Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mul- och klövsjuka ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mul- och klövsjuka
Mul- och klövsjuka
mot nedsmittning med samma variant för en tid av
omkr. 2 år.
Under sjukdomens feberperiod, som varar en eller
flera dagar tills blåsbildning skett, finnes smittämnet
i stora mängder i blodet och utsköljes med urinen,
mjölken och avföringen. Samtidigt med att blåsorna
bildas, försvinner virus från blodet men träffas i
blåsinnehållet och vid blåsornas bristning också i
saliven liksom i sekretet från sår efter brustna blåsor
på juvret och i klövspalten. Smittämnets virulens kan
variera avsevärt. De sjuka djuren äro mest
smittfar-liga i sjukdomens början och avskilja i regel
smittämnet endast under 10—12 dagar. — Utanför det
sjuka djurets kropp dödas smittämnet i regel hastigt
av direkt solljus eller genom upphettning till en
temperatur av 80—100° C. Vid kompostering av
gödsel uppstår i regel så hög temperatur, att
smittämnet dödas på några dagar. Gent emot kyla är
smittämnet mycket resistent. Det dödas lätt av såväl
sura som basiska desinfektionsmedel. Framförallt har
1 % natronlut fått mycket stor användning som
desinfektionsmedel. I sur mjölk och i muskulatur,
som övergått i dödsstelhet, dödas smittämnet snabbt
på grund av den sura reaktionen. — Sjukdomen
överföres från ett djur till ett annat med mycket
stor lätthet genom direkt beröring eller på indirekt
väg genom personer eller föremål, vid vilka
smittämnet kan fastna. Det allvarligaste härvid är, att
smittan kan spridas från ett djur till ett annat, redan
innan blåsorna hunnit utbilda sig, nämligen i själva
feberstadiet. Även mjölken är då smittfarlig. Innan
ägaren misstänker, att sjukdomen finnes, kan alltså
en smittspridning ha ägt rum. Särskilt lätt sker sådan
spridning med mjölken via mejeriet. Slakteriavfall,
hudar, ull, gödsel, foder, strö, mjölkvagnar, mjölkbord,
kreatursbilar etc. äro ofta förmedlare av smittämnet.
En av de vanligaste smittspridarna är och förblir dock
människan själv, då smittämnet lätt kan häfta vid
hennes händer, skodon och kläder och på detta vis
föras omkring mycket lång väg.
Smittämnet upptages av djuren i regel med foder,
mjölk eller dricksvatten. Det kan även tränga in
genom huden, framförallt på ställen, där denna är
obehårad, särskilt om där finnes sårnader. Så kan
t. ex. en ko infekteras primärt på juvret genom
mjölkarens händer. På vilken väg smittämnet än
intränger i kroppen uppstår först en s. k. primärblåsa,
där virus snabbt förökas. Oftast torde denna finnas i
digestionsapparatens slemhinna. Denna blåsa
observeras dock ytterst sällan, då den vanligen ej medför
några sjukdomssymtom. I sådana fall, då i första
hand spenarna nedsmittas, uppträder däremot
pri-märblåsorna å dessa och allmänlidandet kommer först
ett par dygn senare. Efter ett par tre dagar övergår
smittämnet från primärblåsorna till blodet, och i och
med detta uppkommer feber. Med blodet föres
smittämnet till kroppens olika delar och framkallar på
vissa härför predisponerade ställen s. k.
sekundär-blåsor. Sjukdomens inkubationstid anses ligga mellan
2—7 dvgn. I samband med bildningen av
sekundär-blåsor sjunker i regel temperaturen. Man märker, att
djuret äter sämre och går ned i mjölk. Blåsorna sitta
framförallt i munnen, ibland på mulen i närheten av
näsborrarna, i huden kring klövarna och i klövspalten
samt på juvret och spenarna. Hos svin träffas
förutom blåsor i klövspalten också blåsor å kronans
utsida och i hudvecket mellan klövar och lättklövar.
Dessutom kan blåsor på trynet förekomma. Djuren
bli ömfotade, stå med raka kotor, ligga helst och vilja
ogärna resa sig. Vad svinen angår, väckes vanligen
misstanken på M. först och främst genom att ett eller
flera svin börja halta. Korna äta ogärna, hålla helst
munnen sluten, och när de öppna den höres ett
smas-kande ljud, samtidigt som saliven rinner i långa
Mul- och klövsjuka. Observera spottflödet.
strängar. Blåsorna kunna sitta nästan varsomhelst i
munnen men träffas vanligast på tungans övre yta och
äro vanligen en- till tvåkronestora, ofta dock
betydligt större. Sedan blåsan brustit och epitelet avstötts,
framträder en intensivt röd, mycket öm såryta. Dessa
sår läkas i regel snabbt. På samma sätt går det med
blåsorna i klövspalten. De flyta ofta samman till en
stor blåsa, som intar hela klövspalten och sedan
uppstår här ett stort sår. På spenarna kunna
uppträda talrika, i början små blåsor, som lätt brista vid
668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
