Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mineralfoder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mineralfoder
Mjälten
Glaubersalt har avförande inverkan och kan ofta behöva
givas för detta ändamål. F. 3-1.
Mincralfoderblandningar, se Mineralfoder.
Mineralnäring, se Växtnäringsämnen.
Mineralolja, se Bergolja och Oljor.
Mineralteorin, se Konstgödselförbrukningen.
Mineralämnen, se Foderanalys, Näringsämnen och
Oorganiska ämnen.
Minimilagen eller minsta mängdens lag gäller
växt-faktorernas inflytande på skördemängden och
formulerades först av den tyske kemisten Justus von Liebig.
Enligt M. är det den faktor, vilken befinner sig i
minimum, som fäller utslaget angående skördens storlek.
Om en jord innehåller kalk och kali tillräckligt för en
skörd på t. ex. 10 enheter, temperatur-, ljus- och
fuktighetsförhållandena medgiva minst samma skörd,
men fosforsyra endast finnes för en skörd på 7 enheter
och kväve endast för 4 enheter, skulle skörden icke
kunna bliva större än 4 enheter. Hur väl än de tidigast
nämnda faktorerna tillgodoses, blir skörden
oförändrad. Först tillförandet av kväve kan öka densamma.
En gödsling med kväve skulle emellertid öka skörden
i samma proportion, som gödslingen ökades, till dess
skörden blev 7 enheter, då fosforsyran började verka i
minimum. Ytterligare skördeökning skulle sålunda
härefter ej vara möjlig, utan att även fosforsyra tillfördes.
— Denna lag torde gälla i stort och därför förtjäna
beaktande vid kulturåtgärdernas planerande. En
växelverkan mellan de olika växtfaktorerna gäller emellertid.
Skörden synes sålunda även kunna ökas genom att andra
faktorer än minimifaktorn ökas. Om övriga faktorer
förbättras, så kan nämligen den faktor, som befinner sig i
minimum, utnyttjas mera fullständigt än förut och en
faktisk skördeökning inträffa. Ur teknisk synpunkt är
det dock under alla förhållanden lämpligast att
förbättra minimifaktorn. Sett från ekonomisk ståndpunkt
bör den faktor förbättras, vilken lovar största
betalning för de gjorda uppoffringarna. G. Rbg.
Mink, se Pälsdjursavel.
Minorka, se Hönsraser.
Minsta mängdens lag, se Minimilagen.
Mintimmer, se Pitprops.
Minuthandel, se Handel.
Mirabell, en plommonsort med små, gula, söta frukter,
lämpliga såväl till förtäring som till syltning. M.
förväxlas ibland med körsbärsplommon, som ofta äro starkt
sura.
Missbildningar förekomma stundom hos husdjuren. I
många fall äro de ärftligt betingade (se Letala anlag),
men troligen kunna en del M. uppstå genom tillfälliga
och okontrollerbara inflytelser under
fosterutvecklingen. Till de sistnämnda räknar man
dubbelbildningarna, t. ex. två huvuden på en gemensam kropp,
amputation av en extremitet m. fi. I. J-n.
Missourinattljus, se Nattljus.
Mjukplister, se Plister.
Mjuna, se Jordarter.
Mjällera, se Jordarter.
Mjältbrand är en akut infektionssjukdom hos samtliga
husdjur, vilken orsakas av mjältbrandsbacillen, en
sporbildande bakterie, som i stor mängd förekommer
i blodet hos sjuka djur. Bakterierna övergå i sporer,
om ett mjältbrandskadaver uppslaktas, så att luftens
svre får tillträde. Om kadavret däremot nedgräves
oöppnat, bildas inga sporer, och bacillerna dö på
relativt kort tid. Sporerna äro ytterst resistenta och kunna
hålla sig levande i jorden många år. Med grundvattnet,
daggmaskar o. s. v. kunna de under vissa
omständigheter föras upp till jordytan, där de kunna infektera
växterna. Växtätarna smittas i regel genom att de få
mjältbrandssporer med fodret, t. ex. om de beta på
ställen, där mjältbrandskadaver blivit nedgrävda. Svin,
hundar och kattor smittas, om de äta kött eller blod
från mjältbrandssjuka djur, och människor kan smittas
genom sår i huden. Inkubationstiden växlar mellan
1—14 dagar. Sjukdomen förlöper med hög feber; hos
idisslarna brukar samtidigt förekomma blodig eller
mycket tunn avföring. Hos svin och rovdjur intränger
smittämnet i regel genom svalgets slemhinna och
orsakar en häftig halsinflammation med ansvällning kring
halsen. Dylik »halsmjältbrand» kan likaså anträffas
hos häst, och hos detta djur kan sjukdomen också i
vissa fall visa sig endast med feber och kolik. 70—90 %
av de angripna djuren dö i regel efter en kortvarig
sjukdom. I vissa fall kan döden komma slagartad,
utan att man har möjlighet att iakttaga några
sjukdomssymtom. Namnet kommer därav, att man vid
obduktion av djur, som dött i sjukdomen, vanligen
finner mjälten mycket förstorad och svartröd. Som
förebyggande åtgärd mot sjukdomen gäller att aldrig
sticka eller slakta upp svårt sjuka eller självdöda djur,
som kunna misstänkas smittade av M. Sjukdomen är
föremål för författningsenliga åtgärder och är
upptagen i epizootilagen. N. L.
Mjälten är med hänsyn till sin byggnad närmast att
hänföra till lymfkörtlarna. Den ligger till vänster om
magsäcken (hos idisslarna våmmen) och är hos hästen
långsträckt triangulär samt hos övriga husdjur
tung-formad; på ytan är den blåviolett och inuti rödbrun.
M. omgives av en fast bindvävskapsel och är uppbyggd
av ett nätverk av elastiska bindvävsbalkar, vars maskor
äro fyllda med röd mjältpulpa, som huvudsakligen
består av vita och röda blodkroppar. I M. bildas vita
blodkroppar och nedbrytas röda. Dessutom tjänstgör
M. som en reservoar för röda blodkroppar. Vid mera
allvarliga infektionssjukdomar sväller M. och
mjält-pulpan blir halvflytande, t. ex. mjältbrand.
I. J-n.
645
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
