecklats
på sandslätter med torrt klimat och ej i sumpiga
områden. En gård, som endast har tillgång till låglänta
beten, vilka tidtals äro utsatta för översvämning, bör
knappast försöka med fåravel i större skala. I vissa
fall kan dränering av betesmarkerna göra god verkan,
men allt för låglänta beten kunna icke effektivt
dräneras. En verksam åtgärd är, att särskilt svårt
infekterade beten helt eller delvis avstängas för längre
eller kortare tid. Så har man t. ex. med framgång
gjort, när det gäller bekämpandet av
leverdistoma-tosen. Nästa fråga gäller betenas utnyttjande. Ju
flera får man håller på ett visst begränsat område,
desto större blir risken för invasionssjukdomar. Om
betet helt skall tillvaratagas av fåren och det börjar
bli knappt, äta fåren av växtligheten nästan jäms med
marken, och härigenom uppstår också större risk för
att fåren få i sig larverna, som i regel sitta längst ner
på stråna. Man vet, att parasiterna endast hålla sig
viss begränsad tid vid liv ute i naturen, vissa arter
några månader, andra 1—2 år. Genom ombyte av
bete minskas därför i hög grad risken för invasion,
särskilt om den tid, djuren hållas borta från ett smittat
bete ej blir för kort. Upplöjning av betesmarken, där
så ske kan, är ett utmärkt medel att avlägsna
parasiterna. Det bästa sättet att utrota larver på betet är
emellertid att låta det avbetas av sådana djur, som äro
immuna för fårets parasiter, och detta gäller i stort
sett om både hästar och nötkreatur. Att ta en höskörd
på ett svårt infekterat fårbete är också ett bra sätt
att minska parasitantalet på betet. — I USA och
Australien har man på vissa håll i stor utsträckning
behandlat betena med kopparsulfat. Detta ämne är
nämligen synnerligen giftigt för den snäcka, som utgör
mellanvärd för den stora leverflundran (Fasciola
hepatica). Till god beteshygien hör vidare, att fåren
i möjligaste mån avmaskas före betesgången, och att
hundar icke i onödan få uppehålla sig på fårbetena.
Viktigt är även, att fåren speciellt ungdjuren hållas i
god kondition, när de gå på beten, där de kunna
utsättas för invasion. Detta kan ske genom tillskott av
kraftfoder och under somrar med dåliga beten även
genom tillskott av grönfoder såsom klöver. En viktig
sak att tänka på är även, att parasiter ej tillföras
förut fria beten genom nyinköpta djur. Huruvida man
helt kan avmaska nyinköpta djur synes ej ännu vara
fullt utrett. Man får dock knappast räkna med att en
maskkur är tillfyllest. Bäst är naturligtvis om så god
hygien kan iakttagas, att man helt slipper parasiter.
Nu har det emellertid i praktiken visat sig, att, även
om man iakttager mycket god hygien, så är det i
den moderna fårskötseln med kulturbeten ofta ändock
mycket svårt att helt hålla parasiterna borta. I länder,
där man har en starkt utvecklad fåravel, har man också
i allmänhet vunnit den erfarenheten, att man måste
finna sig i en mer eller mindre permanent avmaskning
av fårstammen. Ett flertal olika maskmedel ha kommit
till användning. När det gäller mag- och tarmparasiter
hos får, synes man numera ha stor framgång vid
användandet av en lösning av kopparsulfat och
nikotin-sulfat. Behandlingen insättes före betesgången och
upprepas efter 10 dygn. Därefter bör behandlingen
upprepas var 3-dje vecka under hela sommaren. N. L
Ionupptagning, se Näringsupptagning.
Ipomoea, huvudsakligen tropiskt växtsläkte,
tillhörande familj vindeväxter. Arterna äro oftast
slingrande örter med stora ensamma blommor. Den
viktigaste arten är I. balatas. Som prydnadsväxt odlas
bl. a. blomman för dagen (I. purpurea), en
ettårig sydamerikansk klätterväxt med hjärtlika blad
och talrika vita, röda eller blåa blommor. Den kan
nå en höjd av 4 m. G. Dbg.
Iris, se Svärdslilja.
Irländsk idegran, se Idegran.
Irländsk setter, se Hundraser.
Is användes på grund av sin höga smältvärme för
kylning av födoämnen, särskilt mjölk och
mejeriprodukter. Då I. smälter, upptager (binder) den
värme från omgivningen, som då avkyles. För
smältning av 1 kg I. åtgår cirka 77 (i I. som icke innehåller
någon ofruset vatten, 80) värmeenheter, d. v. s. att
1 kg I. vid smältning sänker temperaturen i 77 kg
vatten 1° eller i 1 kg vatten 77°.
I. förvaras före användning i ishög (isstack) eller i
ishus. Ishögen drager relativt små
anläggningskostnader, men medför årligen arbete och kostnader för
I:s täckning. Smältningsförlusterna äro i båda fallen
beroende på den omsorg, med vilken isoleringen utförts.
I ishögen smälter vanligen omkr. 50 % av den inlagda
kvantiteten. I ishus kan man räkna med betydligt
mindre smältningsförlust. Mjölkleverantörer till
mejerier böra med hänsyn till smältningsförlusterna och
andra förluster beräkna erforderlig ismängd till 600 à
700 kg per 1 000 kg mjölk, som skall kylas. Vid vanlig
stapling rymmas omkring 790 kg I. per m3. — Ishögen
lägges på ett torrt, för sol och regn skyddat ställe.
För att minska smältningsförlusterna lägges I. i en
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
