Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalvsjukdomar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kalvsjukdomar -
dagarna efter födelsen (2:dra—3:dje dagen), men även
hos äldre kalvar i åldern 3—6 veckor kunna liknande
symtom uppträda. Infektionsämnet förorsakar i regel
först en tarminflammation och från tarmen övergå
bakterierna i blodet (med undantag för iso-kolibakterien,
se nedan). Det förefaller som om dessa sjukdomar mest
skulle uppträda på vårvintern. Detta torde dels bero
på att infektionsämnen då under vintern hunnit samlas
rikligt i ladugården och dels på mindre motståndskraft
hos de kalvar, som födas på vårvintern.
Sjukdomen börjar med hög feber och svaghet jämte
olust eller oförmåga att upptaga föda. Så insätter
svår diarré. Den lösa avföringen är först gulfärgad,
får sedan vällingkonsistens, blir vit och illaluktande.
Kalven ömmar ofta vid tryck över lederna. Ögonen
äro infallna, hårremmen stripig, och kalven ser mycket
medtagen ut. Spädkalvar dö vanligen efter 1—2 dagar,
under det att hos äldre kalvar diarrén först efter 8—14
dagars sjukdom för till döden. Det växlande förloppet
vid kalvdiarré beror på att olika infektionsämnen kunna
orsaka dessa sjukdomstillstånd. De viktigaste
formerna av kalvdiarré äro:
Koli-infektion, som är den vanligaste orsaken till
K. Den uppträder under de första levnadsdagarna;
flera slag av kolibakterier förekomma, såsom koli A
och koli B.
Diplokock-infektion förekommer hos såväl späda som
något äldre kalvar. Förlöper i regel mycket hastigt.
Iso-koli-infektion uppträder under första
levnadsveckan. Den yttrar sig mestadels som en
tarminflammation, och bakterierna från tarmen tränga i regel
ej ut i kroppen. Toxiner från tarmen resorberas dock
och kunna påverka sjukdomsbilden. Sjukdomen beror
på att iso-koli-bakterierna orsaka en rubbning i
tarmens normala bakterieflora.
Pasteurella-infektion uppträder i de flesta fall under
andra veckan men kan även angripa äldre kalvar.
Denna infektion kan yttra sig som en allmän
blodförgiftning med diarré, men i ett stort antal fall medför
den en inflammation i luftrör och lungor
(bronko-pneumoni). Kalvarna bli då efter i växten och hosta
och sjukdomen blir i regel kronisk.
Paratyfus-infektion orsakas av bakterier, tillhörande
paratyfusgruppen. Den kan inträffa fr. o. m. andra
t. o. m. sjätte levnadsveckan (vanligast 2:dra—4:de
veckan). Även ungnöt och vuxna djur kunna angripas.
Sjukdomen uppträder hos kalv vanligen som en
allmän blodförgiftning. Ofta tillstöter hosta och
lunginflammation. Förloppet kan vara mycket akut och döden
följa efter några timmar. I regel varar dock sjukdomen
4—14 dagar, mera sällan 3—4 veckor, och slutar då
med döden eller tillfrisknande.
Pyogenes-infektion uppträder oftast vid 2—3
månaders ålder. Sjukdomen har kroniskt förlopp. Yid
- Kalvsjukdomar
obduktion anträffar man vanligen kroniska vargörande
processer i lungor och lever. Symtomen bestå ofta i
minskad foderlust, hosta och avmagring.
Följden av dessa sjukdomstillstånd blir oftast, att
kalven dör eller blir svag och efterbliven och mycket
långsamt repar sig, ja, kanske aldrig blir fullt normalt
utvecklad.
Behandlingen av kalvdiarré bör framför allt gå ut
på att skydda kalven för att bli nedsmittad. Sedan
djuren insjuknat, är i dc flesta fall mycket svårt att
nå åsyftad verkan med de behandlingsmedel, som nu
stå oss till buds. Den profylaktiska behandlingen bör
inriktas på god ladugårdshygien, god vård av den
nyfödda kalven och profylaktisk serumbehandling snarast
möjligt efter födelsen. Till god ladugårdshygien hör i
detta fall, att kalvkättarna äro så konstruerade, att
renhållningen underlättas och att de verkligen rengöras
och desinfekteras, innan en nyfödd kalv lägges in, och
att de sedan rengöras så ofta, att de ej hinna bli
smittohärdar under kalvens första levnadsmånader.
Särskilt viktigt är, att sjuka kalvar isoleras och deras
kättar smittrenas. På en del gårdar har man med stor
fördel använt flyttbara kalvboxar, så stora att en
nyfödd kalv kan vända sig i dem. Dessa boxar, som lätt
kunna bäras eller rullas fram till den kalvande kon,
skola, innan de användas, vara rengjorda och
smitt-renade och försedda med en ren halmbädd. Den
nyfödda kalven lägges sedan direkt i denna box, som
därefter flyttas till dragfri plats i ladugården. Kalven
får vara kvar här under de första levnadsdagarna, då
den är mest mottaglig för infektion. Av stor vikt är
även, att kalven de första målen erhåller moderns
råmjölk, vilken håller vissa ämnen, som i viss mån
skyddar honom för infektion. Viktigt är även, att
mjölken är mjölkad i rent kärl, att mjölkaren är
ny-tvättad och att juver och spenar äro rengjorda. Kalvens
navel bör efter förlossningen penslas med jodsprit eller
bestrykas med trätjära. Det har också visat sig, att
profylaktisk serumbehandling kan göra synnerligen god
verkan. Då det emellertid vid kalvdiarré kan röra
sig om ett stort antal olika smittämnen, måste först
klarläggas, vilket infektionsämne det gäller. Detta
sker på så vis, att en kalv, som dött i K., insändes
till Statens veterinärbakteriologiska anstalt eller
annat veterinärbakteriologiskt laboratorium. Sedan
infektionens art fastslagits, kan vederbörande djurägare
genom veterinär rekvirera lämpligt serum. Varje
nyfödd kalv sprutas sedan snarast möjligt efter
förlossningen med 15 cc serum. I vissa fall behöver
behandlingen upprepas. När det gäller infektion med
iso-koli-bakterier, gives i stället med födan en kolibacillkultur.
— Denna förebyggande serumbehandling lämnar i
regel ett mycket gott skydd mot ett flertal av de
infektionsämnen, som orsaka kalvdiarré. Man måste
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
