Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lösa avlagringar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lösa avlagringar –
sprungligen härstamma, i så motto att vid materialets
nedslipning och vid avsättningen en koncentration av
berggrundens glimmermineral i lerorna ägt rum. Om
isälvar utmynnar i stora klarningsbäcken, kan slammet
föras många mil ut i havet eller i sjön, innan det
sjunker till botten. Från mindre kalkområden kan
därför kalkslam spridas över stora områden görande
lerorna kalkhaltiga såsom exempelvis i Uppland, där
de glaciala lerorna erhållit betydande kalkhalt från
Gävlebuktens kalkavlagringar. I norra delen av
landskapet är leran så kalkhaltig, att den kan betecknas
som lermdrgel, därifrån avtager kalkhalten perifert
från ursprunget.
Postglaciala avlagringar. I samband med
isavsmält-ningen höjde sig landet. Områden, som varit
sjö-eller havsbotten, kommo upp i havsytan och
sedimenten bearbetades av vågor och bränningar. En
omsortering av de glaciala avlagringarnas ytliga lager
ägde rum. Vid kusterna uppkastades strandvallar av
klapper, grus och sand. Vid rikligt djurliv i havet
såsom utanför Bohuslänska kusten kunde skal
inbäddas i strandvallarna till sådan mängd, att verkliga
vallar av skal uppstodo, skalgrusbankar.
Då de gamla lersedimenten kommo upp i
strand-brynet, blevo dessa ytligt uppslammade i vattnet och
avsatta längre ut. Vid strandens successiva
förflyttning, kunde dessa återigen bliva förflyttade. Vi finna
nu dessa omlagrade leror, postglaciala leror,
företrädesvis i de mera skyddade sänkorna och vanligen i ett
tunt täcke sällan mer än en eller annan meter. Under
omlagringsprocesserna hava ae blivit utsatta för
vittring. De hava därför icke den glaciala lerans
friska färgnyanser, deras färg går mera i grått.
Även på land har genom det rinnande vattnet
omlagringar förekommit. Av regn uppslammas partiklar
från markytan, varav en del föres till vattendragen.
Vattendragen själva vidga och fördjupa sina fåror;
vattnet blir härvid slamförande. Detta siam avsätter
sig icke endast i sjöar eller hav, där deltabildningar vid
utloppen uppstå, utan även under flodtiderinom
vattendragens översvämningsområden. Dessa avlagringar
kallas svämbildningar och kunna bestå såväl av sand
som av lera ofta med inblandning av organisk substans.
Vid sjöars igenväxande uppstå utom torvavlagringar
efter vatten- och kärrväxter bottenfällningar inom sjöns
klarvattenområde av i vattnet fritt svävande
organismer från såväl växt- som djurriket (plankton*).
En del av dessa äro försedda med skal av kiselsyra
(kiselalger eller diatomacéer). Understundom kan
sjöns yta täckas av ett sammanhängande grönt täcke,
huvudsakligen av en algvegetation, som varie höst
sjunker till botten. Vid bottenfällning av den organiska
substansen, mer eller mindre uppblandad med lerslam
och ibland med dy, bildas den s. k. bottenävjan, som
- Lösa avlagringar
efter att helt eller delvis ha passerat tarmkanalen lios
maskar konsolideras till den geléartade massa, som
benämnes gyttja. Denna är oftast till färgen grön,
ibland gul eller brun.
Allt efter den organiska substansen benämnes
gyttjan planktongyttja eller alggyttja. En speciell alg
(Vaucheria) ger upphov till en bladformig utbildning
av gyttjan, s. k. pappersgyttja. Vid riklig inblandning
av lerslam erhålles lergyttja. I gränszonen intill sjöns
vegetationsfält kan i gyttjan inblandning av blad och
stamdelar från vegetationen tillsammans med kvistar
och annat avfall förekomma. Avlagringen benämnes
grovdetritusgyttja.
Inom kalktrakter kan vattnet vara så kalkhaltigt,
att i sjön försiggår en kemisk utfällning av kalk
tillsammans med gyttjebildning. Det uppstår då
kalkgyttja. Är kalkutfällningen så förhärskande, att en
nära ren produkt av kalciumkarbonat uppstår,
benämnes jordarten bleke, som är en lös, kornig jordart,
och som ofta visar sig vara helt steril.
Gyttjans mäktighet är mycket varierande. I sjöar
med näringsrikt vatten, som vanligt är fallet inom
våra lerterränger, kan gyttjan vara flera meter mäktig.
Inom de näringsfattiga moränområdena saknas gyttja
ofta eller förekommer endast i tunt lager.
Torv* överlagrar i regel gyttjan och består av
lämningar från på platsen växande vegetation, som är
växlande efter de hydrografiska förhållandena och
efter näringstillgång. Torven benämnes efter det
växtsamhälle, varav den är bildad. Inom områden av sjön,
som ständigt stå under vatten alltså under
lågvattenyta, växa huvudsakligen vass och fräken (vasstorv,
jråkentorv, gemensamt namn sjötorv). Högre upp
mellan lågvatten- och högvattenytan är det
högvuxna starrarter (starrtorv), som sätta sin prägel på
vegetationen (magnocaricetumtorv). Stundom kunna
brunmossor ingå så rikligt, att torven kan benämnas
brunmosstorv. Likaså kan dy avsättas i sådana mängder,
att den är torvbildande (kärrdy). Ovan
högvattenlinjen uppträda de lågvuxna arterna av starr jämte
ven och svingel m. fi. karaktärsväxter. Motsvarande
torvslag (starrtorv) benämnes även
parvocaricetum-torv. Lövkärrtorven, som huvudsakligen består av
rester från al och björk, hör också till denna mindre
fuktiga horisont (jfr Myr.)
Då torvavlagringen vuxit så mycket i höjden eller
om av annan anledning tillförseln från sidorna av
näringsrikt vatten avstänges, uppträder en mager
vegetation av huvudsakligen vitmossor. Torven kallas
vitmosstorv eller mosstorv och utgör speciellt
hög-mossarnas torvslag. (Se Myr.)
En torvavlagring består sällan av ett enda torvslag.
Generellt uppbygges avlagringen lager på lager i
nämnd ordning nedifrån räknat.
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
