Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lökmögel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lökmögel
Löpvagnshiss
t. ex. gelatin eller lim, äro värdefulla som förebyggande
medel. Sättlökar kunna med fördel betas med % %
uspulun omkring 4 timmar, sedan först lökens övre
del avskurits. Th. Lfs.
Löksmak, se Mjölk och Ostfel.
Lökväxter, se Blomsterodling och Lök.
Lönn (Acer) är ett ganska stort släkte med sina arter
utbredda företrädesvis i Nordamerika (många), östra,
Asien och Europa. Hos oss äro två arter inhemska,
den vanliga eller svenska L. (A. platenoides) och
näver lönnen (A. campestre). Den förra är spridd
upp till Dalarna och Ångermanland, väl delvis genom
plantering och självsådd. Den blir ett stort träd med
handflikade blad, vars blommor framkomma på bar
kvist och sitta i kvast. Den senare, som sällsynt
förekommer i Skåne, är ett litet träd med gråludna, djupt
delade blad. Den planteras ganska mycket även
längre norrut, företrädesvis som häckväxt. En tredje
art, tysk eller sykomorlönn (A.
Pseudoplata-nus), hemma i mellersta och södra Europas
bergstrakter bort till Kaukasus, planteras också mycket i
vårt land och därtill ytterligare en och annan,
företrädesvis av de amerikanska arterna. En mycket
prydlig art, som till skillnad från de flesta andra icke
har hand-utan fjädernerviga blad, är den t at a risk a L.
Den blir vanligen blott en större buske och lämpar sig
särdeles väl till häckväxt med sina på försommaren
framträdande vita blomklasar och de grant röda
frukterna senare på sommaren. Asklönn (A. Negundo),
som också rätt ofta planteras, har parbladigt
sammansatta blad med stort uddblad. L. äro icke egentligen
skogsbildande, om än de i vissa delar i Nordamerika
utgöra ett framträdande inslag i skogen, men de äro
dock icke oviktiga, då den hårda veden utgör ett
förträffligt virke för mångahanda ändamål och
dessutom har synnerligen högt bränslevärde. En annan
användning ha de amerikanska sockerlönnarna
(A. Saccharum och andra), som under savningstiden
lämna en så ymnig blödningssaft (se Blödning), att
de med fördel kunna begagnas för sockertillverkning.
Denna hantering är gammal, och den bedrevs förr så,
att man ute i skogen indunstade den uttappade
saften i stora kittlar, men numera, sedan man börjat
plantera hela dungar av sockerlönn, transporteras
saften på decauvillebanor till ett kokeri, där
inkok-ningen sker i vakuum. Den amerikanska produktionen
av lönnsocker torde för närvarande uppgå till omkring
5 millioner kg årligen, men har varit större. Även av
vår vanliga L. kan man utvinna socker, ehuru knappast
i lönande mängder. H. G. S.
Lönnmültning, vilken fastställes hos kvarnspannmål
(vete, råg), består i att börjande groning i så obetydlig
utsträckning inträtt, att grodden ej är synlig utan
att endast den över grodden befintliga hinnan, den s. k.
groddhinnan, spruckit; mikroskopisk undersökning
erfordras, då hinnan också kan hava skadats genom
mekanisk åverkan. H. W-e.
Löpare, se Gröpkvarnar.
Löpe erhålles genom extraktion av de torkade
löpmagarna efter diande kalvar. L. innehåller ett
koagulerande, äggvitesönderdelande enzym*, chymosin. Vid
fabriksmässig tillverkning av L. extraheras löpmagarna
med svagt, saltsur koksaltlösning. Extraktet filtreras
och försättes därefter med koksalt och borsyra för att
göra det hållbart. L. skall vara klart, utan bottensats
eller klumpar och äga frisk lukt. Det måste bevaras
på mörkfärgade glasflaskor eller ankare, emedan ljus
verkar förstörande på enzymet. Vidare måste L.
skyddas för köld, värme och luft.
För att bedöma, hur mycket L. man skall använda
vid ystning, måste man hava reda på löpets styrka,
vilken står i direkt proportion till chymosinhalten. Då
metod att mäta chymosinhalten saknas, måste styrkan
bedömas genom L:s inverkan på mjölk. Under i övrigt
lika förhållanden är löpningstiden omvänt
proportionell mot löpemängden, men direkt proportionell till
mjölkmängden. L. verkar snabbast vid kroppsvärme;
löpningsförmågan avtar vid högre temperaturer och
försvinner helt vid 60°. Under 25° avtar
löpningsförmågan snabbt. Mjölkens aktuella surhetsgrad
inverkar på så sätt, att vätejonkoncentrationen är omvänt
proportionell mot löpningstiden. Surare mjölk
koagulerar alltså snabbare än mindre sur.
För att bestämma L:s styrka undersöker man, huru
många cm3 mjölk, som under 40 min. och vid 35°
kunna löpläggas av en cm3 L. Om t. ex. 1 cm3 löpe
koagulerar 10 liter mjölk (=10 000 cm3) vid 35°
under 40 min., är L:s styrka 1: 10 000. Om man tar
1 liter mjölk och denna koagulerar på kortare tid,
t. ex. på 3 min. 45 sek. (= 225 sek.), sker uträkningen
av hur många cm3 mjölk, som under lika förhållanden
kunnat löpna på 40 min. (= 2 400 sek.) på följande
sätt: = 10 666. I.:s styrka är då i runt
tal 1: 10 700 med hänsyn till den använda mjölken.
Ett fullgott L. bör hava en styrka av 1: 10 000.
Försättes löpeextraktet med en tillräcklig kvantitet
koksalt, sker en utfällning, vari löpeenzymet anhopas.
Av den torkade och pulvriserade fällningen erhålles
löpepulver, som äger stor löpestyrka och hållbarhet.
Ang. användningen av L., se Ostberedning. E. C—g.
Löpeld, se Skogseld.
Löpläggning, se Ostberedning.
Löpmage, se Fodersmältningsorgan.
Löpskikt, se Murverk.
Löpsten, se Murverk.
Löpvagnshiss, se Hissar.
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
