Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalciumfosforkvot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kolciumfosforkvot
Kalium
Kalciumfosforkvot, se Näringsbehov.
Kalciumkarbid, kem. formel CaC2 erhålles genom
upphettning av bränd kalk och kol i en elektrisk
ugn. K. användes för framställning av acetylén och
karbidkväve (jfr Kalkkväve). — Acetyléngas bildas
under värmeutveckling, då K. kommer i beröring
med vatten. Gasen användes för belysning och som
ersättning för bensin vid motordrift. G. Dbg.
Kalciumkarbonat, se Mineralfoder.
Kalciumsilikofosfat, se Thomasfosfat.
Kalcsch, se Vagnar.
Kali, se Kalium.
Kaliammoniaksuperfosfat, se Biandgödselmedel.
Kaliammonsalpeter, se Biandgödselmedel.
Kaligödselmedel användes i ganska stor utsträckning
av det svenska jordbruket. Visserligen äro en del
lerjordar ganska kalirika och dessutom återföres genom
träck och urin en del av det kali, som grödorna berövat
jorden. Å andra sidan finnes emellertid ganska stort
kalibehov, som måste täckas genom konstgödsel.
De härför ifrågakommande konstgödselmedlen bestå
antingen av s. k. råsalter, eller av genom kristallisering
ur dylika råsalter framställda kalisalter. F. n.
saluföres hos oss endast ett råsalt, nämligen kainit, och
detta är strängt taget ej råsalt i sträng bemärkelse,
enär det består av naturprodukten kainit uppblandad
med högprocentigare material, varigenom kaliprocenten
höjts från 12—12,5 till 14—16 % K20.
Av renade och omkristalliserade kalisalter
saluföres hos oss 20 % och 40 % kalisalt samt s. k.
svavel-syrat kali, eller rättare kaliumsulfat med 49—50 %
K20.
Kalit är vattenlösligt i samtliga dessa salter och från
denna synpunkt äro de följaktligen likvärda, men i de
tre förstnämnda förekommer det bundet vid klor,
alltså som KC1, men däremot, som namnet angiver,
som K2S02 i det sistnämnda. Vidare är klorhalten
högre i de lågprocentiga kalisalterna än i de
högprocentiga. Dessa omständigheter tarva beaktande,
enär en hög klorhalt i vissa fall är mindre önskvärd.
Sålunda inverkar kloren menligt bl. a. på
stärkelse-bildningen hos potatisen, liksom även på sockerbetans
förmåga att bilda socker. Särskilt förstnämnda
företeelse är ofta omvittnad.
I praktiken söker man dels gardera sig däremot
genom att tillföra kalit som K2S04 i stället för som
KC1, och dels genom att giva kalit i så god tid, att
kloret, vilket ej kvarhålles i marken, hinner uttvättas
före sådden.
K. kommo i användning i Sverige först på
1880-talet i samband med myrmarkernas uppodling, men
förbrukningen ökades hastigt, och utgjorde 1913 i
runt tal 19 000 ton K20. Efter att ha minskat under
krigsåren har den årliga förbrukningen sedermera
åter ökat och under de senaste åren utgjort 25—30 000
ton K20. G. T-n.
Kaliliungersjuka, se Gråfläcksjuka.
Kalilut, se Kalium.
Kalisalt, se Kaligödselmedel och Kalium.
Kalium, grundämne med kemiskt tecken K, en lätt,
mjuk, i luft obeständig metall; en färsk, blank snittyta
blir i luften genast matt av bildad oxid. Vid
upphettning antändes metallen och brinner med intensivt
violett ljus. Vatten sönderdelas av K. så häftigt, att
den vid reaktionen bildade vätgasen antändes, medan
metallstycket flyter omkring på vattenytan. K.
förekommer därför aldrig fritt i naturen, men däremot
ytterst allmänt i föreningar, särskilt i silikat
(kali-fältspat, glimmer m. m.). Då K. är ett för växterna
oumbärligt grundämne, som kan förekomma i
otillräcklig mängd i våra åkerjordar i för växterna
tillgänglig form, måste kaliumföreningar ofta tillföras som
gödselmedel (kaligödselmedel*).
De utan jämförelse viktigaste kaliumförekomsterna
för utvinning av kaliumföreningar äro fortfarande
salt-lagren vid Stassfurt i Tyskland och i Elsass. Dessa äro
rester av ett forntida salt innanhav, vid vars
avdunstning de svårlösligaste salterna kalciumsulfat (gips) och
natriumklorid (stensalt) avsatte sig, medan de
lättlösliga kali- och magnesiumsalterna avskiljdes först vid
fullständig intorkning. I Stassfurt utgöra därför
kalisalterna de översta skikten av de mäktiga, omkring
900 meter djupa saltlagren. Dessa översta skikt
kastades förr åt sidan såsom värdelösa (»Abraumsalze»),
innan man lärde känna deras värde som gödselmedel
och endast hade användning för stensaltet. Numera är
värdeförhållandet omvänt. För användning som
gödselmedel koncentreras i allmänhet kaliråsalterna genom
omkristallisering. Försök att utnyttja inhemska
kalitillgångar (t. ex. »cementkali», erhållet som biprodukt
vid cementtillverkning) ha hittills icke varit
framgångsrika.
K:s kemiska föreningar äro oftast mycket lika
natriums. Kaliumklorid (klorkalium), är
huvudbeståndsdelen i handelns kalisalter. Det förekommer även rent
i de naturliga saltlagren som mineralet sylvinit, men
huvudsakligen i dubbelsalter med magnesiumklorid
(karnalit) och magnesiumsulfat (kainit).
Kaliumsulfat (svavelsyrat kali) användes bl. a.
som konstgödsel till grödor, som äro känsliga för
klorider.
Kaliumnitrat (kalisalpeter) användes i mindre skala
i konstgödselblandningar och framförallt vid
tillverkning av svartkrut.
Kaliumhydroxid (kalihydrat, etskali, kaustikt kali,
i lösning kalilut) är en mycket stark bas med starkt
frätande verkan på organiska ämnen, särskilt
animaliska. Den framställdes förr genom behandling av
471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
