Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Livmoderinflammation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Livmoderinflammation
Ljung
okunnighet i hygieniska frågor. En ko, som har en L.,
sprider ut en oerhörd mängd infektionsämne på den
plats, där hon står och i närmaste omgivningen. Om
nu en kalvande ko får stå bredvid en ko med L.,
utsättes kalvkon för stor smittrisk. Detta gäller även,
när kalvningen förlöper normalt, men alldeles speciellt,
om förlossningen blir utdragen på längden, om inre
undersökning eller ingrepp måste göras eller om
efter-börden icke avgår normalt. I vissa fall kan ett stall
bli så genominfekterat, särskilt på eftervintern, att det
knappast är möjligt att undvika, att djuren vid
förlossningen ådraga sig infektion, även om förlossningen
förlöper fullt normalt. Detta gäller särskilt för
nötkreatur och svin.
Sjukdomsbilden vid L. varierar avsevärt beroende
på graden av de inflammatoriska förändringar, som
uppstå. I lindriga fall behöver djurens allmäntillstånd
ej vara stört och egentliga sjukdomstecken kunna ej
iakttagas. Vanligare är emellertid, att djuret blir
sjukt under 8—14 dagars tid närmast efter
förlossningen med hög feber, nedsatt eller upphörd foderlust
och dålig mjölkavkastning. Samtidigt kommer mer
eller mindre illaluktande flytning från
blvgdöpp-ningen. I de svåraste fallen, t. ex. vid gasbrands- eller
nekrosbacillinfektion, följer döden på några dagar.
I de fall då djuret överlever, går lidandet så småningom
över i kronisk form. Hos sto kompliceras L. ofta med
förlossningsfång, och hos sugga blir vid L. en
mjölk-sining, s. k. agalakti, det mest påtagliga symtomet.
Kronisk L. eller livmoderkatarr är en av de
vanligaste, för att ej säga den vanligaste orsaken till sterilitet
hos nöt. Även hos övriga husdjur, särskilt hos sto,
gäller i viss utsträckning samma sak (se Ofruktsamhet).
L. orsakar ladugårdsdriften mycket betydande
förluster genom att en hel del djur dö, genom att sjuka
kor under en längre tid ej lämna någon avkastning
och slutligen genom de rubbningar i fortplantningen,
som den för med sig. — Viktigast äro i fråga om
behandlingen de förebyggande åtgärderna. Dessa
måste först och främst gå ut på en god
förlossningshygien*. Man måste tyvärr konstatera, att det på denna
punkt brister oerhört mycket i våra ladugårdar, och
i många fall beror detta på ren okunnighet. Allt för
ofta mötes veterinären med frågan: »kan sådant
smitta?», när han försöker förklara, att en ko, som skall
kalva, icke får stå bredvid en ko med stinkande
flytning från könsorganen. När det gäller husdjuren och
speciellt nötkreaturen, återstår oerhört mycken
upplysningsverksamhet, för att man så småningom skall
kunna få fram en förbättrad förlossningshygien.
Vad behandlingen av akut L. angår, skall denna
endast anförtros åt sakkunnig person, d. v. s. åt veterinär.
Den tidigare använda metoden att vid fall av
kvarbliven efterhörd och L. låta djurägare eller ladu-
gårdspersonal företaga skid- eller livmodersköljningar,
har man numera praktiskt taget helt frångått, då
det visade sig, att detta upprepade sköljande i många
fall förhindrade livmoderns normala tömning och
sammandragning. Vid behandling av akut L. använder
veterinären numera ofta läkemedel i stav- eller
kapselform eller i paraffinsuspension, vilka medel ha förmåga
att under relativt lång tid i livmodern utöva en
desinfekterande och läkande verkan. Denna behandling
kombineras ofta med injektioner av
livmodersam-mandragande medel, såsom secalepreparat eller
hormon från hypofysens baklob (hypadrin, utedrin).
Särskilt vid L. hos sugga äro dessa sistnämnda medel
värdefulla. Behandlingen av kronisk L. är ett viktigt
led i behandlingen av ofruktsamhet.* K. L.
Livmodcrkatarr, se Livmoderinflammation.
Livmoderkottar, se Fosterutveckling.
Livmoderomvridning består i en omvridning av
livmodern kring dess längdaxel. Förekommer hos samtliga
husdjur, vanligast hos ko. Genom omvridningen
för-tränges fostervägarna, så att fostret icke kan passera
dessa. L. kan ibland uppkomma före dräktighetstidens
slut, således innan några tecken till förlossning inträtt.
Djuret visar i sådana fall lindriga koliksymtom. När
L. uppstår i samband med förlossningen, visar
moder-djuret svaga förlossningsvärkar och någon oro och kan
stå länge så utan resultat. Behandlingen, som består i
att livmodern bringas i rätt läge, kan endast utföras
av veterinär. Den kan antingen göras med djuret
stående, genom en vridning av livmodern, eller genom
rullning av modern, sedan denna lagts omkull. I svåra
fall, då ingen av dessa metoder lyckas, kan ibland
en buköppning och lägerättning av livmodern ge
önskat resultat. N. L.
Livmodertång kallas ett veterinärinstrument, som
användes för att fixera yttre livmodermunnen vid
instru-mentalsköljning av livmodern hos nöt. N. L.
Livmodervattusot är en sjuklig förändring i livmoder
och fosterhinnor till följd av en abnorm ökning av
fostervätskorna. Sjukdomen, som framförallt uppträder
hos ko, anträffas huvudsakligen i samband med den
bristsjukdom, som går under namn av skravelsjuka*.
Genom den starkt vätskefyllda livmodern blir buken
mycket utspänd, allmäntillståndet blir mycket
nedsatt, och kon blir matt och svag på grund av livmoderns
stora tyngd. Om kon går tiden ut, följer ofta mycket
besvärlig förlossning, och djuret dör ofta i
komplikationer till denna. N. L.
Livsmedelskommissioner, se Kristidsåtgärder.
Livsträd, se Thuja.
Ljung (Calluna vulgaris, fam. Ericaceae) är en liten
buske med tilltryckta, fjällika blad, som genom sin
anordning göra kvistarna fyrkantiga. De fyrtaliga
blommorna ha rött foder och obetydlig krona; frukten
602
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
