Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mätning och vägning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mätning och vägning -
beroende på hull och dräktighetstillstånd. För att icke
de tillfälliga variationerna skola få alltför stort
inflytande på vikten, böra exempelvis kor vägas vid
samma tidpunkt i förhållande till utfodring och mjölkning
samt på samma dräktighetsstadium, och graden av
hull bör angivas. Vid mätning använder man sig av
måttband och måttstav (ex. Lydtins). Måttbandet
användes för att bestämma kroppens omfång
(bröstomfång, Dakre omfång samt skenbensomfånget hos
hästar) och måttstaven för bestämning av höjd-,
bredd-och längdmått. Det viktigaste höjdmåttet är
mankhöjden och de viktigaste breddmåtten bröstbredden,
bröstdjupet, höftbredden och bärbensbredden.
Kroppens längd kan man bestämma genom att mäta
antingen avståndet mellan bogspetsen och
bärbens-spetsen eller mellan första ryggkotans tornutskott och
bärbensspetsen. Flertalet kroppsmått påverkas
betydligt mindre av hull och dräktighetstillstånd än
fallet är med vikten.
Levande vikten av ett djur kan uppskattas på
grundval av vissa kroppsmått. Bröstomfånget är därvid
viktigast, ty det visar en mycket stark korrelation med
vikten. Även särskilda viktmåttband, t. ex. Arax för
nötkreatur, ha konstruerats, på vilka levande vikten
kan direkt avläsas, sedan man tagit vissa kroppsmått.
I. J—n.
Mättningsdelieit, se Fuktighet.
Mättningstryck, se Fuktighet.
Mögel benämnas populärt de av svampar bildade,
vanligen hinn- eller spindelvävslika överdrag, som
uppträda på i sönderdelning stadda organiska ämnen.
M. utgör ingen klart begränsad, enhetlig svampgrupp,
utan omfattar representanter för flera skilda
avdelningar i svamparnas system. Kulmögelsvamparna
tillhöra sålunda algsvamparna, pensel- och borstmögel
m. fi. däremot säcksvamparna eller den provisoriska
svampgrupp, som benämnes ofullständiga svampar
(Fungi imperfecti). Mögelsvamparna äro delvis rena
saprofyter, som leva endast på dött substrat, delvis
fakultativa parasiter (parasitsvampar*). Som
saprofyter fylla de en viktig roll i naturens hushållning
genom att medverka i nedbrytningen av döda organiska
ämnen, varigenom dessa åter kunna upptagas av högre
växter. Vissa arter utnyttjas av människan för speciella
ändamål, t. ex. ostberedning, sprittillverkning m. m.
Å andra sidan göra de stor skada genom förstörande av
nyttiga produkter såsom matvaror, kreatursfoder m. m.
X hushållen, mejerier, lagerlokaler etc. vållas på så sätt
stora förluster. Hö och fodersäd, som angripits av M.,
kunna förorsaka sjukdomar hos kreatur, som utfodras
därmed, t. ex. inflammation i luftvägarna,
blodstall-ning och kastning. Som parasiter vålla mögelsvampar
sjukdomar, främst hos växter, men även hos
människor och djur.
- Möss
Viktigare slag av M. äro:
Kulmögel (fam. Mucoraceae), som fått sitt namn
av de små runda, mörka sporangierna, vilka som
prickar framträda mot svampens gråvita, mer eller mindre
spindelvävslika mycel. I sporangierna bildas på
könlös väg talrika sporer, som spridas i luften. Hos en del
arter finnas dessutom genom befruktning bildade,
tjockväggiga vilsporer. Kulmögel, särskilt arterna
Mucor mucedo, stolonifer och racemosus, är mycket
vanligt på vegetabiliska ämnen av olika slag, t. ex.
matvaror, gödsel etc. Vissa arter ha fått industriell
användning genom sin förmåga att försockra stärkelse
resp. framkalla alkoholjäsning; andra ha betydelse
för mognadsprocessen hos norsk »gammelost».
Penselmögel (Penicillium) är ett artrikt släkte, omfattande
bl. a. det vanliga grönmöglet på allehanda organiska
ämnen (P. crustaceum). Från det hinnartade mycelet
utgå pensellika konidiebärare, som i kedjor avsnöra
massor av små runda konidier; stundom utbildas även
fruktkroppar med sporsäckar. Vissa arter medverka i
olika ostsorters mognadsprocess och föranleda dessas
speciella smak (Roquefort, Camembert etc.).
I-torksmak hos vin förorsakas av P. crustaceum. En del
arter angripa som fakultativa parasiter levande
växtdelar: frukter, sädeskorn, lökar m. m. En art är
pato-gen i människans öra.
Borstmögel (Aspergillus) står systematiskt och
biologiskt penselmöglet nära, men konidiekedjorna
avsnöras från korta bärare, som allsidigt utstråla från
de blåslikt uppsvällda hyfspetsarna. Några arter
förorsaka sjukdomar i öra, öga, näsa och lungor hos
människor och djur. A. oryzae kan försockra stärkelse
och har användning för beredande av soja och
risbrännvin.
Mjölkmögel, Oospora (Oidium) lactis, bildar på
sur mjölk, ost m. m. en vit, sidenglänsande beläggning,
bestående av mycel med i leder sönderfallande
konidiebärare.
Slemmögel, se Fusarium, snömögel, se Fusarios. Jfr
även Gråmögel, Fruktträdsmögel, Bladmögel.
Th. Lfs.
Mönja, se Bly och Kitt.
Mörkfärgning hos potatis kallas det förhållandet, att
kokt potatis mången gång rätt snart antager en mer
eller mindre starkt mörk anstrykning eller färgton;
detta anses bero på att under vissa omständigheter en
i potatisknölens celler förekommande aminosyra,
tyro-sin, oxideras genom inverkan av ett enzym, tyrosinas.
H. W—e.
Mörkgroning kallas det förhållandet, att en del
fröslag (t. ex. dill, lök, sparris m. fi.) på groningsapparat
endast gro i mörker. H. W—e.
Möss, se Råttor.
683
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
