- Project Runeberg -  Svenskt lantbrukslexikon /
474

(1941) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalkning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kalkning

Kalkonskötsel

användes även kalkstensmjöl (CaC03) s. k.
jordbruks-kalk samt kalkrika fabriksavfall, såsom slamkalk från
sockerfabriker, mesa från sulfitfabriker, martinslagg
m. m.

Tidigare användes i stor utsträckning märgel till K.,
men med nuvarande höga arbetskostnader ställer det
sig i allmänhet billigare att köpa kalk i någon av
ovan angivna former.

För förståelsen av de olika kalkformernas effekt bör
beaktas, att för kalkens inverkan på jordens surhet,
alltså för minskning av dess H-jonkoncentration eller
höjning av pH-värdet, är det uteslutande anjonerna,
som äro verksamma. Kalkar man med släckt kalk,
så förenar sig OH-gruppen med markvätskans H-joner
under bildandet av vatten. Kalkar man däremot
med jordbrukskalk eller någon avfallskalk, förenar
sig dess C03-grupp med markvätskans H-joner och
bildar koldioxid och vatten. I bägge fallen är det alltså
anjonerna, som äro aktiva, och det är från denna
synpunkt fullständigt likgiltigt, om katjonerna utgöres
av Ca eller något annat.

Då emellertid Ca-jonen har en gynnsam inverkan på
jordens struktur, är det från den synpunkten
fördelaktigt, att just kalk användes för ifrågavarande
ändamål. Därtill kommer, att åtminstone hos oss kalken
ställer sig billigare än något annat ämne.

Beträffande kalkens inverkan på markstrukturen är
att märka, att OH-gruppen verkar dispergerande,
varför den äldre uppfattningen, att släckt kalk skulle
verka särskilt fördelaktigt på strukturen, är felaktig.
Effekten av kolsyrad kalk blir på grund av denna
kalkforms mindre löslighet något långsammare, men
är för övrigt fullt jämförbar med den släckta kalkens.

Vid bedömande av jordens kalkbehov* måste
beaktas, att olika jordar ha en större eller mindre
buff-ringsjörmåga. Därmed menas, att de i högre eller
mindre grad motverka en genom kalkning avsedd
förskjutning av deras pH-värde. Effekten av en och samma
kalkmängd given till två jordar med samma pH-värde
kan allt efter resp. jordars buffringsförmåga utfalla
högst olika.

Avser man med K. en avsevärdare förskjutning av
jordens pH-värde, brukar man tala om grundkalkning,
under det att smärre, ofta återkommande kalkningar
bruka betecknas som underhållskalkning. Jfr även
Kalkmjölk. G. T-n.

Kalkon, se Kalkonskötsel.
Kalkonavel, se Kalkonskötsel.

Kalkonskötsel är en obetydlig näringsgren i Sverige,
vilket delvis beror på att konsumtionen av kalkonkött
icke har någon utpräglad högsäsong i detta land, men
dock mest därpå, att den är beroende av vissa yttre
förhållanden och noggrann kännedom om skötseln.

Kalkonraser: Kalkonen (Meleagrinae) bildar en
underfamilj inom hönsfåglarna (Phasianidae) och
härstammar ifrån Nordamerika, där 4 vilda kalkonarter
förekomma. Av dessa anses den mexikanska
broncekal-konen (Meleagris gallopavo) vara stamformen till
den tama kalkonen. Speciella kännetecken i kalkonens
exteriör: 1) den ifrån halsens bas jämna konvexa
rygglinje, med vilken stjärten bildar en direkt fortsättning
är karakteristisk; 2) huden å huvudet och övre delen
av halsen är naken och försedd med vårtor; 3) ett
elastiskt bihang utgår ifrån övernäbbens rot (kam
såsom hos hönsen saknas); 4) ett kraftigt hudveck
finnes längs strupens mitt = »strupslör» (hönsen ha
2 sidoslör men inget strupslör) och 5) från bröstet
utväxer hos kalkontuppen och stundom även hos
hönan en tofs av tagelliknande svarta hår och kallas
»skägg».

Broncekalkonen härstammar direkt ifrån den
mexikanska vildkalkonen, med vilken den nära
överensstämmer. Karaktär: vikt tupp 14—16, höna 7—9 kg;

Kalkonskötsel. Broncekalkon, höna.

lång, djup kraftigt byggd och högt buren kropp; näbb
och ben mörkfärgade; fjäderfärg mörk med
bronce-teckning, vingpennor försedda med vita tvärränder,
de övriga äro försedda med en smal vit kant. Hönan
lägger 25—40 ägg per år, ruvar. Broncekalkonen är
storvuxen, lättgödd och har prima köttkvalitet. Den
har också blivit mest spridd av de olika kalkonraserna.
Den trivs bäst, där den har praktiskt taget obegränsad
frihet under uppfödningen.

Holländsk vit kalkon är en varietet, som uppkommit
ur Broncekalkonen. Karaktär: vikt tupp 12, höna 6 kg,
medelstor kropp med jämförelsevis fin konstitution;
näbb- och benfärg vit- rödaktig; fjäderfärg vit, men
brösttofsen är svart; hönan lägger 30—40 ägg per
år. Denna ras lämnar en förstklassig slaktprodukt
av passande storlek, den är härdig och lättare att upp-

474

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:48:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lantblex/0474.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free