Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kerria japonica ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kerricx japonica
Kitt
Kerria japonica, en buskväxt tillhörande Rosaceae.
Bladen äro glänsande gröna, ovala och dubbelsågade.
Blommorna äro orangegula. Den odlas ofta som
prydnadsväxt. G. Dbg.
Kerryras, se Nötkreatursraser.
Khaki Campbell, se Ankskötsel.
Kikärt (Cicer arietinum L.), en västasiatisk, ettårig,
3—4 dm hög baljväxt med småluden stjälk,
5—7-pariga blad, röda eller vita blommor, håriga,
blås-formigt uppsvällda baljor med stora, kantiga,
ärt-liknande frön. K. odlas allmänt i Medelhavsområdet,
där dess frön utgöra ett viktigt födoämne och
fodermedel. H. O-d.
Kil, se Virkesdrivning.
Killniiig, se Förlossning.
Kilowatt, se Elektricitet.
Kimrök är det mest använda svarta färgstoffet.
Vanlig K. utgöres av finfördelat kol, s. k. lätt K. av sot,
framställt genom ofullständig förbränning av olika
organiska ämnen. O. S-g.
Kina, läkemedel, som erhålles ur kinaträdets bark.
Den verksamma beståndsdelen är kinin, som bl. a.
dödar malarians smittämne även vid svag
koncentration. K. användes därför mot frossa. I små doser
användes K. som aptitretande bittermedel (kinavin).
G. Dbg.
Kinesiska svin, se Svinraser.
Kinin, se Kina.
Kirskål, se Kväller.
Kisel (silicium), ett icke metalliskt grundämne. Kem.
tecken Si. Atomvikt 28,3. Atomvärde 4. Fritt K. kan
erhållas dels som ett brunt pulver och dels som hårda
glänsande kristaller. K. är kemiskt besläktat med kol
och spelar inom den oorganiska naturen en liknande
roll som kolet inom den organiska. — K-dioxid (Si02)
förekommer synnerligen allmänt i jordskorpan som
mineralet kvarts. K-dioxiden motsvaras av K-syror
(HaSiOs, H4Si04), vilkas salter kallas silikat. Alla
silikat utom alkalisilikaten äro olösliga i vatten.
Kiselsyra med växlande vattenhalt bildar sålunda
de i naturen förekommande mineralen flinta, agat
och opal m. fi. Olika kombinationer av silikat
uppbygga de flesta bergartsbildande mineralen och
därigenom den största delen av den fasta jordskorpan,
i vilken K. näst syre är det rikligast ingående
grundämnet. G. Dbg.
Kiselalger (Diatomeae), en mycket artrik grupp av
alger, som innehåller klorofyll jämte diatomin,
vilket ger dem en ljust läderbrun färg. Cellerna, som
i regel äro mycket små, ha en vägg av pektin, ej
cellulosa, impregnerad med kiselsyra, som vid cellens
död och de organiska ämnenas upplösning bibehåller
sin form. Cellväggen är delad i två hälfter, som
påminna om en ask med överfallslock. För övrigt är
cellväggen av mycket växlande form, och individerna
antingen helt fria eller sammanhängande i rader, som
i sin ordning kunna genom slem sammanhållas i
kolonier av olika form, stundom busklikt förgrenade,
så att de få ett ajglikt utseende. Förökningen sker
till stor del genom delning, varvid de gamla
skalhalvorna bägge bilda ytterskal i dottercellerna, så
att de nya individerna delvis bli allt mindre. Den
normala cellstorleken återställes genom bildning av
s. k. auxanosporer; vid dessas uppkomst
avkastas först skalet, varefter före dess återbildning
cellen växer till ursprunglig storlek.
Könsfortplantning kan dessutom förekomma genom
sammansmältning av celler, som befriat sig från skalet. De fria
cellerna äro fritt svävande planktonalger, under det
att de av slem sammanhållna äro bottenalger.
Di-atomeerna äro i många fall av betydlig ekonomisk
vikt, planktonformerna som föda för djur och i sista
hand för vissa fiskar. Bottenformerna, liksom också
delvis de fritt levande, äro av betydelse därför att
de döda skalen bilda kiselgur eller bergmjöl,
som har en mångsidig användning som
isolerings-medel, till metallputs m. m. Då det ju består av
ren kiselsyra, är det absolut eldfast. H. G. S.
Kiselgur, se Kiselalger.
Kiselsyra är oxiden (Si 02) till grundämnet kisel (Si).
Den förekommer i naturen kristalliserad som kvarts*
(särskilt ren sådan kallas bergkristall), som bl. a. ingår
som beståndsdel i granit och gnejs, och i genom
dessas förvittring bildad kvartssand. Salterna kallas
silikat*. K. är i vanlig mening olöslig i vatten, men
bildar lätt kolloidala lösningar (lättast genom
sönderdelning av lösliga silikat med syror), vilket är av
mycket stor betydelse för jordens hushållning med
växtnäringsämnen (se Kolloider och Basutbyte).
Trots att K. är mycket svårsmält, har man lyckats
att därav framställa s. k. kvartsglas, som funnit stor
användning på grund av sin motståndskraft mot
temperaturväxlingar och kemiska agentier (utan alkalier
och flussyra) och sin förmåga att i motsats till vanligt
glas genomsläppa ultraviolett ljus (t. ex. i
kvartslampor).
K. upptages i någon mån av växterna och
återfinnes ibland i tämligen stora mängder i t. ex. fräken,
starrhö, stråsädeshalm. Någon större betydelse för
dessa synes K. emellertid icke ha. Försök att använda
K. som gödselmedel ha icke lett till praktiska resultat.
H. E-r.
Kistevagn, se Vagnar.
Kitt är benämning på ett flertal blandningar av olika
ämnen, vilka bilda degig massa och som genom
kemiska förändringar hårdnar. På grund av dessa
egenskaper användes K. för att täta sprickor och fogar
eller för att sammanfoga olika ytor. K. framställes
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
