Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lösa avlagringar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lösa avlagringar
Lövträd
En viss roll som jordartsbildande faktor spelar
vinden. Vid sandiga kuster, såsom i Halland, i Skåne
och andra ställen, sätta havsvindarna strandsanden
i rörelse. Flygsanden avlagras i fält eller anhopas i
vallar, dyner, vilka, om de icke bindas av en
vegetation, vandra inåt land. Även inuti landet kunna dyner
påträffas från äldre tider, vilka uppstått under andra
klimatiska förhållanden än de nuvarande.
Inom odlade sandjordsområden i öppet läge särskilt
på Öland, Gotland och inom Kristianstads län inträffar
ofta sandflykt, varvid en del av matjordslagret flyger
bort. Även från torvmarker, då ytan ligger torr och
lucker, kan den torra mullen blåsa bort. S. J.
Lösningsrätt, se Bördsrätt och Ensittarlagen.
Löss, se Ohyra.
Lötar, se Hjul.
Löv, se Hjälp- och nödfodermedel.
Lövkoja (Cheiranthus \Matthiola\ annuus) är en på
Medelhavets stränder inhemsk korsblomstrig ört med
gråludna blad och ganska stora vita, gula, röda eller
violetta blommor, ofta fyllda. En mängd sorter ha
efterhand uppdragits, och den har redan länge varit
en av de mest odlade ettåriga växterna. H. G. S.
Lövkärr, se Myr.
Lövkärrtorv, se Lösa avlagringar och Torv.
Lövträd skilja sig från barrträden huvudsakligen
genom sina bredare, mjuka blad. I såväl tropiska som
subtropiska länder finnas dock L. med långa,
kvarblivande, hårda och fasta blad. Lövträdens krona är
mer oregelbundet förgrenad än barrträdens, och en
genom hela kronan gående, utpräglad huvudstam kan
ofta ej urskiljas, utan stammen uppdelas vanligen
hos äldre L. i ett flertal likvärdiga grenar. Veden är i
anatomiskt hänseende mer komplicerat sammansatt
än hos barrträden, i det att den uppbygges av både
kärl och vedceller. Den är vanligen hårdare och
svårare att bearbeta och har därför mindre mångsidig
användning än barrträdsveden. För världens behov
av tekniskt användbart trä spela barrträden därför
en vida större roll.
I kalla och tempererade klimatområden tillhöra L.
den lövfällande typen. Lövfällningen på hösten sättes
i samband med ett genom temperaturens sänkning
försvårat vattenupptagande ur marken, men
sannolikt inverkar även ljusets avtagande. Lövfällningen
betraktas därför som en tillpassning till vinterns ur
växtfysiologisk synpunkt torra klimatperiod. Ur den
frusna eller kalla marken kunna träden endast med
svårighet upptaga vatten. De mest vattenförbrukande
organen, bladen, avkastas före vinterns inbrott,
stammar och grenar skyddas mot avdunstning genom
bark-och korkvävnad, de övervintrande knopparna genom
läderartade, tätt slutna fjäll. I tropiska trakter med
utpräglade regn- och torrperioder förekomma även
lövfällande L. bildande vad Schimper kallat
monsun-skogar. Den tropiska regnskogen utgöres till
övervägande del av L.; även här falla bladen, när de bli
äldre, men en särskild lövfällningsperiod saknas. Ett
träd kan helt fälla sina blad för att snart återigen
utveckla en nv bladskrud, medan omgivande träd stå
fullt lövade.
De nordiska lövskogarna ha en rikare flora än
barrskogarna. Särskilt rik är ekskogen med en
undervegetation av högre buskar och lägre träd samt en
stor rikedom på örter och gräs. Bokskogen har genom
sin starka skugga en mera artfattig flora, som utgöres
till en väsentlig del av örter, vilka blomma tidigt om
våren, medan boken ännu är olövad, och som snart
avsluta sitt assimilationsarbete, varefter de nedvissna
(ex. Anemone- och Corydalis-arter). Från skoglig
synpunkt ha L. den betydelsen, att de bidraga till ett
gott marktillstånd. En inblandning av bok eller ek,
även björk och asp, i ett barrträdsbestånd gagnar
uppkomsten av en god mull, medan rena
barrträdsbestånd ofta besväras av råhumusbildning.
Den europeiska lövskogen sammansättes av ett
jämförelsevis ringa antal arter, medan den
nordamerikanska och den japanska floran i detta hänseende
är ganska rik. De viktigaste L. i Europa äro ek (ett
par arter), bok, björk (flera arter), äkta kastanje,
ask, alm, valnöt, lönn och lind. Den nordamerikanska
lövskogen, som i många hänseenden visar stora
likheter med den europeiska, sammansättes av ek-,
alm-, ask-, bok-, björk-, kastanje-, valnöt-,
lönn-och poppelarter men därjämte av många träd med
subtropiskt ursprung, främmande för Nordeuropa, ss
magnolia, tulpanträd (Liriondendron), plataner, robinia
och hästkastanj earter. I tekniskt hänseende intaga
hickory-arterna (Carya) främsta rummet bland
Nordamerikas L. Även Japans lövskogar äro artrika och
utgöras huvudsakligen av lövfällande ekar, bokar och
lönnar jämte valnöt, ask-, björk- och
hästkastanje-arter. Lövskogen visar där stor likhet med
Nordamerikas. Det i tekniskt hänseende viktigaste trädet
är keyaki (Zelkova acuminata Pl.), ett med almarterna
besläktat träd, vars ved skattas högt för många olika
ändamål. På södra halvklotet förekomma lövfällande
skogar i Patagonien, bildade av Nothofagus-arter.
En särskild typ bilda medelhavsflorans L. med
jämförelsevis små, fasta, torra och läderartade blad,
ss. exempelvis oliv, myrten och lager. Bladformen torde
vara tillpassad till ett varmt och torrt sommarklimat
och en någorlunda fuktig, mild vinter. L. av denna
typ träffas utom kring Medelhavet även i Australien,
Chile och Californien. Tekniskt värdefulla äro en del
ekarter, ss korkek (Quercus suber L.) samt i Australien
Eucalyptus-arter.
Bland tropiska L. hava många fått användning
40—905197
621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
