Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lin
Lind
Herkules. Av gammalt förekommer även i mindre
utsträckning stammar av oförädlat baltiskt lin, s. k.
Riga-lin, och på senaste tiden har den holländska
vitblommiga sorten Concurrent fått viss användning
i vårt land. Sistnämnda sort är frörikare men ger
sämre fiberskörd än Blenda och Herkules. Vid odling
med speciell tanke på fröproduktion har i södra Sverige
egentligt oljelin av exempelvis La Plata-typ goda
odlingsbetingelser; i övriga Götaland samt i
Svealand lämpar sig Concurrent bättre för detta ändamål
på grund av tidigare mognad och lägre värmebehov.
Vid odling av spånadslin bör tillförseln av kväve på
grund av liggsädesrisken vara sparsam; däremot böra
fosforsyra och kali ges rikligt. Jordbearbetningen bör
genomföras så att en lucker, finfördelad och ogräsfri
såbädd erhålles med god fuktighet. Sådden bör ske i
anslutning till vårsädessådden med 10—15 cm
radavstånd och 2—3 cm myllningsdjup. Utsädesmängden
bör vara 120—150 kg pr hektar. Då L. bör vara
ogräsfritt vid skörden måste häckning, rensning och ev.
besprutning (med svavelsyra eller kopparsulfat mot
åkersenap m. m.) utföras efter behov. För att
kvaliteten skall bli den bästa, bör skörden ske redan vid
begynnande frömognad, och bärgningen därefter
genomföras så att regnskador möjligast undvikas.
Spånadslin bör uppryckas med rot, antingen för hand eller
med speciella ryckningsmaskiner — avskärning av
stjälken medför svåra kvalitetsförsämringar.
Tröskningen, som går ut på att avlägsna och därefter krossa
frökapslarna utan att halmen knäckes eller bringas i
oordning, utföres bäst å särskilda repningsmaskiner.
Skördemängden av spånadslin uppgår i allmänhet till
3 000—4 000 kg torr halm samt 600—800 kg frö per
hektar.
Vid fröodling, då kortstråigt oljelin användes, eller
då av annan anledning fröavsättningen betraktas som
huvudsaken, blir odlingstekniken något annorlunda.
Sålunda ges högre kvävegivor, radavståndet ökas till
20—30 cm och utsädesmängden minskas till 75—100
kg per hektar. Om skörden i arbetsbesparande syfte
utföres med självbindare samt tröskning sker på
vanligt verk, kan den sönderslagna halmen ej användas
för beredning av långtåga men möjligen för
blånfram-ställning. Av Concurrent erhålles vid dylik fröodling
1 000—1 200 kg frö per hektar, av La Plata-lin
under någorlunda gynnsamma betingelser 1 200—1 800
kg per hektar.
Linstjälken innehåller c:a 20 % fiber; för utvinning
av denna som långfiber, d. v. s. i kortare eller längre,
spinnbara band — tåga och blånor — har avgammalt
rötning med efterföljande mekanisk bearbetning
tillämpats. Vid rötningen, som kan ske i form av
ängs-, kallvatten- eller varmvattenrötning, upplösas
de limämnen (pektiner), som omge fiberknippena, ge-
nom svampars eller bakteriers jäsningsarbete. Vid
varmvattenrötningen, som är det moderna
snabbförfarandet, hålles linstjälken nedsänkt i bassänger eller
kammare med 30-gradigt vatten i 3—5 dagar. Sedan det
rotade L. torkat, undergår det bråkning och
skäkt-ning, varvid veddelarna, skävorna, mekaniskt
frånskiljas. Denna process sker i moderna
beredningsanstalter i s. k. skäktturbiner med mycket hög
kapacitet. Den slutliga rensningen och parallelliseringen före
spinningen —- häck lingen — utföres numera vid
spinnerierna i särskilda maskiner. Vid modern
linberedning har följaktligen en betydelsefull
mekanisering genomförts.
Bland nyare, ännu ej fullt genomprövade metoder
för linberedning, må grönberedningen och
cot-toniseringen nämnas. Vid det förstnämnda
förfarandet bråkas och skäktas linhalmen direkt efter
skörd och frörepning utan rötning, och erforderligt
bortskaffande av pektinämnena sker sedan på kemisk
väg vid spinnerierna. Cottoniseringen avser däremot
framställning av kortfibrigt, bomullsliknande
spinnmaterial genom fullständig, kemisk utlösning av
pek-tinerna ur långfibriga blånor eller ur linhalm direkt.
Linfröet innehåller 35—45 % olja, vilken
företrädesvis finner användning för färger, fernissor,
läcker, linoleummattor och vaxduk. Linoljan är nämligen
en omättad, starkt torkande olja. Vid linfrönas
pressning utvinnas som rest värdefulla oljekakor. I. G-l.
Lin, nyzeeländskt, se Spånadsväxt.
Linaria, växtsläkte tillhörande familj Lejongapsväxter.
I Sverige är Gulsporre (L. vulgaris) vanlig. Den
är en flerårig ört med stora, gula blommor i ax.
Som prydnadsväxt odlas L. pallida, som har
blåvioletta blommor, samt den närstående arten L.
cymbalaria, som har krypande grenar och runda,
hjärt-lika blad. G. Dbg.
Linfrö, se Oljekakor.
Lind (Tilia, fam. Tiliaceae), hos oss förekommande i tre
arter, alla träd. Av dessa är den vanliga eller
skogslind (T. cordala) spridd norrut till Dalarna och
Ångermanland i skogar. Den kan bli ett ganska stort träd
med snett hjärtformade på undersidan blågröna blad,
som i nervvinklarna ha små tovsar av rostbruna hår.
Parklind (T. vulgaris), som förekommer i Bohuslän,
har något större, på undre sidan rent gröna blad med
gråaktiga hår, och den storbladiga eller bohuslind
(T. platyphylla), mycket sällsynt i norra Bohuslän,
har också rent gröna, bladundersidor, men med
vitulliga nervvinklar. Blommorna äro hos alla samlade
i kvast, vid vilkens skaft ett jämnbrett, hinnaktigt
stödjeblad är fastvuxet. Blomfärgen är grönaktig —
gulvit, och frukten är en nöt. Den starka söta doften
och rikedomen på nektar gör att blommorna flitigt
besökas av bina under blomningstiden i juli—augusti.
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
