Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Könsorgan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Könsorgan -
tur. Ytterst omgives livmodern av bukhinnan, i vilken
livmodern liksom är upphängd.
Muskellagret tillväxer betydligt under dräktigheten.
Kring livmodermunnen bildar det en mycket stark
ringformig muskel, som håller livmodern tätt
tillsluten utom vid brunst och förlossning.
Hos idisslarna är livmoderns slemhinna försedd med
en mängd svampliknande upphöjningar,
livmoderkottar. Dessa tjäna till att fästa fostret i livmodern
och förmedla ämnesomsättningen mellan fostrets och
moderns blod. Från fosterhinnorna bildas s. k.
kotely-doner, som omsluta livmoderkottarna.
Skidan (vagina) är ett bakom livmodern liggande
långt vitt rör, som baktill övergår i förgården, och
denna slutar med blygdöppningen. I dess botten ligger
kittlaren (clitoris) som är en motsvarighet till
hanlemmen och liksom denna består av svällvävnad. På
gränsen mellan skida och förgård mynnar urinröret i
skidans botten.
Hos fåglarna mynna könskörtlarnas utförsgångar
tillsammans med urinledarna och ändtarmen i en
gemensam hålighet, kloaken. Testiklarna ligga i främre
delen av bukhålan, omedelbart under ryggraden vid
njurarnas främre ändar, och sädesledarna mynna i
kloakens övre vägg. Av de honliga könskörtlarna är
endast den vänstra äggstocken utvecklad. Den har
ett druvklaseliknande utseende; de druvlika
bildningarna äro ägg i olika utvecklingsstadier. Den
opariga äggledaren, som börjar med en trattformig
mynning, är i sin bakre del försedd med en utvidgning,
där ägget en tid kvarstannar, och som med ett kort rör
mynnar i vänstra delen av kloaken. Under sin passage
genom äggledaren omgives ägget av vitan, och i
äggledarens vidgade del, vars slemhinna är försedd med
en mängd körtlar, bildas skalet. I. J-n.
Könstuberkulos, se Ofruktsamhet.
Köpgödsel, se Konstgödselmedel.
Körnaren, se Tröskverk.
Körning, Därmed avses hästens hanterande vid ett
arbetes utförande. För att bibringa en unghäst
kännedom om och vana i K:s detaljer måste den dresseras
däri eller »köras in». Inkörningen gestaltar sig något
olika för varmblodiga och kallblodiga hästar, givetvis
beroende på temperameiitet. En förutsättning är dock,
att den, som befattar sig därmed, har erfarenhet av
och vana att umgås med hästar; helst att vederbörande
är »hästkarl». För livliga unghästar kan det vara
lämpligt att redan i stallet, innan de egentliga
körövningarna börja, låta dem stå med delar av en sele
eller en hel sådan på för att vänja dem vid beröring
och tryck.
Inkörning av varmblodiga hästar kan lämpligen
inledas med longering, varvid en man sköter
longerings-linan eller linorna. Man kan nämligen antingen föra
- Körning
hästen med en lina från huvudlaget eller två, från
vardera tränsringen, varvid den yttre löper genom en
däckelring över ryggen. Fördelen med tvenne är, att
styrningen inläres lättare. Hästen får så lära att draga,
vilket lämpligen sker så, att två man hålla emot i de
förlängda draglinorna, varvid tillses, att dessa ej få slänga
mot bakbenen, särskilt ej på känsliga, nervösa djur.
Nästa moment är K. för fordon, antingen en väl
balanserad sulky eller lättare kärra eller en vagn.
Det förra är fördelaktigare, om hästen vill rygga. Ej
sällan köres unghästen i par med en äldre, som kan
utöva ett lugnande inflytande. Vid enbet bör en man
gå vid huvudet och tala lugnande. Till en början
köres på rak linje på slät mark, så småningom i svängar,
varvid tillses, att unghästen ej lägger sig på skaklar
eller linor utan att svängen tages ut ordentligt.
För kallblodiga hästar gestaltar sig inkörningen i
allmänhet enklare. Ej sällan sker den vintertid med
tillhjälp av en lätt släde. Därvid bör beaktas, att
unghästen skos tillräckligt tidigt, så att den hinner vänja
sig vid beslagen, innan vinterskärpning anbringas.
Det är nämligen ganska vanligt, att en unghäst i
onödan åsamkas trampsår, därför att denna åtgärd
underlåtits. Givetvis bör även här dressyren utföras
lugnt och med omdöme. De lättare kallblodiga, t. ex.
den nordsvenska hästen, kan vara synnerligen känsliga
med livligt temperament. Förövningar utan fordon
brukar här ej behövas. Man kan med en hjälpare vid
huvudet i allmänhet börja köra för fordon direkt men
med iakttagande av försiktighet och söka undvika
konflikter. Fel i dressyren kunna påverka hästen och
för lång tid eller för alltid göra den svårhanterlig i
arbetet.
Till de ovanor, som hästar av skilda orsaker kunna
hava, hör sken såsom en av de otrevligaste. En skenande
häst är icke blott en fara för de åkande utan även för
omgivningen genom sin okontrollerade framfart.
Många metoder hava prövats för att dels vänja
vederbörande av med olaten, dels rädda de åkande. Man har
sålunda haft anordningar för att koppla från vagnen,
att svänga parhästar utifrån varandra, att hindra
synförmågan, att hindra respirationen o. a. Av dessa ha
blott sådana åtgärder praktiskt värde, som effektivt
kunna hindra lufttillförseln till andningsvägarna. Att
med skarpa bett söka hindra sken är ej effektivt.
Istadighet kan taga sig mycket tidsödande och
besvärliga uttryck. Därmed menas att en häst nekar
att förflytta sig. Om man bortser från orsaker av sjuklig
natur och fel i anspänningen är det vanligen fråga om
en förvärvad ovana, ej sällan till följd av att kusken
är alltför släpphänt och tillåter onödiga vilopauser, som
bliva allt längre och längre särskilt i början av en
uppförsbacke. Ett av de effektivaste medlen är att tvinga
hästen baklänges tills den reagerar och drar framåt.
.562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
