Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mjölkundersökningar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mjölkundersökningar -
Ju kraftigare färgen är, desto mer arom har
syre-väckaren. E. C-g.
Mjölkvåg. Vid leverans av mjölk till mejerier inväges
mjölken å våg med tarerad vågskål. Vågen kan vara
så konstruerad, att vikten avläses direkt på en
visartavla (visarvåg) eller också vara försedd med vågbalans
med vikter (skjutviktvåg). Skjutviktvågar ha eggar
och pannor, som skola ligga väl skyddade.
Invägnings-vågar skola vara av sådan konstruktion, att mjölkens
vikt snabbt och tydligt kan avläsas. Vågskålen utföres
av stålplåt eller rostfritt stål med botten, som lutar
starkt emot utloppet. Detta kan göras vridbart för
sortering av mjölk i olika kar. För kontroll över
levererad mjölkmängd finnas vågar med sådan anordning,
att mjölkens vikt stämplas å viktbiljetter.
Vid utlämning av skum- och kärnmjölk i mejerier
väges denna å utvägningsvåg, monterad på
mjölkkaret. Sådan våg har tarerad vågskål och vågbalans med
skjutvikt. Skjutvikten inställes på önskad vikt och
tilloppet från karet öppnas. När mjölkens vikt
motsvarar skjutviktens, tynges vågskålen ned, varvid
mjölktilloppet automatiskt stänges och utloppet från
vågskålen öppnas. E. C-g.
Mjölkåder, se Exteriörbedömning och Juver.
Mjölkört (Epilobium) är ett till fam. Onagraceae hörande
släkte av örter, utmärkta av vanligen röda blommor
i lång klase och långa smala kapslar med frön, som äro
helt små och försedda med fjun. Viktigast är
hömjöl-ken (E. angustifoliam) med stora röda blommor, som
är ytterst allmänt spridd över hela landet. Den
förekommer särskilt på hyggen, brandfält, svedjeland
och annan blottad jord, men kan också uppträda
massvis på odlad mossjord, där den snabbt sprider sig med
den långledade rotstockens hjälp. Den påstås
emellertid ha mjölkdrivande egenskaper och ätes liksom de
övriga mindre viktiga arterna gärna av kreaturen.
H. G. S.
Mjölon (Arctostaphylos uva ursi) är en dvärgbuske av
ljungväxtfamiljen, mycket påminnande om lingon,
men med mera vinglika blad och torra, mjöliga
stenfrukter. Växtsättet är också mera nedliggande, så att
M. ofta bildar vida mattor. Utbredningen sträcker sig
över nästan hela landet utom fjällen i torr skogsmark.
I fjällheden ersättes M. av ripbär (A. alpina), som
har tunna, nästan hinnaktiga, icke övervintrande blad
och saftiga frukter. H. G. S.
Mjölor, se Ohyra.
Mjölskivling (Clitopilus) är ett släkte bland
skiv-svamparna, som utmärkes av röda skivor och sporer.
Den allmänna M. är en god matsvamp, som
förekommer allmänt i skogar och på skogsängar. Hatten är vit
eller blekgrå, och skivorna långt nedlöpande på foten.
Dess lukt påminner om nymalet mjöl. H. G. S.
Mjölöka, se Mjöldryga.
- Mognad
Mo, se Jordarter.
Moderskola, se Trädskola.
Modifikation, se Ärftlighetslära.
Mognad. Ordet M. användes om flera ganska olikartade
processer, som leda till en slutgiltig eller övergående
avslutning av en uppbyggnads- eller
ämnesomsättningsprocess. Man talar sålunda om att äggceller mogna till
befruktning, växter mogna till blomning o. s. v. I
trängre bemärkelse användes M. för att beteckna den
avslutande utvecklingen hos frö, frukter, rot- och
stamknölar samt hos vedens årsringar hos årsskott av
mångåriga växter.
Fröets M. innebär en upplagring av reservnäring för
grodden. Denna process förlöper efter i stort sett samma
schema hos alla växter. De kvävefria ämnen, som
tillföras, äro huvudsakligen sockerarter, vilka omvandlas
till stärkelse eller fett, de kvävehaltiga huvudsakligen
aminosyror, vilka under medverkan av kolhydrater
omvandlas till äggvita. Vattenmängden avtager
tämligen jämnt under mognadsprocessen. I fröets M.
plägar man urskilja flera olika stadier; särskilt tydliga
och ur praktisk synpunkt viktiga äro dessa hos
sädes-kärnan. Det första är mjölk- eller grönmognaden.
Kärnan har då samma volym som den sedermera kommer
att få vid groningen. Vattenhalten uppgår till 50 à
60 %; upplagringen av reservnäring är ännu ej avslutad,
och kärnans inre är tjockflytande eller mjölkartat,
grodden är i det närmaste färdigbildad, och fröet är
grobart. Det därpå följande gulmognadsstadiet
kännetecknas därav, att upplagringen av assimilat avslutats,
och att kärnan blivit så fast och seg, att den kan knådas
till’ en deg, och så pass spröd att den kan brytas.
Vattenhalten har nu nedgått till 30 à 35 %. Gulmogen säd
kan bakas utan föregående målning. Sedan detta
stadium inträtt, tillföres kärnan ej mera näring.
Protoplasma och stärkelsekorn ha torkat ihop och det enda,
som nu kan ske, är en kemisk omlagring av äggvitan och
stärkelsen. Vattenhalten sjunker ytterligare till 15 à
18 %, vilket bl. a. medför att kärnan lätt lossnar från
sitt fäste. Därmed inträder fullmognaden, vilket är
det för skörd lämpligaste stadiet; kärnan är nu fast
och seg och tämligen hård. Om säden ej skördas i
rätt tid, inträder dödmognad; förbindelsen mellan
moderplantan och fröet är nu avbruten, och kärnan blir
hård och spröd och faller lätt av. Om säd får stå, tills
den blir dödmogen, kunna stora förluster uppstå och
kärnkvaliteten försämras. — Hos rot- och stamknölar
innebär M. på samma sätt som hos fröet upplagring av
reservnäring; den sker också på principiellt samma sätt
dock med den skillnaden, att den ej är åtföljd av
vattenförlust. Då mognadsprocessen är slutförd, upplöses
liksom hos fröet sambandet mellan moderplantan och
knölen (förrådsorganet). — I de nu nämnda fallen
innebär alltså M., att lösliga ämnen (assimilat) överföras
662
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
