Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvicksilver ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kvicksilver
Kvöve
ytterst värdefulla som betmedel (Uspulun, Germisan
m. fi.). På grund härav få de försäljas fritt till detta
ändamål, medan de flesta K.-preparat i övrigt såsom
första klassens gifter endast kunna erhållas mot
recept eller giftkvitto. Användningen av K.-haltiga
betmedel är emellertid reglerad av noggranna
föreskrifter, märkning av säckar etc., vari betat utsäde
förvarats, för att riskerna för förgiftningsfall må bli
så små som möjligt. O. S-g.
Kvicksilverförgiftning, se Förgiftning och Kvicksilver.
Ivvistning, se Beståndsvård.
Kvistrensning uppstår i ett skogsbestånd, då de nedre
kvistarna på grund av otillräcklig ljustillgång dö och
till stor del falla av. K. är i viss utsträckning
eftersträvad, och man uppdrager huvudsakligen med
hänsyn därtill skogen i slutet bestånd. För långt driven
K. nedsätter dock tillväxten i alltför hög grad, varför
slutenheten regleras genom gallring. För tall anses
gynnsammast, att den levande kronan betäcker % av
stammen, för gran halva stammen. K. kan även ernås
å uppväxande plantor och ungträd i bländningsskogen
genom lämpligt hållen beskuggning. Beträffande
avlägsnande av torra kvistar för höjande av virkets
kvalitet, se Beståndsvård. R. L-k.
Kvistsax el. sekatör, redskap för avklippning av
grenar på träd och buskar. Vid kvistning av
trädstammar för höjande av virkets kvalité användas
mest knivar eller sågar, anbringade på stänger av
erforderlig längd. R. L—k.
Kvitten (Cydonia vulgaris) är ett litet träd eller en
stor buske med på undre sidan starkt ludna blad och
vita eller svagt röda blommor. Frukten, som också
är luden, påminner närmast om ett päron, till vars
släktingar K. hör, men i varje rum i kärnhuset finnas
flera frön. K. torde härstamma från Orienten, men
är sedan gammalt acklimatiserad i medelhavsländerna
och allmänt planterad upp genom mellersta Europa.
Den förekommer även i södra Sverige, men mest på
spalier. Frukten är ej ätlig i rått tillstånd men
utmärkt som marmelad eller sylt. K. begagnas också
som underlag för dvärgträd av päron. Japanskt eller
rosenkvitten (C. japonica) är en högst meterhög
buske med lysande röda blommor, som ofta planteras
i södra och mellersta Sverige som prydnadsbuske.
H. G. S.
Kväve (kem. tecken N, av Nitrogenium) är ett av de
mest framträdande biogena grundämnena. Dess
grundläggande betydelse för växtvärld och djurvärld
framgår redan mycket tydligt av det förhållandet,
att det ingår i äggvitans uppbyggnad.
På jordens vta förekommer K. i första hand som
kvävgas i atmosfären, varav det utgör omkring tre
fjärdedelar av vikten. Sitt namn har K. fått av det
förhållandet, att elden och alla varelser, som andas,
kvävas i ren K. eller i syrgasfri luft på grund av
syrgasbrist. Kvävgasen är å andra sidan ej giftig,
vilket ju tydligt framgår därav, att den utgör
huvudbeståndsdelen av den luft, vi inandas.
För växterna är det av betydelse, att K. ingår i
kemiska föreningar i de lösa jordlagren. Bergarterna
äro dock i grunden helt fria från kväveföreningar och
det K., som ingår i jordlagren, har överförts dit från
atmosfären, varvid det mesta utgör ett resultat av
det organiska livet på jordens yta.
Redan utan förmedling av vegetationen eller av
markbakterierna kunna emellertid ej alldeles
obetydliga kvantiteter K. bindas i luften till kemiska föreningar
(fixeras), vilka därefter med regnen befordras till
jordskorpans yta. Detta sker vid elektriska
urladdningar i atmosfären, i synnerhet vid åskväder, varvid
små mängder K. bindas till salpetersyrlighet och
salpetersyra. De kvantiteter bundet K., som på denna
väg tillföras jordytan, uppskattas emellertid på våra
breddgrader till endast omkr. 1,25 g per kvadratmeter
och år eller 12 y2 kg K. per ha, motsvarande något
över 80 kg av de vanliga salpetergödselmedlen.
Större äro de kvävemängder, som kunna tillföras
våra jordar med hjälp av kväveassimilerande bakterier.
Bland självständigt levande sådana mikroorganismer
intager Azotobacter (»kvävebakterie»), av vilka flera
olika arter beskrivits, otvivelaktigt främsta rummet
ifråga om kväveassimilerande förmåga. De olika
jordarnas förmåga att härbärgera en livligt assimilerande
azotobacterkultur varierar emellertid inom vida
gränser, och på sura, kalkfattiga och fosfatfattiga jordar
kan denna för jordbruket ytterst värdefulla tillgång
helt och hållet saknas. Härav framgår det, att många
helt olikartade odlingsåtgärder till stegrande av
jordbrukets hävd kunna bidraga till förbättrade
kvävetillgångar utan användande av inköpta
kvävegödselämnen, ett förhållande som i stor utsträckning gör
sig gällande även i samband med den kvävefixering,
som äger rum genom förmedling av de s. k.
baljväxt-bakterierna*. (Se Kvävebindning.)
Växterna äro i allmänhet hänvisade att upptaga
sina K.-föreningar ur marken, varvid kvävets
kretslopp i stora drag gestaltar sig på följande sätt. Förna
(nedvissnad vegetation etc.) och naturlig gödsel bilda
dels i jorden mullämnen (humusämnen), vilka äro
kvävehaltiga, dels avge de till jorden kväve i form
av ammoniak, som uppstår genom äggviteämnenas
s. k. desaminering. Humusämnena äro emellertid ej
beständiga utan bli föremål för en långsamt
förlöpande oxidation, varvid samtidigt ytterligare
kvantiteter ammoniak efterlevereras till marken. Det är
emellertid sällsynt, att ammoniaken ansamlar sig i
någon större mängd. Den omhändertages av de s. k.
nitrifikationsbakterierna (nitrit- och nitratbakterier)
.548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
