Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lupin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lupin -
tecknat av grova, djupgående rötter, grov, upprat
stjälk, fingrade blad, en stor, enkel toppställd
blomklase, stora, mångfröiga baljor och ärtstora, något
plattade, svagt njurformade, grå-, brun- eller
svartfläckiga frön. Korsbefruktas genom insekter. — Flera
arter finnas i kultur, dels som prydnadsväxter, dels som
åkerbruksväxter. Av de sistnämnda äro de i Europa
allmännast odlade: L. luleus L. med gula blommor,
gul L. L. angustifolia L. med smala småblad och
blå blommor, blålupinen, och L. albus L. med vita
blommor, vit L. Gul L. har gulvita, svartprickiga
frön med 1 000-kornvikt omkring 130 g och
hektolitervikt 75—80 kg; hos blålupinen äro fröna
brunmarmo-rerade på grå botten och något större, 1 000-kornvikt
omkring 170 g. — De tre nämnda arterna härstamma
alla från medelhavsområdet, där de länge varit odlade,
hos oss ha de först i sen tid kommit i odling. L. utmärka
sig därigenom, att de äro mer eller mindre kalkskyende
och intaga på grund härav jämte serradellan en
särställning bland baljväxterna. Trots kalkfientligheten
ha L. ett ganska stort behov av kalk, men detta kunna
de även på kalkfattiga jordar fylla genom sin stora
uppslutningsförmåga. Det är blott förekomsten av
lättlösliga kalkföreningar, som verkar menligt. Mest
utpräglad är kalkfientligheten hos den gula L. L. ha
en mycket stor kvävebindmngsförmåga och mycket
näringsrika frön, och då de samtidigt genom sin stora
sugkraft och tämligen ringa vattenbehov kunna klara
sig även på torra sandjordar, ha de inom vissa
utpräglade sandjordsområden, t. ex. i norra Tyskland,
blivit den viktigaste kvävekällan och som sådan hart
när oumbärliga. L. odlas dels för frönas skull, dels
som grönfoder, dels slutligen som gröngödslingsväxt,
vilket hos oss hittills varit det viktigaste. Som
foderväxt ha L. ända tills på senaste tid varit behäftade med
två svåra olägenheter: hela växten och i synnerhet
fröna innehålla en mycket giftig alkaloid, 0,25—0,80 %
i fröna. Dessa ha därför för att kunna användas till
foder måst genomgå en särskild utlakningsprocess,
varvid stora förluster varit oundvikliga; därtill kommer
att baljorna lätt springa upp. Genom ett särskilt i
Tyskland bedrivet intensivt förädlingsarbete har man
emellertid både av den gula och den vita L. lyckats
framställa sorter, praktiskt taget fria från alkaloider
(reformlupin, sötlupin), och lupinodlingen har
därigenom kommit i ett helt annat läge än tidigare och
torde för sandjordarna i vårt lands södra delar kunna
få en icke ringa betydelse.
Odling. L. odlas antingen efter säd, såvida inte jorden
är alltför ogräsbemängd, eller efter potatis, gödslas
med 200—300 kg fosfat och med en ganska riklig
kaligiva; dels äro nämligen sandjordarna i regel
kalifattiga, dels motverkar kalit det menliga inflytandet
av eventuellt förekommande lättlöslig kalk. Sådden
- Lyng
bör äga rum ganska tidigt, lämpligast är radsådd med
150—200 kg/ha med 20—30 cm radavstånd, vilket
möjliggör häckning; myllningsdjup 2—3 cm. Vid
behov harvas och hackas för att hålla bestånden
ogräsfria. Vid odling av L. som gröngödslingsväxt
äro sistnämnda åtgärder mindre viktiga. Skörden av
L. till mognad börjar, då de nedersta baljorna blivit
bruna; uppskjutes skörden, blir förlusten i form av
spillsäd ofta mycket stor. Avkastningen uppgår till
20—50 ton färskt grönfoder, eller 7—17 dt kärna
och 15—30 dt halm pr ha. Till gröngödsling* användes
i vårt land mest blå L., som är den mest snabbvuxna
av de tre arterna.
Som prydnadsväxter odlas flera arter, t. ex. den
ettåriga L. hirsutus L. med blå, vita eller röda blommor,
vidare L. Cruikshankii hybridus hort. och den perenna,
nordamerikanska L. polyphyllus Dougl. m. fi. Som
trädgårdsväxter äro L. lättodlade. De trivas bäst i
varmt, soligt läge. Fröet sås på fritt land; de
fleråriga kunna även sås i kruka och omplanteras.
H. O-d.
Lupinförgiftning kan inträffa efter utfodring med gula
lupiner och yttrar sig med leverlidande (gulsot), feber,
förstoppning eller diarré med blodig avföring event.
också hudutslag. Akut L. medför ofta död på några
dagar. Kronisk L. förlöper utan gulsot, men djuren
dö så småningom till följd av kronisk
leverinflammation. N. L.
Lupinus, se Lupin.
Lupulin, se Humle.
Luxation, se Ledlidande.
Lyeium, se Bocktörne.
Lyftkrok, se Virkesdrivning.
Lymfa, se Blodomloppsorgan.
Lymfkärl, se Blodomloppsorgan.
Lymfkärlsinflammation, lymfangit, är en hos häst
vanlig åkomma särskilt i de bakre extremiteterna.
Orsakas av infektion, vilken vanligen utgår från små
obetydliga stryk- eller muggsår. L. börjar vanligen
akut, hästen får hög feber, påskyndad andning och
ibland upphörd foderlust. På lårets insida kännes en
het ömmande ansvällning (s. k. het lårsvulst), vilken så
småningom längs lymfbanorna på benets insida sträcker
sig utefter hela benet ned mot hoven. Det angripna
benet svullnar och kan bli flera gånger så tjockt som
normalt. Hästen blir stel i benet och har svårt att flytta
sig. Behandlingen består i sårbehandling, våtvarma
omslag med desinfekterande lösning och motion, så
snart temperaturen sjunker under 38,5. Ofta kvarstår
en kronisk L., och en dylik häst får lätt recidiv, om
han blir stående på stall några dagar. N. L.
Lymfkörllar, se Blodomloppsorgan.
Lyng, klockljung, Erica, ett till ljungfamiljen
hörande släkte av halvbuskar med sambladig, fyrdelad
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
