Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolloider ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kollodier -
upp eller falla mot jorden. Genom ultracentrifugering
kan man dock bringa dem att sedimentera.
I mjölk är äggvitan (kasein m. m.) kolloidalt
fördelad, smörfettet däremot är grovdisperst och flyter
därför upp, salterna och mjölksockret slutligen äro
molekyldisperst lösta. Äggvitan, som normalt håller
sig homogent fördelad i mjölken, kan lätt utflockas
(koaguleras) genom små tillsatser av t. ex. någon syra
eller vissa salter (mjölken skär sig). Sådan benägenhet
till utflockning är karakteristisk för kolloidala
lösningar i allmänhet, men starkt svällande kolloider,
t. ex. gelatin, äro härvidlag mera stabila. Även många
andra vätskor i djur- och växtriket äro kolloidala
lösningar, t. ex. blod, där äggviteämnen också lätt
koagulera (blodet levrar sig). Äggvita av vissa slag, t. ex.
hönsäggets, koagulerar vid uppvärmning. Andra
exempel på några olika kolloidala lösningar är rök,
där kolloidala sotpartiklar eller andra fasta ämnen
äro fördelade i luft eller annat gasformigt
dispersions-medel, dimma, där den dispersa fasen utgöres av
små vätskedroppar, samt skum, där små luftbubblor
äro fördelade i vätska. I dessa, sistnämnda fall märker
man, att det ej är någon skarp gräns mellan kolloidal
och grovdispers fördelning. Även i jorden kan man
iakttaga den kontinuerliga övergången från grövre
partiklar — grus och sand — till allt finare — mo och mjäla —
och slutligen till ler, som har kolloidal partikelstorlek.
En uppslamning av lera i vatten kan hålla sig grumlig
i veckotal, men genom tillsats av salt utflockas och
bottenfälles leran; detta är anledningen till att
havsvattnet är så klart. Skillnaden mellan sand och ler
består dock ej endast i den olika finleksgraden. Leran
är dessutom mera kemiskt vittrad och har även
härigenom fått ökad reaktionsförmåga.
K. äro ofta — liksom fast materia i allmänhet
—-uppbyggda av sura och basiska beståndsdelar, som
delvis neutralisera varandra. De sura och basiska
atomgrupper, som bilda själva ytan, äro visserligen
förankrade vid K. men kunna samtidigt reagera med
tillförda elektrolyter genom jonutbytesprocesser (se
Basutbyte). Ju mera finfördelad K. är, desto större
blir den specifika ytan och därmed reaktionsförmågan.
Om de sura beståndsdelarna överväga, som t. ex. hos
markkolloiderna (ler och humus), har K. stor
basbindande förmåga.
Som en följd av jonutbyteskapaciteten ha de flesta
K. förmåga att buffra gentemot kemiska förändringar
i omgivningen. Dessa och andra karakteristiska
egenskaper äro av den största betydelse ej endast i marken
utan även inom många andra områden, framför allt i
växter och djur, där kolloidala ämnen bära och reglera
de flesta livsprocesserna. P. E.
Kolning, torrdestillation av ved, då denna vid
upphettning till över 200° C utan lufttillträde sönderdelas. Där-
- Kolning
vid bildas en del flytande och gasformiga ämnen samt
kol. K. sker huvudsakligen i mila eller ugn. Även vid
tjärbränning erhålles kol. Någon gång sker K. i grop.
De svenska järnverken förbrukade förr oerhörda
mängder träkol, och dessa utgjorde på sin tid
skogsbrukets förnämsta produkt. Under 1600- och 1700-talen
fruktade man ofta för skogsbrist på grund av de
omfattande K., och statsmakterna sökte på flera sätt
trygga järnbrukens kolbehov, bl. a. genom tilldelande
av s. k. rekognotionsskogar och genom privilegier på
kolfångsten från enskilda skogar. Ännu intill 1920-talet
förbrukades årligen omkring 4 mill. m3 virke för K.
Numera har förbrukningen nedgått till omkring 1,5
mill. m3.
Till K. användes numera huvudsakligen
mindervärdigt virke, som ej duger till gagnvirke. Om K.
kan bedrivas med förtjänst, kan den därför vara
lämplig för skogsvården genom att skogarna få en
behövlig upprensning. Huggning av kolved sker
huvudsakligen på vintern, men kan utföras alla tider på året.
Virke för skogskolning i mila upphugges vanligen i 3
meters längder samt upplägges i 1 eller 1,2 meter höga
klipp (res, kors) och bör få torka en sommar.
Skogskolningen sker sedan på hösten. Sågverksavfall blir
ofta föremål för K. i mila.
Av kolmilor förekomma olika typer, dels resmilor,
såsom östgötamilan på plan kolbotten, och
värmlandsmilan på sluttande kolbotten, dels iiggmilor, såsom
vanliga liggmilan och Österby liggmila med
kortare ved i övre delen, så att kanterna bli sluttande.
Östgötamilan inreses såsom stympad kon; i mitten
anordnas en tändtrumma antingen vid sidan av en
bordstake eller ovanpå en hjärtstock. Veden täckes med
granris och däröver stybb. Sedan tändningen skett i
tändtrumman, utbreder sig elden solfjäderformigt;
draget regleras genom fotrymningar och rökhål. På senare
år har den vid Gammelkroppa skogsskola år 1933
införda metoden att anbringa en skorsten vid sidan av
milan för reglering av draget vunnit stor spridning.
Kolning. Genomskärning av skorstensmilor.
Ö\’re bilden: A kanal, B utvidgning avsedd för eldning,
C skorsten, D, genomsläpp för milgasen, T tändtrumma.
Undre biklen: a kanal, c skorsten, d eldningsplats, e
ge-släpp för milgasen. Till höger genomskärning av en
tändtrumma: A bordstake med kilar, B tvärslå, C tändtrumma.
.512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
