Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juver ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Juver
Juversjukdomar
finnes en hålighet, vilken sträcker sig ett stycke upp i
juvret, mjölkkammaren. Härifrån utgå mjölkgångarna,
vilka i juvrets inre förgrena sig i allt finare grenar och
till sist sluta med blåslika utvidgningar, körtelblåsor
(alveoler). En körtelblåsa består av en mycket tunn
hinna, som på inre sidan är beklädd med epitelceller,
s. k. mjölkceller, i vilka den egentliga
mjölkavsönd-ringen äger rum. Mjölkgångarna från de olika
juverkörtlarna stå icke i förbindelse med varandra, utan
varje körtel bildar en självständig enhet.
J. utmärker sig genom en stor rikedom på blodkärl.
Kraftiga artärer inkomma genom bukväggen och
förgrena sig i körtelvävnaden samt övergå i de
körtel-blåsorna omspinnande kapillärerna. Härifrån går blodet
över i vener, av vilka en större stam, den s. k.
mjölk-ådern, går framåt under buken och intränger genom det
s. k. mjölkhålet i bröstväggen. Två venstammar från
vardera juverhalvan lämna J. baktill, och alla tre
venerna kommunicera med varandra. Då det
sålunda blott är en del av det blod, som genomlöper J.,
vilket lämnar detta genom mjölkådrorna, ger
storleken av dessa ådror ej något särskilt mått på
blodcirkulationens omfattning i J. eller dettas
avsöndrings-förmåga.
Allt efter körtelvävnadens eller bindvävens relativt
rikliga förekomst brukar man tala om »mjölkjuver»
och »köttjuver». Mjölkjuvret innehåller mycket
körtelvävnad men mindre bindväv och sammanfaller därför
starkt efter uttömningen. Köttjuvret åter innehåller
en stor mängd bindväv. Det är därför fast att känna
på och kan ha ett betydligt omfång men .har ringa
avsöndringsförmåga. I. J—n.
Juveransvällning, se Juversjukdomar.
Juverform, se Exteriörbedömning.
Juverfurunkulos är en vargörande process i
hårsäckarna å juvrets hud, som vanligen är lokaliserad å
juvret kring spenbasen. Då spenens hud saknar
hårsäckar, kan J. icke uppstå på själva spenen. J. orsakas
av stafylokocker och streptokocker, och infektionen
sprides vanligast från djur till djur med mjölkerskans
händer. Furunkeln, som är omgiven av ett utpräglat
inflammatoriskt ödem, är först rödblå sedan gul.
När den brister, uppstår en hålighet med trasiga
kanter. Behandlingen består i hygieniska åtgärder
och lokal behandling av furunkeln med antiseptiska
medel. I regel läkning på 14 dagar. N. L.
Juverinflammation, se Juversjukdomar.
Juvcrsjukdomar. Hos alla husdjuren anträffas sjukliga
förändringar i juverkörteln. Dessa lidanden spela
mycket stor ekonomisk roll, speciellt för nötkreaturens
vidkommande.
J. kan anträffas hos hondjur, som ännu ej fött sin
första unge, t. o. m. hos obetäckta kvigor. Vanligast
uppträda dock J. hos lakterande djur. J. kan allt
efter sjukdomsorsak och djurets motståndskraft
uppträda i mycket växlande former. I svårare fall
kan en juverinflammation på ett par dagar medföra
döden, i andra fall kan ett djur stå i åratal med en
J. i så lindrig form, att den knappast kan upptäckas vid
en klinisk undersökning.
Juverödem eller juveransvällning är en fysiologisk
företeelse, som inställer sig i anslutning till kalvningen,
särskilt hos goda mjölkkor och kvigor. Den starka
ansvällningen beror på att, när laktationen skall
börja, blodtillströmningen till juvret i hög grad ökar,
och den från blodet avskilda lymfan hinner ej hastigt
nog avgå genom lymfkärlen. Lidandet är av ofarlig
natur och försvinner i regel en tid efter kalvningen
utan särskild behandling. I vissa fall, särskilt hos
kvigor, kan emellertid genom den starka förstoringen
av juvret vissa svårigheter uppstå vid mjölkningen.
Om behandling behöves, bör denna bestå däri, att man
undviker mjölkdrivande fodermedel, ger svagt verkande
laxermedel, masserar juvret eller söker ordna sådan
massage genom att motionera kon, om väderleken
tillåter.
Traumatisk skada å juver. En mycket vanlig
uppfattning hos gemene man, när en juverinflammation
uppstår, är, att kon blivit sparkad eller stångad å
juvret eller på annat sätt utsatts för yttre våld.
Yttre våld som orsak till J. kan visserligen
förekomma, men är relativt ovanligt. Vid en sådan skada
uppstår vanligen bristningar i juverkörteln med
ut-gjutningar och blödningar. Den skadade körteln
kännes härvid ansvälld och hård och mjölken håller
blod i större eller mindre utsträckning, varigenom
den kan bli färgad skär eller blodröd.
Största ekonomiska betydelsen spelar
inflammatoriska processer i juvervävnaden eller s. k. mastiter,
vilka orsakas av infektionsämnen. Dessa kunna
lämpligen efter sin natur indelas i akuta och kroniska.
De akuta juverinflammationerna kunna orsakas av ett
flertal olika infektionsämnen, som pyogenesbakterier,
kolibakterier, stafylokocker, streptokocker m. fi. eller
en blandningsinfektion av dessa. Till de kroniska
juverinflammationerna räkna vi framför allt den
kroniska streptokockmastiten, juvertuberkulosen* och
juveraktinomykosen. Bakterierna kunna nå juvret
på olika sätt. Koli-infektion torde i de flesta fall komma
med blodbanorna från tarmen, där en abnorm koliflora
uppstått, tuberkelbacillen synes även i regel nå juvret
på hämatogen väg. Vad streptokockerna angår, synas
nyare undersökningar ha visat, att de så gott som
uteslutande intränga i juvret via spenkanalen.
Vid de akuta inflammationerna kan nästan alltid
iakttagas följande inflammationssymtom, såsom
ansvällning, ömhet, smärta och rodnad å den angripna
juverdelen, vartill kommer, att juversekretet (mjöl-
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
