Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Körning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Körning -
För hästar som durka eller slå bakut finnas
slagremmar spända från ryggstycket genom ringar, fästade
vid skaklarna, fram till tyglarna. När hästen höjer
bakdelen vid slaget, tillfogas den samtidigt en häftig
ryckning i munnen. Man kan även fästa ett rep från
svansen till skaklarna. Samma metod kan användas
för sådana, som vilja taga tömmarna med svansen, och
för dem, som slå mot linorna, s. k. linslagare.
Föreligger hos ston en sjuklig överretning (nymfomani),
bör veterinär rådfrågas. Sådana hästar visa ofta
sistnämnda ovanor.
Hårdmunthet eller hästar, som ligga hårt på tyglarna,
behandlas bäst så, att ett milt bett med berlocker eller
små mjuka hårborstar pålägges. I och med att hästen
lockas att tugga på dessa bett, löses spänningen i
muskulaturen (hals-, rygg-) och bättre möjligheter till
eftergift åstadkommas.
Skygghet har ofta sin orsak i nedsatt synförmåga i
samband med nervöst temperament. Sådana hästar
skola köras eller ridas med lugn och omtanke och ej
straffas i onödan. E. Å-m.
Körsbärsbladlus, se Bladlöss.
Körsbärskornell, se Korneli.
Körsbiirskåda, en sjuklig, gummiartad avsöndring, som
spränger barken och stelnar i stora klumpar. K.
förekommer företrädesvis hos sötkörsbär. Orsakerna kunna
vara frostskador, bakterier, svampangrepp eller
olämpliga jordförhållanden. Följden blir ofta ett
bortvissnande av större eller mindre grenpartier eller hela
träd. K. kan i vissa fall bekämpas genom operativa
ingrepp. G. C-r.
Körsbärsmal (Argyresthia pruniella L.) kallas ett vanligt
skadedjur på bigarrå och körsbär av skilda slag, någon
gång även på plommon. Fjäriln liknar rönnbärsmalen*
men är något mindre och ljusare. Larven är gulgrön
med svart huvud och mörka nack- och analplåtar. På
högsommaren avlägga fjärilarna sina ägg under
knoppfjäll eller små barkflagror på kvistarna. Mycket tidigt
följande år kläckas äggen, och larverna tränga då in i de
ännu mer el. mindre slutna knopparna, vilkas inre
fortares. Skadegörelsen märkes bäst därpå att knopparna
ej slå ut eller bryta dåligt. I deras inre finner man också
de bruna exkrementerna. Säkerligen ödelägger en enda
larv mer än en knopp. Blad och blomdelar i de
halvutspruckna knopparna spinnas ofta samman av de
små larverna. Den fullvuxna larven förpuppas inom
en tunn kokong i jorden under träden.
Vinterbesprut-ning med fruktträdskarbolineum, 7—10 %, någon
vecka före knoppsprickningen på våren har visat sig
vara ett förträffligt bekämpningsmedel. A. T.
Körsbärsplommon, se Körsbärsträd.
Körsbärsskorv, se Fruktskorv.
Körsbärsträd hör till rosväxternas familj och släktet
Prunus. De odlade typerna av K. härstamma från
- Körsbärsträd
de båda arterna P. avium (fågelbär, sötkörsbär) och
P. cerasus (surkörsbär). Frukten kallas stenfrukt,
emedan fruktväggens inre del är hård och fast till
skydd för fröet. Fågelbär, från vilket våra odlade
sötkörsbärssorter härleda sig, bildar stora, kraftiga
träd med stora, tämligen ljusa blad och förekommer
förvildade upp till Dalälven. Det användes som
underlag eller grundstam vid förökning av odlade K. Den
andra vilda arten (P. cerasus) växer svagare och har
mindre, läderartade blad samt syrliga frukter. Den
anses vara ursprungsarten för de odlade
surkörsbärs-sorterna. "Vissa odlade former kallas hybridkörsbär
och utgöra korsningsprodukter mellan de båda nämnda
arterna. I några fall förökas de odlade surkörsbären på
stammar av P. mahaleb (Weichsel, stenweichsel).
Lagerkörs eller körsbärslager (P. Laurocerasus) är en
i södra Sverige för prydnadsändamål odlad art.
Körsbärsplommon (P. cerasifera) användes som grundstam
för vissa plommonsorter.
De odlade söta körsbären indelas ofta med hänsyn
till fruktköttets konsistens i bigarråer, som ha fast
kött, samt hjärtkörsbär med löst kött. Allmän gulröd
bigarrå, Napoleon och Frogmore äro exempel på
odlingsvärda bigarråsorter med ljust färgade frukter och
ofärgad saft, Svart bigarrå och Erianne äro mörkt
mahognyfärgade samt ha mörkröd saft. Exempel på
de lösköttiga hjärtkörsbären äro Elton med ljus färg
och Wils tidiga med mörk färg och saft. Bland
söt-körsbären är självsteriliteten utpräglad, varför
samplantering av lämpliga sorter är en förutsättning för
gott skörderesultat. Bland de syrliga körsbären skiljas
på moreller med färgad saft samt klarbär med ofärgad
saft. Till morellernas grupp höra de allmänt odlade
sorterna Skuggmorell, Ostheimer och Allmänna
brun-körsbär. De äro alla efterfrågade hushållssorter. Bland
klarbären är sorten Stora klarbär (Svenska
trädgårdsföreningens ras) värdefullast icke minst därför att den
är självfertil och således ger rikligt med frukt, även
om ej något annat körsbär finnes i närheten. Samma
egenskap utmärker även Skuggmorellen. Ett
värdefullt hybridkörsbär är Majkörs.
Körsbärsodling förekommer i hela landet; i
fruktodlingszonerna IV och V (Jfr Fruktodling), som
omfatta de nordligaste odlingsområdena, förekomma dock
endast sura sorter, vilka äro de härdigaste. K. har
fordringar på en bördig, lätt jord och särskilt är en
genomsläpplig, varm bottenjord av allra största
betydelse för trädens trivsel. Förekommer odling på
utpräglad lera, bli träden efter några år sjuka och få
gummiflöde m. m. Kalkning liksom ändamålsenlig
gödsling bör väl beaktas.
Körsbären skördas med skaft, i händelse de skola
försändas eller försäljas, i vilket fall de ej heller böra
vara alltför mogna. Angrepp av allehanda svamp-
36*—915197
563
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
