Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lavar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lavar
Ledningsvävnad
brungrön och mera bladlik, har av gammalt haft
medicinsk användning, och ett flertal olika L. lämna
färgämnen (se Färgväxter). H. G. S.
Lavatera är ett till malvaväxterna hörande släkte, av
vilket en art, den sydeuropeiska ettåriga L. trimestris,
odlas som prydnadsväxt, under det att den fleråriga
L. thuringiaca, poppelros, numera sällan ses i odling.
H. G. S.
Lave, se Drivbänk och Fröklängning.
Lavendel (Lavandula) är ett släkte av de
läppblom-striga, vars arter äro små buskar med jämnbreda
blad och violetta blommor i ax på långt skaft. De äro
starkt aromatiska, vilket föranlett odling i större
skala av L. vera i medelhavsområdef, där den hör
hemma, för framställning av L.-olja. I våra
trädgårdar är den vanlig till låga häckar och man har sedan
gammalt insamlat de doftande blomställningarna som
medel mot mal, parfymering av linne o. s. v. Även i
medicinen har L. funnit användning. II. G. S.
Lawsons eypress, se Cypress.
Lavstärkelse, se Lavar.
Laxativ, avföringsmedel*.
Laxning, se Hopfogning av virke.
Laxstjärt, se Hopfogning av virke.
Lb-, förkortning av libra = skålpund, användes som
beteckning för engelskt skålpund = 0,4 54 kg.
Lecitalbumin, se Äggviteämnen.
Leeitin, se Fosfatider och Mjölk.
Led, se Genomgång och Skelett.
Ledgång, se Skelett.
Lcdkroppsmetoden, se Ämnesomsättning.
Ledlidanile ger ofta anledning till hälta hos husdjuren.
— Vanligen föreligger en inflammation av akut eller
kronisk natur. Akuta L. kunna uppstå genom
infektion eller yttre våld. Infektionsämne kan inkomma
genom ett ledsår eller tillföras med blodet. Alla
ledinfektioner äro synnerligen allvarliga lidanden. Sår
över lederna måste behandlas med största försiktighet.
Även för små sår, som kunna misstänkas tränga in till
en led, skall veterinär tillkallas. Om leden är öppen,
uppkommer snart hög feber, svårartad hälta och risk
för allmän blodförgiftning och död. I vissa fall ha de
infektiösa L. reumatisk karaktär, då i regel en eller
flera leder samtidigt angripas. Djuret brukar få feber
och visa hälta eller stelhet. Yttre våld å en led kan
åstadkomma en förskjutning av ledytorna med
ut-tänjning eller stundom bristning av banden. I lindriga
fall talar man om en vrickning, i svårare om en
urled-vrickning eller luxation. Vrickning är en vanlig
åkomma hos husdjuren och medför vanligen hälta och ibland
utgjutning i den skadade leden med ansvällning.
Behandlas i början med kylande omslag, sedan med
våtvarma omslag, event. blistring eller bränning.
Hos kor uppträder tämligen ofta en luxation av lår-
leden till följd av halkning med ena benet utåt, då kon
fläker sig. Kon kan då ej stödja på det skadade benet.
Behandling i regel utsiktslös. Vrickning av knäskålen
är vanlig hos häst, särskilt hos yngre hästar.
Knäskålen kan då låsas fast vid den s. k. kägelprocessen, där
den hakar upp sig. Knäet och hasen hållas då stela
och sträckta, och benet kan endast släpande och med
svårighet föras framåt. Försöker man få djuret att
flytta sig, kan knäskålen åter glida i läge och leden
åter bli rörlig. Lidandet uppträder mest på morgnarna,
när hästen reser sig; det försvinner i regel av sig självt,
men i vissa fall kan operation bli nödvändig. En kronisk,
torr ledinflammation, vilken förlöper utan ökning av
mängden ledvätska, uppträder hos häst i kronleden som
ringkota* och i hasleden som spätt*. Hos nöt finner
man den i lårleden vid en bristsjukdom, som kallas
mjölkhälta och vid vissa former av
betäckningsimpotens hos tjur i leden mellan höftbenet och
korsbenet. N. L.
Ledningsvävnad kallas vävnader i växten, som
ombesörja ämnestransporten. L. består av två delar, sildel
och veddel, den förra belägen utanför den senare,
hos barrträd och tvåhjärtbladiga växter skilda av
ett kambium*. Hos örter äro sil- och veddelar
förenade till finare eller grövre ledningssträngar (el.
kärlsträngar), vilka bilda ett regelbundet hopflätat
system av L., som sträcker sig från roten genom
stammen ut i bladen och där synes som ett tydligt
nätverk (»bladnerver»). Hos många örter och i alla
vedstammar utgöres L. av den centralt belägna, massiva
veden med en utanför belägen, tunn, rörformig sildel.
I sildelen transporteras framför allt organisk näring i
silrör. Dessa äro långsträckta och vida, levande
celler, vilka stå i förbindelse med varandra genom grova
perforeringar i väggarna, vilket underlättar
ämnespassagen. De hålla hög halt av kolhydrat och
kväveföreningar samt även mineralämnen. I sildelen i
vedstammar förekomma sekret av olika slag, mjölksaft,
gummi, slem, kristaller o. dyl. Den är i regel även rikt
försedd med bastfibrer, varför hela sildelen stundom,
olämpligt, benämnes bast.
I veddelen ledas vatten och mineralsalter genom
kärl, som äro vida, öppna rörledningar, där
tvärväggarna mellan cellerna helt eller delvis upplösts. Kärlen
äro döda celler, vars väggar äro mer el. mindre starkt
förvedade, liksom även väggarna i övriga cellslag i
veddelen, särskilt vedfibrerna, som ge växten stadga.
I fleråriga stammar och rötter är veddelen avsatt i
tydliga årsringar, vilka uppkomma därigenom, att
det under våren bildas rikligt med vida kärl (vårved),
medan i sommarveden kärlen minska i antal och de
smala, tjockväggiga fibrerna överväga. Sommarveden
från ett år blir på så sätt skarpt skild från följande års
vårved. De inre delarna av veden fungera ej som L.
593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
